onsdag, september 20

Blix: Sverige bör skriva under FN-konventionen

Enligt min mening skulle det varken gagna Sverige, USA eller Nato att vi gav efter för de ganska oblyga påtryckningar som gjorts och avstod från att skriva under konventionen mot kärnvapen, skriver Hans Blix.
Initiativet att utarbeta en konvention om ”förbud mot kärnvapen” stöddes tidigt av många människor och stater. Det var en protest mot att kärnvapen­staterna tycks ha övergivit all ambition om nedrustning och i stället ägnar sig åt att utveckla vapnen. Bland kärnvapenstaterna möttes initiativet mest med sarkasm, och liksom en mängd andra stater bojkottade de den FN-konferens som i juli antog en slutlig text med 122 röster (däribland Sve­riges) av 124 deltagande stater.
Det är rimligt att man nu med texten i hand i Sverige låter en utredning närgånget och juri­diskt analysera både konventionen och tyngden i de invändningar som görs. Man måste samtidigt ha klart för sig att såväl konventionen som invändningarna främst är inlägg i en internationell politisk debatt.
En första invändning är att konventionen skulle vara ett meningslöst slag i luften. Kritiken ter sig överdriven. Om konventionen bara var meningslös, varför bråka om den? Å andra sidan vill före­språkare av konventionen gärna få oss känna att vi äntligen fått ett globalt förbud mot tillverkning, innehav, an­vänd­ning etc av kärnvapen. Så är det ju inte. Stater blir bundna av denna liksom av andra konventioner endast genom att ge individuellt samtycke och verkligheten är att kärnvapen­staterna inte under överskådlig tid kommer att ge sådant samtycke. Det går inte heller att, som sker i konventionen, hävda att varje använd­ning av kärn­vapen skulle stå i strid med krigets ­lagar. 1996 förklarade Haagdomstolen att det kunde finnas extrema lägen då insats av kärnvapen kunde vara laglig.
Verkligheten är snarast att kärnvapenmakterna känner sig pikerade av konventionen som en missnöjesyttring från de kärn­vapen­lösa och befarar en viss delegitimering av vapnen. De vill gärna hävda att ­vapnens ohygglighet avhåller innehavare från krig, men håller samtidigt med om att vi måste komma till en kärnvapenfri värld för att inte riskera drabbas av ohyggligheten. Borde man inte i såväl Washington som Moskva känna ett behov av att alla parter, särskilt motparter, ställs inför ett tryck att avstå från att vifta med kärnvapen? I så fall borde man också visa förståelse för att konventionen bidrar till att delegitimera dem.
En andra invändning mot konventionen är att den är onödig: antalet kärnvapen har ­sedan slutet på det kalla kriget minskats drastiskt, vad som behövs är fortsatta stegvisa framsteg. Skrotandet av överskottslagren på kärnvapen tycks dock ha kommit till vägs ände. Man är ju i full gång med att modernisera sina arsenaler och överväga nya användningar för dem! Detta nästan 50 år sedan super­makterna i artikel 6 av NPT (icke-spridningsfördraget) åtog sig att förhandla om ”snara” åtgärder för kärnvapennedrustning och mer än 20 år sedan internationella domstolen i Haag förklarade att åtagandet inte bara ­gällde att förhandla utan också att nå resultat.
En tredje invändning är att konventionen skulle underminera icke-spridningsavtalet som otvetydigt tillåter fem stater att ha kärnvapen. Men det är ju faktiskt inte så att NPT ålägger dem att behålla dessa vapen! Det skulle tvärtom kunna sägas att NPT-avtalet går längre än konventionen. Det påbjuder förhandlingar som ska leda till snar nedrustning. Konventionen inbjuder kärnvapen­staterna att ansluta sig och eliminera sina vapen.
När detta är sagt får man dock konstatera att konventionen orealistiskt tycks tänka sig att kärnvapenstater ansluter sig var för sig. Det kommer naturligtvis inte att ske. USA kommer inte att ratificera och förtröstansfullt vänta på att Ryssland ska lunka efter. Konventionen innebär inte heller något tryck på USA eller annan kärnvapenmakt att skrida till osannolik ensidig nedrustning. Den dag kärnvapenstaterna är redo för avveckling kommer denna säkert att omfatta dem alla, nedtecknas i ett multilateralt instrument och ta hänsyn till de behov parterna känner att i varje skede av en nedtrappning vara garderade.
Så till frågan hur USA ser på andra staters önskan att vara fria från kärnvapen. Förhållandena inom Nato är inte helt enkla. Alla medlemsstater (utom England, Frankrike och USA) har genom anslutning till NPT lovat att avstå från kärnvapen, men Belgien, Italien, Turkiet och Tyskland har trots detta för närvarande amerikanska kärnvapen på sina territorier med den något krystade förklaringen att de inte kontrollerar dem. Danmark, Norge och Spanien samtycker inte till placering av kärnvapen på sina territorier i fredstid, medan Island och Litauen tycks ha uteslutit placering av vapnen i såväl freds- som krigstid.
Nato-medlemmarnas gemensamma strategi innefattar möjlig insats av kärnvapen, medan den nya konventionen uttryckligen förbjuder parter att använda eller hota med dessa vapen. Det ter sig därför begripligt att de anser sig inte kunna bli parter i konventionen och förmodligen inte heller är beredda att acceptera anslutning till Nato av stater som är parter i konventionen. 
Hur kommer USA och Nato att förhålla sig till de många länder som ingår i kärnvapenfria zoner och som kan väntas ansluta sig till konventionen? Sannolikt utan att resa några invändningar. USA är starkt positivt till att länder i till exempel Latinamerika, Afrika, och Stilla Havsområdet gemensamt förpliktar sig att inte utveckla och inneha kärnvapen och accepterar också att kärnvapen från ­andra stater, inklusive USA, utestängs. Man gör dock betydande påtryckningar för, och tycks ofta nå samtycke till, att detta inte ska ute­sluta besök av skilda slag ­eller transitering genom ekonomiska zoner till havs eller internationella sund av eventuellt kärnvapen­bärande amerikanska fartyg eller flyg.
När det gäller Sverige, slutligen, tycks USA/Nato göra ganska oblyga påtryckningar om vaga hot om nedgradering av samverkan om vi skulle ansluta oss till den nya konventionen som kräver att parterna utesluter placering av kärnvapen på sina territorier. Det kontrasterar mot att man inte tycks resa invändningar mot att parter i kärnvapenfria zoner världen över och även Island och Litauen stänger sina territorier för kärnvapen och att Norge och Danmark gör det i fredstid. 
Varningarna för anslutning till konventionen kan knappast ha motiverats av oro för att konventionen skulle förplikta Sverige att inte delta i (engage) eller bistå (assistance) verksamhet som är förbjuden enligt konventionen, som att använda eller hota med kärnvapen. En nära svensk samverkan med Nato lär knappast kräva något sådant. Kanske grundas varningarna i en rädsla att konventionen skulle helt stänga för besök och transitfart av fartyg och flyg. Det är väl dock troligare att man i dessa frågor kommer att inta ungefär samma hållning som de kärnvapenfria zonerna gör.
En gång i tiden var det svensk utrikespolitik att aldrig söka andra länders garantier för svensk neutralitet. Skälet var att vi inte ville bli ställda inför oönskade krav eller villkor. Vi tycks nu stå inför en liknande frågeställning. Propåer görs om att vi som gengäld för ett fortsatt nära försvarssamarbete med USA/Nato ska göra avkall på en sedan länge etablerad oberoende svensk politik som syftar till avspänning och nedrustning.
Enligt min ­mening skulle det varken gagna Sverige, USA eller Nato att vi gav efter för sådana påtryckningar. Vi bör skriva under den nya konventionen, som främst är ett välbehövligt bidrag till att delegiti­mera kärnvapnen. Särskilt i dagens världsläge.
Hans Blix
fd utrikesminister, chef för IAEA och FN:s vapeninspektörer i Irak


lördag, september 16

Saudiarabiens missgärningar

Jemeniternas bortglömda tragedi
Den 26 oktober handlar ett möte i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 om Jemen. Inledare är Roland Hedayat, ordförande i föreningen Jemensolidaritet.

Jemen är ett av världens fattigaste länder. I två och halvt år har landet varit utsatt för Saudiarabiens hänsynslösa bombningar. Tiotusentals civila har dödats. Sjukhus, skolor och andra civila institutioner har förstörts. 20 miljoner jemeniter lider brist på vatten, mat och sjukvård.

Varje dag smittas 7500 jemeniter av kolera. Mer än 600 000 människor har drabbats av den koleraepidemi som härjat i landet sedan i våras.

Saudiarabien påstås också ha inspirerat extrema islamister, typ IS, med sin fundamentalistiska religiösa wahhabism. Dessutom har landet hjälpt dessa extremister med vapen och pengar ur sin stora kassa, välfylld med oljepengar.

När Trump som president gjorde sin första utlandsresa valde han Saudiarabien, som köpte vapen av USA för 110 miljarder dollar, dvs ca 960 miljarder kronor. Redan dessförinnan tävlade saudierna med ryssarna om tredjeplatsen bland världens militärt mest välrustade länder.
--------------------------------------------------

Åke Sandin i Radio Tuff nr 1449     

Radio Tuff 1449

Den tuffa oberoende radion
Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1449:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 17 september första gången kl 17 och sedan 2 ggr per dygn till söndagen den 1 oktober, när ett nytt Radio Tuff sänds första gången kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på www.tyresoradion.se  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på senaste årets Radio Tuff och många andra program.

Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.

Programmet i korthet:


Som vanligt börjar programmet med att Monica Schelin och Åke Sandin delar ut ”rosor” till många, som sagt eller skrivit något bra. Från Musikvalvet Baggen i Gamla Stan hörs Annika Sterner (född Dahlquist i Tyresö) berätta om den kommande pjäsen ”Vi skulle ha spelat Lysistrate”. Sedan en kort krönika under rubriken ”Jemeniternas bortglömda tragedi”

fredag, september 15

”ROSOR” från RADIO TUFF (1449) 17/9 till ….

….till             det fredsseminarium i Stockholm som ägde rum den 2-3 sept. Där hölls många hörvärda anföranden under temat ”Kärnvapen största hotet mot mänskligheten” De enade sig om följande uttalande:

”Förenta Staterna har genom sin försvarsminister James Mattis och sin chargé d’affaires David Lindwall satt press på Sveriges regering med krav på att Sverige inte ska ratificera det FN-avtal om kärnvapenförbud som vårt land antagit tillsammans med 121 övriga länder.
Sedan mer än 50 år har Sverige drivit kamp mot kärnvapen nationellt och internationellt. Sedan 1963 gäller riksdagens beslut att Sverige inte ska ha kärnvapen.
Sveriges regering måste omedelbart avvisa USA:s fräcka inblandning i svensk politik och klargöra att Sveriges säkerhetspolitik beslutas av Sveriges folk, inte av främmande makt.”

….till             en av talarna på seminariet Maj Britt Theorin, som var djupt upprörd över att USA försöker att diktera Sveriges säkerhetspolitik. Det är nämligen innebörden av USA:s krigsminister James ”Mad Dog” Mattis brev till Sveriges försvarsminister Peter Hultkvist. Maj Britt sade bland annat:

”Om Sverige efter påtryckningar från NATO och USA avstår från att ratificera kärnvapenavtalet innebär det att vi till och med utan att vara medlem i Nato accepterar Natos kärnvapendoktrin. Det är otänkbart.”

Hon redogjorde för hur Sverige länge var en av de ledande nationerna i världen i kampen för en kärnvapenfri värld. Men denna ståndpunkt var inte alls så självklar på 1950-talet. Det fanns då många, speciellt militärer, men också många borgerliga politiker – och även ledande socialdemokrater – som ansåg att Sverige borde skaffa sig kärnvapen. Maj-Britt Theorin brännmärkte kärnvapenmakterna för att de inte har levt upp till löften om att avveckla kärnvapnen och hon tog även upp Nordkoreas agerande. Hon ansåg det var hotande och då inte bara för den delen av världen, där Korea ligger, och hon sade tillade:                                                                                                                                             "Med en narcissistisk president i USA som beter sig som en bortskämd 4-åring finns all anledning till oro för ett krig med kärnvapen. Då behövs alla metoder för att tona ner kärnvapnens roll, inte att förstärka den."
….till             Jan Öberg, freds- och framtidsforskaren vid TFF i Lund, gav sedan sin syn på utvecklingen i världen och framhöll bland annat: 
Kriget mot terrorismen är ett av de mest kontraproduktiva krig som någonsin har startat. Innan 11 september 2001 så dödades enligt USA:s egna siffror omkring 400 personer i terrordåd, de flesta i länder med inbördesstrider i Latinamerika (sedan, när antalet terrorattackerna ökade) slutade USA att föra en offentlig statistik över dem). Men enligt Global Terrorindex, dödades 32 000 människor i terrorattacker 2015, det vill säga kriget mot terrorn hade ökat terrorns offer 80 gånger”.
….till             författaren Margareta Zetterström som bl a skriver:
”Elefanten i rummet, vars existens förespråkarna av svenskt Natomedlemskap tidigare förbigått med största möjliga tystnad, har i stället blivit ett viktigt argument för att böja sig för USA:s påtryckningar. Ja, man anser att det nära förhållandet till USA (och det hägrande Natomedlemskapet) är så viktigt att Sverige bör avstå från att skriva under denna FN-konvention! Detta trots att ett sådant ställningstagande skulle innebära ett totalt brott med det arbete för fred och nedrustning som tidigare gjort Sverige känt och respekterat världen över.”

….till             folk i de städer som samlats för att protestera mot Aurora 17, den stora krigsövningen i Sverige 11-29 september där också soldater från sex Natoländer deltar. I Helsingborg framträdde bland annat den förre EU-parlamentarikern Per Gahrton som bland annat sade:
”Det är helt osannolikt att Ryssland skulle angripa Sverige. Dessutom är Ryssland totalt militärt underlägset. Dess militärbudget 2016 var (enligt SIPRI) 69 miljarder dollar, en fjärdedel av de europeiska Natoländernas, en siffra som kan jämföras med  USA:s 611 miljarder. Det är förståeligt att Ryssland i dag känner sig omringat och hotat av Nato. Efter Sovjets sammanbrott fick Gorbatjov löfte om att Nato inte skulle utvidgas österut. Löftet bröts efter bara några år. Men i Sverige talar man hela tiden om Ryssland som om Stalin fortfarande satt vid makten.”                                                                               Per Gahrton som i rollen som EU-parlamentariker arbetat som valobservatör i Georgien betonar att den återkommande beskrivningen av ett ryskt angrepp på Georgien 2008 är ren lögn.
...till               FN:s medlare Staffan de Mistura som på tal om Syrienkonflikten som hittills krävt över 400 000 liv och skapat den värsta samtida flyktingkatastrofen. Samtidigt som terrorsekten IS håller på att förlora sina sista fästen i landet går FN:s medlare Staffan de Mistura till diplomatisk offensiv och säger:
”Om det ska bli en varaktig fred i Syrien med återuppbyggnad som ger möjlighet för flyktingar att återvända, då måste det till en försoning mellan de stridande parterna

….till             Robert Fisk, veteranen bland kännarna av Mellanöstern som i tidningen The Independent nu (7/9) skriver: The West might hardly believe it, but it now seems the Syrian war is ending – and Assad is the victor. While we’re all waiting for Trump to start World War Three, we’ve not spotted that the military map of the Middle East has substantially, bloodily changed. It will be years before Syria and Iraq (and Yemen) are rebuilt – and the Israelis may have to go to Putin to clear up the mess they’re now in

….till             Frida Stranne, som sägs vara Expressens USA-expert. Hon skrev den 10/9 under rubriken ”Skäl att diskutera riskerna av ett för stort beroende av USA” bland annat följande:
I veckan sätter amerikanska trupper sina fötter på svensk mark i en stor övning. På flera olika sätt har Sverige på senare år valt att stärka det militära samarbetet med USA. Med utvecklingen i USA och Trump vid rodret finns dock starka skäl att diskutera riskerna med ett alltför stort beroende till USA och hur samarbetet ska se ut. På flera olika sätt har Sverige på senare år valt att stärka det militära samarbetet med USA. Det kanske viktigaste exemplet på vikten av att problematisera amerikanska vägval är George W. Bushs invasion av Irak 2003 och det faktum att man genom den invasionen bidrog till den kaotiska utvecklingen i Mellanöstern vi nu alla lever med. Det agerandet var inte ett självförsvar utan en aggressionshandling som drevs på av hökar i Washington som inte bara då utan återkommande genom historien haft stort inflytande, och som nu återigen vädrar morgonluft.

….till             Pelle Sunvission, initiativtagare till en fredsövning på Åland mellan svenska och ryska fredsvänner, som säger:                 
”Det finns ett fåtal politiker och industriägare som tjänar på vapenskramlet. Alla andra tjänar på en stark fredsrörelse”. 

….till             riksdagsmannen Carl Schlyter som deltog i fredsövningen på Åland och säger:                                                                                                                                ”Samtidigt som militärmakterna på båda sidor tränar krig möts vi nu folk till folk och tränar fred. Låt inte civilbefolkningen bli lidande för dåliga ledare!

….till             de nio nobelpristagare som i Dagens Nyheter på en helsida den 14/9 argumenterar mot kärnvapen. De inleder med följande ord:                                             

”Därför bör Sverige säga nej till kärnvapen. De som stödjer FN:s förbud mot kärnvapen är inte naiva utan tror att det magiskt kommer att få bort alla kärnvapen. Målet är att stigmatisera kärnvapen. Flera argument mot undertecknandet har varit slående ovetenskapliga. Som forskare har vi ett ansvar att förvara sanningen.”
….till             utrikesminister Margot Wallström som I Svenska Dagbladet den 25/8 nyligen skrev följande                                                                                                            ”Kärnvapen är det enskilt största hotet mot mänskligheten och vapnets fortsatta existens måste ses som ett internationellt misslyckande … Därför var det viktigt för regeringen att rösta ja till den konvention om ett kärnvapenförbud som lades  fram i FN i somras. Historien har visat att det inte finns någon annan väg..   Man Kan bara hoppas att hon inte faller undan för påtryckningarna från USA och dess svenska uppbackare att inte skriva på konventionen.                                                                                                                                                                

….till             Karneval förlag, som givit ut den lilla boken ”Trumps röda linje”, skriven av den berömde undersökande journalisten Seymour Hersh. Redan 1969 blev han världsberömd och mottog Pulitzerpriset för sitt avslöjande av Song My-massakern i Vietnam. Sedan väckte hans nyhet om de amerikanska övergreppen i Abu Ghraib-fängelset i Irak stort uppseende 2004. Hans nya bok handlar om det amerikanska angreppet med ett 50-tal tomahawkmissiler mot en syrisk flygbas den 6 april i år. Den skulle har företagits dom straff för en påstått syrisk användning av nervgas. ”Det här var ingen kemisk attack, det är rena sagorna”, påstår en säkerhetskälla.

…till              kommande Tuff-evenemang i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 :

Tisdag den 19 sept, kl 19 offentligt möte med Lennart och Åsne Liedén om  civilmotstånd i stället för militärt dödande.

Onsdag den 20 sept kl 18 träffar Tuffs ordförande Lisa Norgren Benedictsson en grupp killar från Nordafrika som har fått uppehållstillstånd i Tyresö.

Onsdag den 27 sept kl 18 öppet styrelsemöte, dit alla medlemmar är välkomna-


-->