fredag, december 9

Den tuffa oberoende radion

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1429) 11/12  -16 till….
….till   de kloka och solidariska, som struntar i all förförisk reklam för att köpa dyra –och onödiga? -- julklappar och i stället väljer julmangogrammen från TUFF. De består av läckra kort med en färggrann teckning av indiska elever och med texten:
”I Indien är Dharampur är ett av det fattigaste områdena. Där kommer små plantor att snabbt växa upp till vackra träd, som ger mangofrukter, rika på A-vitamin som skyddar mot nattblindhet. Träden hjälper till att bringa skugga, glädje och välstånd åt folket”
Julmangogram finns att köpa för 10 kr (2 träd), för 50 kr (10 träd), för 100 kr (20 träd) osv. Kan beställas av Åke Sandin, tel 08 – 712 4463. Mangogrammen har redan bidragit till att hundratusentals mangoträd finns i fattiga indiska byar.

….till   Tuff-medlemmen Bror Perjus som skrivit en motion men rubriken: ”Vi behöver en ny rörelse för fred och nedrustning NU”. Där påpekar han:

Det finns inga militära lösningar på sociala konflikter! Det är därför som Tyresö Arbetarekommun i en motion till den socialdemokratiska partikongressen nästa år sagt nej till Nato-medlemskap och nej till kärnvapen på svensk mark.”

Och han tillägger:

”Idag läggs Aleppo och Mosul i ruiner. Civila dödas, barn och vuxna. Blod flyter på gatorna. Byggnader, sjukhus, skolor och bostäder bombas och skjuts sönder och förvandlas till högar av sten och grus. Vi ser gång på gång hur små barn grävs fram ur ruinerna. Det är oändligt smärtsamma bilder. Men oändligt mycket värre är det för de människor som lever mitt i detta helvete.”

 

….till   Sveriges radios korrespondent Johan Mathias Sommarström, som den 8 december rapporterade om de många flyende civila från irakiska Mosul. Många av dem berättar om sina av USA-alliansen sönderbombade hus. (I våra medier får vi aldrig se offren för dessa bombningar, som vi så ofta får se från bombningarna av Aleppo)

 

….till   den brittiska tidningen The Independents expert på Mellanöstern Patrick Cockburn, om hur olika våra medier skriver om i krigen i Aleppo och Mosul:

 

”Den irakiska armén, uppbackad av USA:s flygbomber, försöker att inta östra Aleppo. samtidigt som den syriska armén och dess paramilitära allierade kämpar sig fram mot östra Mosul. Man beräknar att cirka 300 civila har dödats i i Aleppo av regeringens artilleri och bomber under de senaste 14 dagarna och i Mosul rapporteras att cirka 600 civila har dödats senaste månaden. Trots dessa likheter är rapporteringen i internationella medier av dessa två belägringar radikalt annorlunda.

 

I Mosul beskylls de dödandet av civila på IS med dess urskillningslösa användande av granater och självmordsbombare, medan den irakiska armén och dess flygstöd går fria. IS anklagas för att hindra civils från att lämna staden, där de kan användas som mänskliga sköldar.

 

Kontrastera detta mot västliga mediers skildring av hur president Assads styrkor slaktar civila oavsett om de stannat eller försöker fly. FN-chefen för humanitära frågor, Stephen O´Brien, antydde i veckan att rebellerna i östra Aleppo stoppade civila som ville fly – men till skillnad från Mosul gavs saken ringa uppmärksamhet:”

 

….till   den nybildade Föreningen Jemensolidaritet som påpekar att Sverige har sålt vapen till Saudiarabien för 5 miljarder kr åren 2010 – 2014 och fortsätter exporten trots att landet begår krigsförbrytelser. I 20 månader har Saudiarabien och Förenade Arabemiraten fört ett brutalt krig, med USA:s och Storbritanniens operationella stridsledning, och med vapenleveranser från Sverige, mot det fattigaste landet i Mellanöstern: Jemen


 

….till   Svenska Dagbladets Jonas Gummesson som den 28/11 skriver under rubriken Putin tvingas till kraftig sänkning av militärutgifter”. Han påstår, att den ryska militärens anslag kommer att skäras ned kraftigt 2017, enligt det nu liggande budgetförslaget.  Översatt till dollar skärs försvarsutgifterna ned från 61,6 miljarder till 45,1 miljarder dollar. Det innebär att den ryska militärbudgeten blir mindre än en tiondel av USA:s och att 27 procent av den ryska militärens budget försvinner i ett och samma hugg. Även under 2018 och 2019 sjunker försvarsutgifternas andel av BNP, till 3,0 respektive 2,9 procent, och är då tillbaka på samma nivå som 2012.
Trots denna planerade nedrustning i ”vårt närområde” föreslår centerledaren Annie Lööf en höjning av svenska militäranslaget med 11 miljarder kr per år. Hon överträffas dock av den liberale ledaren och förre majoren Jan Björklund som föreslår ytterligare 14 miljarder kr till svenska krigsmakten.
….till           Aftonbladet som den 7/12 kollar representationskostnaderna i de statliga förvaltningarna. Bland dem befinner sig försvarsmakten i topp. Under 2014 la Försvarsmakten 26,5 miljoner kronor på representation. I fjol ökade kostnaden med nästan sex miljoner, till 32,3 miljoner kronor. Och fram till slutet av augusti i år hade myndigheten redan hunnit sätta sprätt på 25,6 miljoner. Det är totalt över 84 miljoner kronor - på mindre än tre år. Som exempel på denna penningrullning berättas om ett ett representationstillfälle på Militärsällskapet:
”Det var 16 personer som enligt fakturan drack fyra glas vin var, plus 72 centiliter sprit och ytterligare två flaskor vin där den dyraste kostade 876 kronor Militärsällskapet är en privat sammanslutning för officerare. Trots låga priser slutade notan för sällskapet, som totalt bestod av 20 personer, på 23 699 kronor”
Hela den svenska fredsrörelsen har inte en bråkdel i statsanslag jämfört med våra militärers firande för skattemedel. Därför en ros till ….

….till   det pris som utdelas vartannat år för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete”. I år har detta pris utdelats till två Tuff-aktivister: Lisa Norgen Benedictsson och Lena Sandin. För sina insatser i många år för Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF). De får välförtjänt 9 000 kr var av det pris som kommer från ”Åkes fond” med pengar som Åke Sandin fått vid sina födelsedagar för att uppmuntra det lokala fredsarbetet. Både Lena och Lisa hörs om en stund i detta Radio Tuff.


tisdag, november 29

Bombterrorn

Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse

”JAG DÖDAR TUSENTALS MÄNNISKOR VARJE NATT”
1992 protesterade människorna i Dresden mot en högtidlighet i London. Där hade den brittiska änkedrottningen just avtäckt statyn av flygmarskalken sir Arthur Harris.

I motsats till Västtysklands befolkning hade Dresdenborna ännu inte undfått den omskolning (Umerziehung, reeducation) som inpräntat att västmakterna stod för det rätta, sanna och humana och att bara tyskarnas egna många krigsförbrytelser skulle ihågkommas, medan förbrytelser begångna mot tyskar skulle tystas ned. Dresden ligger ju i forna DDR, vars propaganda ingalunda hade varit västvänlig.

Arthur Harris var nämligen under andra världskriget chef för brittiska Bomber Command och  delansvarig för så där en 600 000 tyska civilas död. När en Londonpolis under kriget förebrådde flygmarskalken för att han körde sin Bentley så fort och vårdslöst att han riskerade att döda folk svarade Harris bara: "Unge man, jag dödar tusentals människor varje natt". Han fick smeknamnet Bomber Harris men hans underlydande kallade honom kort och gott för Butch, det vill säga Butcher, slaktaren.

Den mest kända --eller ökända-- av Harris' flygoperationer är förintelsen av Dresden den 13-14 februari 1945. Det var då som tusentals allierade bombplan vräkte bland annat 600 000 brandbomber över den militärt betydelselösa stad, som kallades Elbes Florens. Om det var 35 000 eller rentav 130 000 civila och flyktingar som då kremerades levande är lite oklart, men som regel vid räkning av lik brukar de lägre siffrorna vara mera tillförlitliga.

BOMBTERRORNS PIONJÄRER
Arthur Harris var med redan 1919 och då som ung skvadronchef i Royal Air Force i det tredje afghanska kriget. I sina memoarer skryter han med att det var en fullträff med en brittisk tiokilosbomb mot den afghanske kungens slott som avgjorde kriget. I varje fall var det en sensationell händelse i Kabul när damerna i kungens harem av bombningarna tvangs ut i folkvimlet.

Om hur europeiska kolonialmakter använde flygbombningar mot de människor man då kallade infödingar eller vildar finns att läsa i Ordfront Magasin, nummer 7-8/1999. Där finns ett utdrag från Sven Lindqvists "Nu dog du". För vår västerländska självgodhet kan den boken bli lika svår att smälta som Lindqvists omdiskuterade bok från 1992, "Utrota varenda jävel!"

Lindqvist erinrar om de tankar som R. P. Hearne redan 1910 utvecklade i sin bok "Air Ships in Peace and War". Flyget skulle vara utomordentligt användbart vid straffexpeditioner i kolonierna. Luftfarkosterna skulle skrämma vildarna från vettet, som nu kunde straffas mycket snabbare och hårdare och dessutom utan att värdefulla vita soldater gick åt.

Hearne vid sitt skrivbord menade att attacker från luften skulle drabba skurkarna utan att oskyldiga människors blod spilldes. Men liksom senare flygteoretiker överskattade han precisionen i attackerna från luften. När fransmännen redan 1912 använde flygbomber mot de marockaner som inte ville civiliseras av dem siktade piloterna mot stora mål: byar, marknadsplatser, boskapshjordar, annars träffade inte deras bomber. Än i dag målar man i många berberbyar uppe i Atlasbergen inte husen för att de inte skall synas så väl från luften. Och 1913 använde spanjorerna mot marockanerna karteschbomber, den tidens splitterbomber, vilka dödade urskillningslöst.

1915 bombade britterna pathanernas byar vid den indisk-afghanska gränsen. När det inte hjälpte bombade man bevattningsanläggningarna så att matjorden spolades bort. Att även kvinnor och flickor dödades av bomber hade det brittiska högkvarteret en tidstypisk ursäkt för. De hänvisade till kvinnans låga status bland afghanerna, vilka påstods betrakta kvinnor som ett slags lösöre eller i varje fall på samma nivå som boskap och vapen. Deras människovärde kunde därför inte jämställas med europeiska medsystrars.

ARABER OCH KURDER OFFER
På 1920-talet var det tyska flygvapnet förbjudet enligt fredsdiktatet i Versailles. Men britter och fransmän var desto flitigare i att använda sitt flygvapen, inte minst i mellanöstern och arabvärlden. Irakerna, som äntligen blivit fria från turkisk överhöghet var inte särskilt förtjusta i sina nya herrar, britterna.  Arthur Harris var i farten igen, mycket uppfinningsrik med att göra om transportplan till tunga bombplan och att fälla klasar av små brandbomber mot byarnas halmtak. Triumferande kunde han 1924 rapportera hem till England:

"Nu vet araber och kurder att på 45 minuter kan en stor by bli praktiskt taget utraderad och en tredjedel av invånarna dödade eller skadade av fyra eller fem flygmaskiner"

Inte alla britter var lika glada som Harris över att bränna ned fattiga byar. Stabsofficeren Lionel Charlton hade vid ankomsten till Bagdad 1923 besökt ett sjukhus och till sin överraskning och förskräckelse fått se de lemlästade offren för sina landsmäns luftkrig. I sina memoarer brännmärker han dessa bombningar, som också dödade kvinnor och barn, som rena massakrerna. Så småningom fick han nog och bad om förflyttning hem till England, där han tvångspensionerades 1928.

”CIVILISATORISK MISSION”?
Medan britterna axlade "den vite mannens börda" genom att bomba Iran, Irak , Transjordanien och Somalia uppfyllde fransmännen sin "civilisatoriska mission" genom att bomba Syrien, ett land som tillfallit dem som mandat efter första världskriget. Flera syriska städer anfölls 1925 från luften. Bara i Damaskus dödades den 18 oktober det året ett tusental muslimer av franska bomber. Och fram till våren året därpå hade de flesta byar runt Damaskus förvandlats till ruinhögar. Den här krigföringen stred förstås mot krigets dittillsvarande lagar, men fransmännen försvarade sig med att folkrätten bara gällde civiliserade folk, inte arabiska banditer.

Bombplanens förmåga att döda var särskilt stor i ökenlandskap, där det var svårt för människorna att gömma sig. Inte samma lycka hade brittiska RAF, när de 1932 angrep byar i Burma. Där gav djungeln människorna på marken en chans att undkomma bomberna.

 I mitten av 1930-talet var det dags för Mussolinis Italien att pröva bombkrigets förmåga. Det var när italienarna lade under sig Haile Selassies Abessinien, det vill säga nuvarande Etiopien. Hur bomberna exploderade i abessinska ryttaravdelningar beskrev italienska flygare i närmast poetiska ordalag. De tyckte att det såg ut som en blomma, som plötsligt slog ut när hästar och människor slungades iväg från krevadcentrum. Nyårsaftonen 1935 bombades också svenska Röda korsets ambulanser i Abessinien, varvid flera svenska sjukvårdare dödades. (Min mamma brukade alltid på nyårsaftnarna berätta om detta dystra nyår, när Radiotjänst ,dåvarande Sveriges Radio, spelade sorgemusik hela kvällen.)

Spanska inbördeskriget 1936-39 brukar betecknas som ett förspel till andra världskriget. Här fick också några tyska flygare vara med på Francos sida och bevisa att de också kunde massdöda från luften. Den mest kända flygraiden är angreppet på staden Guernica med 93 dödade, förevigad genom Picassos berömda målning av förödelsen.

Men det var först med andra världskriget som bombflyget skulle visa vad det kunde. Dess militära effektivitet är omtvistad men inte dess förmåga att massdöda, främst civila.

”ETT FÖRFÄRLIGT PM”!
Det var ju tyskarna som var först ute i andra världskriget. 1939 bombades Warszawa  av Luftwaffe innan tyskarna erövrade den polska huvudstaden. I maj 1940 utsattes det belägrade Rotterdam för en svår bombraid. Uppåt 1000 holländare miste livet. I både fallen kunde tyskarna hävda att det enligt gällande krigslagar gällde städer som militärt försvarade sig och som man därför hade rätt att bombardera.

Sedan gick utvecklingen snabbt mot det totala bombkriget. Båda sidor började angripa städer långt bakom fronten. Tyskarna inledde hösten 1940 den så kallade Blitzen med upprepade bombanfall mot engelska industristäder i fåfängt hopp om att få England att sluta fred. Natten till den 15 november anfölls Coventry av 449 tyska bombplan. Många industrier slogs ut och 380 människor dödades. Engelsmännen svarade med att bomba Mannheim. Tyskarna förlorade slaget om Storbritannien och Churchills ord om de brittiska jaktpiloterna är berömda: "Aldrig i världshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket".

Medan tyskar och fransmän byggt upp sina flygvapen främst för att understödja markstridskrafterna vid fronten hade Royal Air Force efter första världskriget satsat på en annan strategi. Engelsmännen avsåg att från luften förgöra fiendens städer för att på det sättet vinna kriget. För den uppgiften var Sir Arthur Harris som klippt och skuren. Men det skall till hans försvar sägas att denna urskillningslösa så kallade area bombing redan var planerad när han tillträdde som bombchef 1942.

Den kände historikern Peter Englund har skrivit att denna krigets industrialisering alltmer kom att styras av räknenissar och statistiker:

"RAF:s stabschef, sir Charles Portal skrev i början av november 1942 ett förfärligt PM där han på ett torrt byråkratiskt vis lade upp planerna för de kommande två åren. Han ansåg att man kunde klara av att fälla 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter '25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och 1 miljon svårt skadade'.

Det inte minst skrämmande med detta aktstycke är --förutom att det faktiskt höll streck rätt bra-- just situationen: en liten grå man sitter tyst på ett litet grått kontor någonstans och räknar och plussar och lyfter papper och går på lunch och svarar i telefon och åker hem till lilla frugan och återvänder lugnt nästa dag och räknar lite till och så vidare, som om siffrorna var en beräkning av en fabriks produktion av kokosbollar och inte en formel för massakrerandet av hundratusentals män, kvinnor och barn"
TARGET: THE CATHEDRAL
Enligt Charles Snow i hans bok "Science and Government" var hjärnan bakom den här krigföringen kabinettsmedlemmen, professor Frederick Lindemann. Han menade att bomberna gjorde störst skada, det vill säga nytta, i de tätast befolkade områdena, stadskärnorna. Target: the Cathedral, riktpunkt domkyrkan som man sa. Den gamla hansestaden Lübeck var den första som på allvar drabbades av den här sortens luftkrig. Det var i mars 1942 och hela innerstan förstördes, jodå också domkyrkan. Det var en stor framgång tyckte engelsmännen, trots att Lübeck var av föga militärt värde. Men som Harris belåtet uttryckte det: Stan "var ju byggd mera som en braständare än som en mänsklig boplats". Elden spred sig alltså lätt över de trånga gränderna.

Lübeck var bara början. I över tre år till skulle allierade flygarmador fortsätta med sina nattliga bombmattor över alla större tyska städer. Den unge Stig Dagerman besökte Tyskland ett och ett halvt år efter kriget, en resa han rapporterade om i boken "Tysk höst". Han har svårt att avgöra vilken av alla tyska ruinstäder som är den mest sönderbrända, sönderslagna och igenrasade. Han väljer Hamburg, en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg. Dagerman åker tåg genom Hamburg och ser bara något som verkar vara en jättelik avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar och tomma fönsterhål. Under en kvart ser han inte en enda människa, fast han åker genom det som en gång var Hamburgs mest tättbefolkade område. Dagerman besöker också källarna, där bleka människor och tuberkulösa barn, många av dem etniskt rensade flyktingar, bor med vatten upp över fotknölarna.

”BRANDBOMBSKRYMPT” KÖTT AV ELDSTORMAR
Det var på Hamburg som de allierade 1943 provade ut att framkalla eldstormar, som skapade en hetta på över tusen grader och ett väldigt luftsug in mot brandcentrum som fick till med brandbilar att rutscha in i elden. Vid sådana temperaturer smälter inte bara asfalt utan också bly och glas -- för att inte tala om trä och människokroppar. Ögonvittnen berättade att små barn låg som stekta ålar på trottoarerna med händerna ännu utsträckta som för att skydda sig mot hettan. Ett nytt ord uppfanns: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött. En hel familj kunde rymmas i en tvättkorg.

Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes över Hamburg tre miljoner brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Uppåt 50 000 människor, flera än offren för hela Blizen mot England, dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 300 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor.

Offren var så många och så förbrända eller lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 130 meter långa. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt bortglömd som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.

Bittert ironiskt var att det var främst Hamburgs arbetarklass som drabbades. För att uppnå maximalt dödande koncentrerade man bombningarna mot hyreshusområdena, de "röda" eller åtminstone minst Hitlertrogna delarna av staden.

VEM KÄNNER TILL PFORZHEIM OCH SWINEMÜNDE?
Många andra tyska städer drabbades av eldstormar. En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.

Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut, som var i Dresden som krigsfånge och fick delta i röjningsarbetet, kallar källarna för likgruvor i sin mycket läsvärda bok, "Slakthus 5".

Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna döda var femte Pforzheimbo, cirka 17000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".

Men också vid Östersjön, inte värst långt från Skåne, förekom bombmassakrer på civila och flyktingar. Den 12 mars 1945, en månad efter Dresden, anfölls Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie, av 650 allierade plan. 1998, när jag var på den gamla svenskön Usedom, besökte jag också kullen Golm. Där finns en massgrav med omkring 20 000 bomboffer för anfallet på Swinemünde.

MASSDÖDANDET AV JAPANSKA CIVILA
I augusti 1945, när kriget redan var över i Europa, var nästan alla stora och medelstora städer i ruiner också i Japan. Där hade amerikanska B 29-or bränt ned en fjärdedel av alla bostäder, dödat många hundratusen civila och gjort 22 miljoner japaner hemlösa. Bara under en enda bombnatt den 29 mars 1945 hade 83 000 Tokyobor dödats. Vill man jämföra olika helveten var det faktiskt flera dödsoffer på detta enda dygn i Tokyo än sammantaget i koncentrationslägren Buchenwald och Dachau under tio-tolv år.

När Hiroshima utplånades den 6 augusti av den första atombomben, påstod president Truman i ett triumferande tal till nationen, att Hiroshima var en militärbas. Även som krigspropaganda var detta ovanligt missledande, för sanningen var snarast den motsatta. Hiroshima var så militärt betydelselöst att staden dittills i stort sett hade skonats från bombningarna. Men som en praktiskt taget orörd stad var den ett perfekt mål, när amerikanerna ville studera effekterna av sitt nya supervapen.

Ja, om effekterna kan man läsa i John Herseys bok, där han berättar om hur en överlevande upplevde den 6 augusti 1945:

"När han kom in bland buskarna såg han att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömslika tillstånd: ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från de smälta ögonen hade runnit nedför kinderna… Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

Tre dagar senare kom turen till Nagasaki. "En dag med tre färger" kallar Peter Englund avsnittet om denna förintelse i sin bok "Brev från nollpunkten": "Himlen var svart, jorden var purpur och mellan himmel och jord steg moln av gul rök". Atombomben fälldes just över Urakamikatedralen, Östasiens största katolska kyrka. Det var alltså Nagasakis fattiga och utstötta katoliker som brändes till stoft allra snabbast i hettan på 3-4000 grader. Men kanske var det ändå ett skonsammare öde än för de många tiotusentals som skulle dö veckorna efteråt av sina plågsamma brännskador eller åren efteråt av cancer från strålningen eller föda grymt missbildade barn.

”ATOMBOMBERNA RÄDDADE LIV” ??
Den amerikanska propagandan har varit så effektiv, att ännu tror många på det motsägelsefulla påståendet att atombomberna, som ju dödade ett par hundra tusen civila, ändå räddade liv. De sägs ha påskyndat Japans kapitulation. Om det skriver  historieprofessorn Göran Rystad:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Och det är en händelse som är tankeväckande, att den 8 augusti --två dagar efter förintelsen av Hiroshima och dagen före Nagasakimassakern-- bestämde segermakterna statuterna för de krigsförbrytarrättegångar, där tusentals av förlorarna skulle dömas till galgen. En av de tyngsta anklagelsepunkterna var just massmord på civila.

I sin bok , "The Crazy Ape", frågar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi:

"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten som släpper bomberna inte ser sina offer?"

Den här boken om den galna apan, det vill säga människan, skrevs 1970, alltså under Vietnamkriget. Skulle de massiva bombmattorna den gången över Indokina ha varit möjliga, om den västliga opinionen varit medveten och upplyst om luftkrigets miljontals civila offer redan under första halvan av vårt sekel. Skulle ens  Natobombningarna av Jugoslavien ha accepterats?

Och de allra mest ängsliga frågorna blir då till sist: Accepterar vi massmord på civila från luften just därför att västmakterna, de som vi lärt oss är de goda och hjältemodiga, har varit de särklassigt värsta utövarna av bombterror? Är vår märkliga tolerans på den här punkten en följd av vår västerländska självgodhet? Eller är vi bara offer för vår okunnighet, vilken i de tusentals kärnvapnens tid kan stå oss dyrt?

ÅKE SANDIN

LITTERATUR: Buske, Norbert: Das Kreuz auf dem Golm (Schwerin 1996)
            Dagerman, Stig: Tysk höst (Stockholm 1947)
            Englund, Peter: Brev från nollpunkten (Sthlm 1996).  Artikel i Populär Historia, nr 2/95
            Hersey, John: Hiroshima (1946)
            Kurowski, Franz: Das Massaker von Dresden und der anglo-amerikanische
                       Bombenterror 1944/45 (1995)
            Lindqvist, Sven: Vildarna bombas (Ordfront magasin nr 7-8/1999)
            Olsson, Jan Olof (Jolo): Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919 (Sthlm 1975)
            Rystad, Göran: Artikel i SSD 6/8 1986
            Schmalacker-Wyrich, Esther: Pforzheim 23. Februar. Der Untergang einer Stadt (1995)
            Veale, Frederick J.P.: Advance to Barbarism. The Development of Total Warfare  (New
                       York 1968)
            Vonnegut, Kurt: Slakthus 5 (1969)
Szent-Györgyi, Albert: The Crazy Ape (1990)
                 
                 
                 
           




































söndag, november 27

Ryssarna "kränker" och "bombar sig fram" ??

Ryssland kränker vårt luftrum?
I Natos språkrör Dagens Nyheter framställs Ryssland ofta av försvarsjournalisten Mikael Holmström som det land som aggressivt kränker Sverige.

Tittar man på statistiken finner man att vårt luftrum ”kränktes” 19 gånger under åren 2014-2015. Det var en gång av Ryssland och 18 gånger av olika Nato-länder. I år har främmande flyg ”kränkt” oss 13 gånger, varav en gång av ryssarna. Hela 12 gånger har andra länders flyg varit framme -- vid tre tillfällen av USA och lika många av  Nato-landet Danmark.

Tror inte att ens våra ”experter” inom det mäktiga militär-industriella komplexet kan betrakta Danmark som aggressivt och hotfullt.

”Ryssland bombar sig fram”?
 I DN den 9 oktober stod det i en helsidesrubrik över en artikel av självaste chefredaktören Peter Wolodarski , att ”Ryssland bombar sig fram”.

Det gällde bombningarna av rebellkontrollerade östra delen av staden Aleppo i Syrien. Som alltid vid flygbombningarna av stadsmiljö har där dödats hundratals civila, bland annat barn. Jämför det totala antalet dödade i det långa grymma kriget i Syrien, där uppåt 300 000 har förlorat livet och miljoner tvingats fly.

Wolodarski nämner att bombningar från luften är en rysk tradition alltsedan kriget mot Tjetjenien år 2000. Men varför nämnder han inte de bombningar som sedan dess har dödat hundratusentals civila? De har skett av USA i Afghanistan sedan 2001, av Irak sedan 2003 och i Libyen 2011.  

Om Wolodarski tror på goda och välsignelsebringande bomber är det bara titta på vad som hänt i Irak och Libyen sedan civila dödats i mängd av Nato-bomber. Och  drönarna, de förarlösa bombplanen som USA flitigt använder, lär träffa oskyldiga civila oftare än de tänkta måltavlorna.

De många civila offren för västliga bomber visas inte på bild så ofta, att det upprör oss. De av USA stödda saudiska bombningarna av Jemen, som drabbat civila sedan mars 2015, blir sällan uppmärksammade av våra medier.

Och ingen enda rapport har jag sett om USA-koalitionens nuvarande bombningar av miljonstaden Mosul, som IS ockuperade 2014. Träffar aldrig amerikanska bomber mot städer några civila?

Däremot har det rapporterats om att amerikanska bomber härom veckan dödade ett 30-tal civila i Afghanistan. Det var i Kunduz-området, där för ett år sedan ett sjukhus tillhörande Läkare utan gränser bombades av USA med många dödade bland patienter och personal.
----------------------------------------------------------------
Läsvärda julklappsböcker
Till jul rekommenderas några bra böcker som julklappar:
Mathias Mossberg: I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan
Johan Erlandsson: Desertörerna (unga amerikaner  som kom till Sverige undan kriget)

Daniele Ganser: Natos hemliga arméer (Operation Gladio och terrorismen i Västeuropa)