söndag, oktober 29

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1104) 06-10-29 till....

....till Vetenskapsradion i Sveriges Radios P 1, som i torsdags (26/10) hade ett inslag om den sovjetiska ubåten U 137, den som för 25 år sen (27/10 1981) i övervattensläge och med dånande dieselmotorer rände upp på grund i Gåsefjärden nere i Blekinge. Kommendören Karl Andersson var den stora behållningen. Det var han som förste svensk gick ombord på den ryska ubåten och hans berättelse om sina samtal med de sovjetiska officerarna hade många komiska poänger. Karl Andersson tillhör de alltför få som vågat gå emot strömmen under de många årens svenska ubåtshysteri. Han anser att U 137 felnavigerade , för ingen är så dum att han för att spionera går in i den grunda och tränga Gåsefjärden, där en ubåt inte kan gömma sig eller knappt manövrera: ”Det absolut sista man ska välja är en ubåt, det är fullständigt korkat.”
På frågan varför tre ubåtskommissioner ändå ansett det vara en avsiktlig inträngning svarade kommendör Andersson: ”Dom ville komma fram till det. Jag började lufta mina tvivel direkt när jag kom i land från den där ubåten , men se det gick inte. Då var det order på att det skulle vara en avsiktlig inträngning. Jag såg ju alla pressmän och alla löpsedlar pratade om avsiktliga inträngningar. Hela svenska folket ville ha det till det, för hade det varit en fyllegrej som det förmodligen var, förstärkt med lite nervsammanbrott skulle man ju kunna gäspa över det hela, men för att det skulle få politisk och militärpolitisk betydelse måste det vara en avsiktlig inträngning. Att då komma och påstå att det var någonting helt annat, det var nästan landsförräderi, ju”
Ända sedan starten av Radio Tuff 1985 avslöjade vi med en viss frenesi sommar efter sommar många av de enormt uppblåsta ubåtsskrönorna, som gynnade marinen och kvällspressens upplagor men som kostade skattebetalarna många miljarder i höjda anslag till marinen.

....till veterandiplomaten Sverker Åström, som (AB 24/10) hoppas att utrikesminister Carl Bildt under sitt USA-besök i veckan till vicepresidenten Cheney gav uttryck åt de svenska synpunkterna:
”att det amerikanska militära angreppet mot Irak i mars 2003 var en mycket allvarlig kränkning av folkrätten, en överträdelse av den kanske viktigaste bestämmelsen i FN-stadgan,att de anförda motiven för angreppet enligt vårt bedömande var alla missvisande eller helt lögnaktiga,att USA var medskyldigt till Libanons förstörelse under kriget i somras eftersom Washington med lätthet hade kunnat stoppa kriget på ett tidigt stadium,att USA till vår sorg levererat så kallade klusterbomber till Israel för användning mot civila i Libanon”

....till Sveriges Fredsråd, som i samarbete med Artister för fred på FN-dagen i tisdags arrangerade en fredsfest i Blåhallen med massor av utsökt artisteri. Dessutom delades fredsrådets pris ut till tuff-aktivisterna Monica Schelin och Åke Sandin. Mera om detta i dagens Radio Tuff.

....till Hans Blix, som i måndags påpekade: ”Kärnvapennationernas brist på engagemang i avväpningsfrågan undergräver deras moraliska auktoritet.”

....till Stefan Lindgrens Ryska Posten, som påpekar att västliga medier har gjort en höna av en fjäder, när de rapporterat om Putins kommentar om den israeliske presidenten Moshe Katsev påstådda våldtäkter av flera kvinnor. Putin påstås ha sagt att han blev avundsjuk på sin israeliske kollega. Det Putin i verkligheten sade till den israeliske premiärministern Olmert var enligt AFP: "Hälsa er president - han förvånade oss verkligen".

....till 23-årige Craig Scott, som framträdde vid en konferens, som president Bush sammankallade efter det tragiska massmördandet av flickor i en skola bland Amishfolket i Pennsylvania nyligen. Craig har bittra erfarenheter av skolvåldet. Hans syster tillhörde de ungdomar som 1999 sköts till döds i skolan i Columbine.
Den gången förklarade president Clinton: “Vi måste göra mer för att nå ut till våra ungdomar och lära dem att uttrycka sin ilska och lösa sina konflikter med ord och inte med vapen” Men som David Cook (CommonDreams.org 20/10) påpekar återupptog Clinton samma dag bombningarna av Belgrad där civila mål träffades och oskyldiga människor dödades.
Under den av Bush sammankallade konferensen härom veckan med anledning av massmorden på flickor nyligen tog den unge Craig Scott till orda. Han menade att ungdomar bombarderas av tomma och meningslösa budskap och att de ropar efter något att tro på och kämpa för och att alltför många unga därför mår dåligt av den allmänna förljugenheten och vulgariteten. Craig sa bland annat:
“Det viktigaste jag lärt mig är att vänlighet och medlidande kan vara det bästa motgiftet mot ilska och hat och det bästa också mot våld”
Dagen efter kom rapporten om att 600 000 människor hade dött till följd av Irakkriget. David Cook citerar Napoleons ord om att bajonetter kan man inte sitta på och tillägger:
”Vi predikar hycklande fraser om karaktär och rättvisa i skolorna, medan vi fortsätter att stödja ett system som en vacker dag kommer att frestas att använda de kärnvapen vi har. Har det funnits ett vapen som uppfunnits och som vi inte har använt?”

....till lokaltidningen Tyresö Nyheter, som har en utförlig presentation av 91,4 MHz inklusive Radio Tuff. Dessutom finns en notis om att två Tuff-aktivister vid en fredsfest i Blå hallen den 24 oktober mottog Sveriges fredsråds pris för år 2006.

....till Anna Steele Karlström (fp) och Monica Schelin (s) som i Tyresö Nyheter har en insändare under rubriken ”Föreningar, ta chansen i etern!”. De tycker att alltför få föreningar har egna sändningar på 91,4 MHz och frågar bland annat: ”Om Tuff har lyckats göra radioprogram varenda vecka i över 21 år, varför skulle inte andra av Tyresös duktiga föreningar kunna utnyttja radion?" De påpekar att Tyresö ligger i medieskugga och uttrycker sin förvåning över att Tyresö kommuns informationsavdelning och andra av kommunens förvaltningar inte använder sig av radion

...till Fårdala skola (Tyresö), som på FN-dagen i tisdags hade ett Öppet hus till förmån för en katastrofdrabbad by i Guatemala. De fick in hela 22 000 kr. Starkt gjort av personal och de mycket unga eleverna!

....till Tuffs styrelse, som för en vecka sen beslöt att anslå 8000 kr till samma ändamål i Guatemala. Det blir alltså sammanlagt 30 000 kr som från Tyresö skickas för att bygga upp den by som för ett år sen i samband med orkanen Stan praktiskt taget begravdes med flera hundra dödsoffer som följd. I Guatemala finns Tuff-aktivisten Pontus Björkman som kan tillse att pengarna används effektivt.

....till Svenska Freds’ generalsekreterare Ola Mattsson, som i SvT:s program ”Agenda” (22/10) sade: ”För varje krona som läggs på bistånd i världen läggs ytterligare femton kronor på vapen och militär. Världens militärutgifter har den senaste tioårsperioden stigit med över en tredjedel till ofattbaral över 7000 miljarder kronor till 2005. Sveriges bidrag är en fortsatt ökad vapenexport. Den svenska vapenexporten har aldrig tidigare varit så omfattande, och vi är i dag världens åttonde största vapenexportör, vapen som exporteras till konflikter och där grova kränkningar av mänskliga rättigheter pågår: Pakistan, Indien, Thailand, Malaysia. I spåren av den militära upprustningen uppstår nya konflikter. I det så kallade kriget mot terrorismen ökar polariseringen. Trots att Sverige och EU borde ta avstånd från den amerikanska hot- och krigsretoriken, verkar man gång på gång i motsatt riktning. EU har ställt in sitt stöd till den palestinska myndigheten, vilket har lett till en humanitär katastrof med ökat våld som följd. EU terrorstämplade de tamilska tigrarna trots att fredsavtal och dialog var möjlig. Effekten har blivit de värsta striderna på Sri Lanka på många år. Den svenska säkerhets- och utrikespolitiken behöver skärpas, Sverige måste tydligt och öppet ta avstånd från krigspolitiken. Tyvärr verkar utvecklingen också här gå åt motsatt håll. Försvaret får nästan femton miljarder mer än det svenska biståndet. Den nya regeringen har dessutom föreslagit ett extra anslag på 600 miljoner till försvaret för att klara internationella fredsfrämjande insatser. Dessa insatser borde försvaret klara inom det massiva anslag som man redan i dag har. Det vore betydligt bättre för vår egen säkerhet, om man fördubblade biståndet och halverade försvarsanslaget. Det vore betydligt bättre för den globala säkerheten om regeringen inom försvarsbudgeten valde att prioritera konfliktförebyggande åtgärder, snarare än att utveckla avancerad krigsmateriel, krigsmateriel som sen går på export till konflikthärdar runtom i världen. Utrikesminister Carl Bildt, när du nu träffar den amerikanske vice presidenten Dick Cheney, ta då tydligt avstånd från vapenskrammel och hot, stå upp för nedrustning och fredlig konflikthantering!”




lördag, oktober 28

TACKTAL MED HYLLNING AV PER ANDERS FOGELSTRÖM

(Åke Sandins och Monica Schelins tacktal vid mottagandet av Sveriges Fredsråds pris 2006-10-24)

Å: Tack snälla Sveriges Fredsråd för att ni bjudit min flickvän Monica och mig hit till Blå hallen. Och tack alla scenkonstnärer för det utsökta artisteriet!

M: Tack för att vi får det här fina priset. Vi är mycket hedrade. Men Åke du som kommer från surströmmingsstinkande trakter i norr, har du nånsin tidigare varit i Stockholms fina stadshus?

Å: Jo, tänk att jag har det, men det var pinsamt nog för 50 år sen.

M: Var det på vilda studentfester eller vad då?

Å: Nej jag var faktiskt guide en sommar här i huset.

M: Vad minns du av det?

Å: Nja, inte så mycket längre. Då kunde till och med det exakta och sjusiffriga antalet mosaikplattor som förskönar Gyllene salen här uppe men i dag kommer jag bara ihåg nån platt guidevits, typ att Blå hallen och Stadshuskällaren här nere är dom billigaste syltorna i stan, för här käkar man alltid under Tre kronor. Jag var guide också på en skärgårdsbåt och då kunde jag namnet på en massa öar. Men i dag ett halvsekel senare minns jag inte mycket mer än den gamla skrönan om den bistre generalen Helmuth von Moltke, som var så bister att han bara skrattade två gånger i sitt liv, ena gången när hans svärmor dog, andra gången när han såg Vaxholms fästning. Vad minns du själv av 50-talet du en brutta från Hegersten, där man inte ens förstår sig på surströmming?

M: Handbollsspel, studentfester och så Nalen förstås. Det var tider det. Men det finns väl viktigare saker att minnas?

Å: Ja, det finns det verkligen. Eftersom vi är i Stockholms stadshus finns det anledning att påminna om Per Anders Fogelström, inte bara för att han i massor av böcker var den bästa och mest folkkäre skildraren av Stockholm. Mindre känt är att han också var en utomordentligt klok, inspirerande och hårt och frivilligt jobbande fredsaktivist. I slutet av 50-talet kom en bok som betytt mer för mig än någon annan. Det var knappt en bok för den såg inte mycket ut för världen. Den hette I stället för atombomb och var skriven av Roland Morell men främst Per Anders Fogelström. Dom menade att i kärnvapenåldern gav inte militära rustningar någon som helst trygghet, tvärtom, utan tyckte att vi skulle militärt avrusta och satsa på ett good will-försvar eller ”ambulansen Sverige”, det vill säga att de många militärmiljarderna i stället skulle användas på att bekämpa fattigdom, analfabetism och de orättvisor som ofta ledde till krig i den fattiga halvan av världen.

M: Dom där idéerna har ju väglett oss i Tuff genom alla år, inte bara i föreningens namn: ulands- och fredsförening. Vi har i decennier finansierat hundratals projekt för många tiousentals barn i Indiens fattigaste områden men också stött projekt i Bolivia, Ecuador, Eritrea och på Mauritius och i det krigshärjade forna Jugoslavien. I lördags beslöt Tuff att hjälpa också en katastrofdrabbad by i Guatemala. Många hundra gånger har vi gratis varit ute i skolor och informerat om vårt systerskolesamarbete med främst Indien. Det har lett till att 35 skolor engagerats och sen har elever och skolpersonal fått reda på vad deras i dagsverken injobbade pengar har använts till -- bland annat till många skolor och bibliotek, hundratals brunnar, 70 000 mangoträd och mycket annat för fom fattigaste av dom fattiga.

Så här skrev Fogelström bland annat:

”Vi samlar rostande högar av vapen till vårt eget skydd, men ger allmosor till kampen mot nöd, sjukdomar och hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare”

Å: Den här lilla boken kom alltså för ett halvsekel sen under det kalla krigets frostigaste tid, då inte bara svenska militärer utan också de flesta tidningar agiterade för svenska kärnvapen och alltså en majoritet av svenskarna instämde i kravet. Men delvis inspirerade av ”I stället för atombomb” bildades då AMSA, Aktionsgruppen mot Svensk atombomb. Det var 21 minnesvärda människor bland andra Barbro Alving, Bertil Svahnström, Sara Lidman och Fogelström förstås. Inte minst tack vare deras intensiva upplysningsarbete svängde opinionen så mycket att det på 60-talet blev politiskt omöjligt att skaffa blågula kärnvapen. Som ungdomsledare på Söder för 70-80 år sen kallades Fogelström för PAF, som också blev hans signatur i gamla Folket i Bild. När han fyllde 70 hyllade Tomas Magnusson och jag honom med en bok som hette ”Från Platon till PAF, citat om krigets vansinne och fredens nödvändighet” Tomas var i sex är Svenska Freds ordförande och utsågs i år till president för IPB, Internationella Fredsbyrån, som är så anrik att den redan 1910 fick Nobels fredspris.


Du har valt ut ett par Fogelströmcitat, Monica

M: ”Fredsrörelsen är radikal. Den talar för ett brytande med den uråldrigaste konvention och tradition vi har: våld och vapen”

Och det sista av bokens 363 citat är också skrivet av Per Anders Fogelström:

"Vi måste våga se framåt och knyta an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång. Varför skulle vi då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn och vår värld?”
-------------------------------------------------------------------------------------------
Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1104) 2006-10-29














HAMPUS I BELIZE OCH MEXICO: AIR AMERICA

Hej alla lyssnare!

Denna vecka har jag hastat genom halva Guatemala samt hela Belize för att slutligen hamna i Mexico. Intrycken man får från motorvägar kan ibland vara underliga. Kama Sutra Auto-hotel hade jag inte förväntat mig att se i Guatemala och Belize var i sanning ett av de märkligaste länder jag aldrig satt min fot i. överallt, på bussar, skyltar, affischer, fanns uppmaningar om hur man ska frukta Gud, hur man ska lära sig om hur bra det är att frukta Gud, samt om hur man ska sjunga för den fruktade Guden. Där emellan ser man kinarestauranger i små vedbodar, halvtrasiga ruckel klädda i ballonger och girlanger samt kyrkogårdar som verkar dedikerade till klassiska punkband. Jag är osäker på om jag någonsin skulle våga stiga av bussen i Belize, om jag då skulle bli besviken på att landet antagligen är mer normalt än det verkar.

I Mexico är jag nu utsatt för något av en Deja Vu-upplevelse. överallt vill folk sälja billiga kubanska cigarrer till mig, en av de enda spanska fraser jag kan efter att ha hört den oräkneliga gånger på Kuba. Nu har jag dock ett försvar, när jag säger att jag kommer från Kuba tystnar folk för det mesta. Annars är Mexico långt mer moderniserat än Guatemala var. Antagligen beror detta på att jag nu befinner mig på turistorten Playa Del Carmen, en av världens just nu snabbast växande städer. En engelska jag mött har var här för 10 år sen och känner inte igen sig överhuvudtaget. Enligt henne verkar staden ungefär ha 10-dubblats.

En av de saker man verkar älska att pracka på mig är hiskeligt färgglada sombreros. Själv är jag mest besviken över att ingen av ortsborna verkar ha någon på sig. Som liten roade vi oss på dagis med att rita en ring med en mindre ring inuti för att sedan förklara att detta var en mexikan sedd uppifrån. Skämtet blir inte lika roligt om man säger att det är en turist i Mexico med sombrero på sig.

Förra veckan lovade jag att skriva mer om CIA:s flyglinje Air America, som jag just läst ut en bok om. Air America är mindre känt for allmänheten, men fick ett ögonblick i blixtljuset under Iran-Contra affären när dess plan användes för att smuggla vapen till den USA-stödda gerillan i Nicaragua. Denna uppmärksamhet fungerade för Air America ungefär som på troll som utsätts for solljus. Air America sprack i 100-tals delar som såldes av till andra mindre flygbolag, ofta beställda av gamla samarbetspartners till USA. Innan detta hade Air America varit direkt ägt av CIA och det absolut största flygbolaget av dem alla. Dess struktur var så komplex att inte ens CIA-chefen själv förstod den, och den var uppdelad även på mindre bolag som ständigt bytte namn för att undvika upptäckt.

Air America skapades 1946 för att stödja den kinesiska Chiang Kai shek-regimen i Kina mot Maos trupper. Flygbolaget var känt för att anställa många excentriska piloter som tog risker långt utöver de vanliga. En av dessa var Kapten James B. McGovern eller Jordbävningen McGoon som han också kallades. McGoon vägde nära 150 kg och tog upp två barstolar på sin lokala stamkrog. Han hade problem med att lyfta skarpt eftersom styrspaken slog i magen. När han blev nedskjuten av Maos trupper ställde han till stora problem för sina tillfångatagare. Han åt upp flera ransoner mat om dagen själv och han sparade alla sina vinransoner till sin födelsedag då han drack upp allt på en gång, slog sig ut ur sin cell och började krossa fängelsemöblerna. När de kommunistiska trupperna försökte omvända honom genom att säga att de var hans vänner bad han dem bevisa detta genom att släppa honom fri. Detta var också vad man gjorde, eftersom det var ett alltför stort besvär att hålla honom tillfångatagen.

McGoon var en av de piloter som följde med flygbolaget till Laos, där man hjälpte till att sköta de bombningar som i hemlighet genomfördes av CIA. McGoon var en av de piloter som sköts ned och 2002 hittade man ett skellett som tros ha tillhört honom. Innan Air America och det amerikanska flygvapnet upphörde med sin verksamhet fälldes mer bomber över Laos än vad som sammanlagt fälldes över Tyskland och Japan under 2:a världskriget.

Air America var också delaktigt i transporter av vapen, understöd till det reguljära flygvapnet. När det visade sig att många av planen användes till knarksmuggling av de lokala makthavarna köpte man särskilda plan för det ändamålet.Air America var även inblandat i statskuppen mot Guatemala där den demokratiskt valde ledaren Arbentz avsattes. Man hjälpte till att stödja rebellerna i Indonesien mot den demokratiskt valda Sukarno-regimen och man deltog också i de militära operationerna i Vietnam och Kambodja. Även i dåvarande Zaire och Angola användes Air America i hemlighet för att stödja Mobutus och Syd-Afrikas regimer. Då använde man sig av exil-kubaner, som alltid varit tillgängliga mellan de attacker man genomfört mot Kuba.

Efter Iran-Contra affären blev dock kopplingarna till CIA alltför tydliga. Numera används helst legosoldater och fristående flygbolag, även om de som koordinerar statskupperna ofta har kopplingar till det kända etablissemanget, som när Margaret Thatchers son försökte anordna en statskupp i Ekvatorial-Guinea med hjälp av inhyrda soldater.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Det här är Hampus Eckerman som rapporterar för Radio Tuff, Tyreso U-lands och Fredsförenings sändningar. (Radio Tuff 2006-10-29)

VALENTIN SEVÉUS’ TAL I BLÅ HALLEN 24 0KT. -06

VALENTIN SEVÉUS’ TAL I BLÅ HALLEN 24 0KT. -06
Freden har namn.
Delaktighet. Eftertanke. Frihet. Helhetssyn.
Humanism. Inlevelse. Jämlikhet. Rättvisa.
Vidsynthet. Ödmjukhet.
Freden har många namn.

Förstörelsen, våldet, kriget har sitt språk.
Utpekandet av den självständigt tänkande som fiendens vän.
Dehumaniseringen av den andra människogruppen.
Fyrkantiggörandet av mångfacetterat liv.

Vision, mod, engagemang, andra fredens namn.

Vidsynthet och engagemang är de fredens namn som jag särskilt vill förknippa med årets mottagare av Sveriges Fredsråds pris Monica Schelin och Åke Sandin.
------------------------------------------------------------------------
(Valentin Sevéus är ordförande i Sveriges Fredsråd)

söndag, oktober 22

HAMPUS ECKERMANS RAPPORT FRÅN GUATEMALA:

Denna vecka har jag övergivit Kuba for att i stället åka till Guatemala. För de flesta är Guatemala likställt med bananer. Orsaken är att det var det amerikanska företaget United Fruit som pa 50-talet övertygade USA:s regering om att störta den demokratiskt valda Arbenz-regimen. Som i så många andra länder där USA tvingat fram en militärregim, som t.ex i Vietnam, Korea och Indonesien, var det även här frågan om markfördelning som var avgörande. Arbenz, som knappast kan sägas vara kommunist, om ens socialist, förespråkade att delar av de land som ägdes av stora markägare, utan att de användes, skulle fördelas till fattiga jordlösa bönder. Detta skrämde det amerikanska bolaget United Fruit, som i praktiken ägde stora delar av Guatemala, dess vägar och hamnar.

United Fruit, ett rasistiskt bolag som tvingade de anställda att stiga åt sidan och bocka när en vit man kom gående, började ett intensivt lobbyarbete för att USA skulle ingripa. Detta gjorde USA till slut genom att sponsra gerilla, flygattacker mot Guatemala, och till slut en statskupp som tvingade Arbenz att lämna landet. En orsak till att lobbyarbetet fungerade så bra var att John Foster Dulles, ägare till det advokatkontor som representerade United Fruit, också var bror till CIA chefen Allen Dulles och att vice utrikesministern i USA, John Moors Cabot, en gång i tiden varit chef for United Fruit. Statskuppen i sig ledde till över 30 år av militärt styre vilket beräknas ha kostat över 200 000 människor livet.

Arvet efter USA:s krig kan idag ses inne i Guatemala City där de pelare som omger katedralen bär namnen på tusentals av de offer som "försvann" under militärdiktaturen. Dessutom har diktaturen, tillsammans med den gerilla som stred mot den, lett till att vapen finns i stor omfattning i Guatemala. Vid varje större affär står minst en vakt med hagelgevär och vid de mindre har vakten pistol eller revolver. Alla hus ar omgärdade av taggtråd och de rika bor i särskilda enklaver med murar, vakter och taggtråd, dit endast behöriga släpps in. Den svenska ambassadören bor i sitt område. I den gamla delen av staden är det belagt med livsfara att vara ute sent på kvällar eller nätter, då gatorna till stora delar är oupplysta och folktomma.

Själv bodde jag i Guatemala City på pensionat Meza, känt för att Che Guevara bodde där på 50-talet. Av en slump fick jag samma rum, nr 21, som Che Guevara sov i. Det var militärkuppen i Guatemala som en gång i tiden radikaliserade Guevara och senare fick honom involverad i den kubanska revolutionen. I Guatemala City är annars piratkopiorna starkt framträdande, en DVD-skiva kostar kring 10 kr och i marknadsstånden säljs leksakerna bredvid tuberna med klister.

Själv har jag passat på att åka till staden Antigua i närheten av Guatemala City för att vandra bland aktiva vulkaner där lavan rinner bara några meter från där man går. Dessa turer går nuförtiden alltid med guider efter att överfall och våldtäkter blivit alltför vanliga bland turisterna. Samtidigt som jag rest har jag nu läst ut en bok om Air America, det CIA-styrda företag som bl.a medverkade i militärkuppen i Guatemala samt använts i all USA:s dolda krigsföring från 40-talet fram till slutet av 70-talet. Nästa vecka hoppas jag kunna berätta mer om detta.
-----------------------------------------------------------------------------------------------Hampus Eckerman för Tyresö U-lands- och FredsFörenings Radio Tuff 06-10-22

TRE TYSKAR ATT MINNAS


MARTIN NIEMÖLLER
I slutet av 1960-talet träffade jag Martin Niemöller (1892-1984). Han var då tillsammans med abbé Pierre en av flera radikala och fredsaktiva präster som deltog i Stockholmskonferenserna om Vietnam. Vi i Tuff gjorde då marktjänsten, bland annat som chaufförer åt många internationella celebriteter.

Niemöller hade en märkligt skiftande karriär. Han var ung ubåtskapen under första världskriget. Lämnade den tyska marinen för att studera teologi. Han ville predika fasta normer för de tyskar som han då ansåg vara offer för Weimarrepublikens sekulära och demokratiska normlöshet. Han röstade på det under 1920-talet framväxande nazistpartiet som han sympatiserade med också efter Hitlers maktövertagande 1933.

När nazisterna ville ha koll också på den evangeliska kyrkan genom bildandet av de ”tyskkristna” (deutsche Christen) revolterade dock Niemöller. Han menade att kristendomen skulle vara oberoende av politisk ideologi och grundade 1934 ”Bekännelsekyrkan”. När han tillsammans med andra präster kritiserade nazisternas chefsideolog Alfred Rosenberg blev han 1935 för första gången arresterad. 1937 blev han fängslad igen, hamnade först i koncentrationslägret Sachsenhausen och sedan i Dachau, där han delade cell med tre katolska präster. Först vid krigsslutet 1945 blev han fri.

De åtta lägeråren hade inte knäckt hans vilja att oförskräckt kritisera den världsliga makten. Han fjäskade inte för krigets segrare utan gisslade dem för terrorbombningarna av civila tyska städer och den enorma etniska rensningen av tyskar i öster. Ja, han till och med jämförde ockupationsmakternas övergrepp med nazisternas skräckvälde.

Martin Niemöller blev en av sex presidenter för Kyrkornas Ekumeniska Råd. Mest känd -enligt många: ökänd- blev han för sitt oförsonliga motstånd mot den västtyska militära återupprustningen. Den forna ubåtskaptenen vägleddes nu av frågan ”vad skulle Jesus ha gjort?” och därför ansåg han att militär värnplikt var okristlig. Han engagerade sig för vapenvägrarna, blev ordförande för Deutsche Friedensgesellschaft (tyska fredsförbundet), som sedan sammanslogs med det tyska vapenvägrarförbundet. Han fördömde stormakternas satsning på kärnvapen som ”absurd”. I sitt fredsarbete skydde han inte samarbete med DDR och Sovjetunionen och under Vietnamkriget besökte han 1967 Nordvietnam.

Niemöllers mest citerade rader finns i poemet:

När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag.
Jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag.
Jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade fackets medlemmar, teg jag.
Jag var ju inte med i facket.
När de hämtade katolikerna, lät jag bli att protestera.
Jag var ju ingen katolik.
När de hämtade mig, fanns ingen kvar
som kunde protestera"

KURT SCHUMACHER

En av de första som nazisterna efter sitt maktövertagande 1933 hämtade var Kurt Schumacher (1895-1952). Han var socialdemokratisk politiker som bland annat påstått att nazistpartiet hade ”lyckats med den fullkomliga mobiliseringen av den mänskliga dumheten”.

Sommaren 1933 förbjöds det socialdemokratiska partiet och Schumacher tillhörde dem som arresterades. Han erbjöds frihet om han skrev under en förklaring om att upphöra med sin politiska verksamhet. Men han vek sig inte, vilket ledde till att han fick tillbringa nio år, nio månader och nio dagar i koncentrationsläger, bland annat i Flossenbürg och Dachau.

Under första världskriget hade Schumacher som ung soldat sårats så svårt att hans ena ben hade blivit amputerat. Umbärandena under de många åren i koncentrationsläger hade ytterligare försämrat hans hälsa och nu tvangs han också att amputera en arm. Men han var ett invalidiserat energiknippe och blev den tyska socialdemokratins ledare efter andra världskriget.

Samtidigt som Schumacher tog klart avstånd från kommunismen kritiserade han förbundskansler Konrad Adenauer för alltför stor medgörlighet gentemot de västliga ockupationsmakterna USA, England och Frankrike. I ett fränt uttalande kallade han sin borgerliga huvudmotståndare för ”de allierades kansler”. Tack vare sitt rykte som antinazist och före detta koncentrationslägerfånge var det främst tack vare Schumacher som de allierade fick uppge sina planer på att försvaga Västtyskland genom att förvandla det till ett löst statsförbund utan stark centralmakt.

När Kurt Schumacher avled 1952 omgavs hans kista av hundratusentals sörjande.

PETER GLOTZ

Schumacher växte upp i Kulm (nu polska Chelmno) i Västpreussen, ett av de många områden som kring krigsslutet 1945 etniskt rensades från tyskar. Sammanlagt var det 14 miljoner människor som fördrevs, av vilka drygt två miljoner dog eller dödades. En av de många som tvingades iväg var den då 6-årige Peter Glotz (1939-2005). Hans familj tillhörde de många sudettyskarna i Tjeckoslovakien.

Peter Glotz blev en framträdande socialdemokratisk politiker i Tyskland, en egensinnig och självständig människa som bland annat yttrade:

”Vi behöver inte bara analytiker och toppdiplomater utan också människor som har modet att gå emot strömmen”

Han skrev många böcker, bland annat ett par om den väldiga etniska rensningen av tyskar, vilken han stämplade som ett brott. Planerna på ett centrum mot etniska rensningar (Zentrum gegen Vertreibungen) i Berlin hade i Peter Glotz en varm tillskyndare. Detta centrum är tänkt att ta upp alla etniska rensningar under det senaste århundradet. Att han själv inte väjde för att gå emot strömmen visade han strax före sin död genom följande uttalande:

”Också mot dagens orättfärdighet visar vi oss ljumma genom de sedvanliga orden. Under ögonen på Europa fördriver nu kosovoalbaner Kosovos serbiska befolkning. Vem tar med kraft upp detta tema?”
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1103) 2006-10-22

Bengt Svensson: KRIG, GUD OCH SEX

Hej alla lyssnare!
Det sägs här att om republikanerna vinner mellanårsvalet (en tredjedel av senaten och hela representanthuset är uppe för nyval nästa månad.) så bevisar det inte bara att Gud existerar utan dessutom att Han är republikan. Det behövs nämligen ett Herrens under för att rädda dem från förlust. Vinner demokraterna däremot, visar det bara att den amerikanska demokratin inte är stendöd. Dock ska man inte ha några illusioner om vad en demokratkontrollerad kongress kan eller vill åstadkomma. En stor majoritet av demokratiska väljare kräver omedelbart tillbakadragande från Irak, och en lika stor majoritet av de utmanare som det demokratiska partiet satsar på är emot ett tillbakadragande. Vad gäller Irakkriget skiljer sig inte den demokratiska partiledningen på något avgörande sätt från republikanerna.

Den mest tillförlitliga undersökningen hittills visar att ca 650000 människor har dött i Irak som direkt följd av den brittisk-amerikanska invasionen. Undersökningen har omnämnts i amerikanska medier i samband med att den avfärdats av makthavarna.

The Dow Jones aktieindex slog ett alla tiders rekord i veckan. Kanske är Gud verkligen republikan. Annars är det USA:s husbubbla som håller på att tappa luften. Folk har tagit fantastiska lån på sina hus de senaste åren, som innebär negativ amortering. Man betalar av mindre än räntan de första åren, så att lånet i själva verket växer. Antagandet var att huspriserna skulle fortsätta öka i evighet, så att man kunde ta ett större lån efter ett par år för att betala tillbaks det första lånet, eller åtminstone sälja kåken och få pengarna tillbaks. Nu har huspriserna börjat sjunka, och täcker inte längre lånen. Resultatet är allt fler hus på exekutiv auktion.

Det speciella med de senaste skolmassakrerna, bla i Pennsylvania i ett lantligt skolhus hos Amish-folket, är att de riktades direkt mot flickor. Pojkarna kördes ut och flickorna togs som gisslan och utsattes för sexuella övergrepp innan de mördades, och gärningsmannen begick självmord. De här männen hade bland mycket annat uppenbarligen stora problem med sin manlighet (eller mandom?).

På åttiotalet, när dolkstötslegenden om Vietnamkriget började ta form, var en av historierna att hemvändande soldater blev bespottade. Kvinnor skulle, i stället för att omfamna sina hjältar, ha spottat på dem, när de återvände som krigets förlorare. Ingen har kunnat belägga att någon skulle ha spottat på någon återvändande vietnamkrigssoldat, men det har blivit en populär ingrediens i dolkstötslegenden.

Psykologer förklarar fenomenet med att soldater som förlorar krig, som de så att säga borde ha vunnit, upplever att de inte bara förlorat kriget utan också sin manlighet (manhood på engelska =mandom?). Samma historier om att ha blivit spottade på cirkulerade bland tyska soldater som med nöd och näppe överlevt första världskrigets skyttegravar. Om känslan av manlighet hakas upp på förmågan att utöva våld, ligger vi illa till.

På tal om manlighet har kongressmannen Foleys sexualliv, eller snarare brist på sådant, varit en stor förstasidesnyhet, ofantligt mycket större än de där 650000 irakierna som dött. En massa söta gossar, som kallas pager springer runt i maktens korridorer som uppassare åt kongressledamöterna. På medeltiden höll de som bekant till vid europeiska hov. Och visst är det underhållande, när en konservativ republikansk snuskhummer från Florida får sina fd hemliga fantasier publicerade. Här följer ett av många utdrag från Mr Foleys konversationsövningar på internet, men kanske har radio Tuff viktigare ting att syssla med.

Maf54(=Foley) (8:08:31 PM): get a ruler and measure it for me Xxxxxxxxx (=pagen) (8:08:38 PM): ive already told you that Maf54 (8:08:47 PM): tell me again Xxxxxxxxx (8:08:49 PM): 7 and 1/2 Maf54 (8:09:04 PM): ummmmmmmmmmmmmmmm Maf54 (8:09:08 PM): beautiful Xxxxxxxxx (8:09:38 PM): lol Maf54 (8:09:44 PM): thats a great size Xxxxxxxxx (8:10:00 PM): thank you Maf54 (8:10:22 PM): still stiff Xxxxxxxxx (8:10:28 PM): ya Maf54 (8:10:40 PM): take it out Xxxxxxxxx (8:10:54 PM): brb...my mom is yelling Maf54 (8:11:06 PM): ok Xxxxxxxxx (8:14:02 PM): back Maf54 (8:14:37 PM): cool hope se didnt see any thing 7 och en halv syftar på amerikanska tum ska kanske påpekas. lol tror jag betyder lots of love.

Om Nordkorea vill jag bara säga att USA har inget att vinna på politisk och militär avspänning i området. Det skulle innebära ökad självständighet för Korea och Japan, och sedan vore det bara en tidsfråga innan USA måste överge sina militärbaser i området.
---------------------------------------------------------------------------
Glada hälsningar från Bengt Svensson, Radio Tuffs man i San Francisco.

IRAKISKT TRAUMA OCH BODYCOUNT

- Jag säger inte att svårigheterna vi upplever runt om i världen orsakas av vår närvaro i Irak, men utan tvekan förvärras de av den, sa nyligen den brittiske arméchefen i södra Irak, Dannatt.

- Vi befinner oss i ett muslimskt land och muslimernas syn på utlänningar i deras land är helt klar. Som utlänning kan man bli välkomnad genom en inbjudan, men vi blev helt klart inte inbjudna

Arméchefens uttalanden kom strax efter att en ny studie hade presenterats i den medicinska tidskriften The Lancet, vilken visar på att över 600 000 människor dödats i våldsamheter, sedan USA invaderat Irak för tre och ett halvt år sedan.

Ändå levde olika folkgrupper i Irak sida vid sida under 6000 år utan några etniska eller religiösa konflikter. I dagens Irak däremot, sedan den amerikanska ockupationen, pågår ett fruktansvärt sekteristiskt våld. Landet balanserar på gränsen till ett fullskaligt inbördeskrig.

USA tryckte redan före Irakkriget år 2003 hårt på att befolkningen skulle identifieras efter etniska linjer, något som tidigare aldrig existerat i landet. Genom äktenskap och klaner med både shia-och sunniförgreningar var man tätt sammanvävda. Så kunde man t.ex inom ett litet område i centrala Bagdad finna både en kyrka, en moské och en synagoga.

Men idag har USA lyckats skapa splittring och fått igenom sitt förslag till konstitution utifrån etnicitet och en federalistisk uppdelning av landet. Allt enligt den klassiska metoden härska och söndra, och nu via den irakiska regering som sitter under USAs beskydd.

Denna politik hade sedan ett decennium tillbaka mejslats ut av president George Bush jr och lobbygruppen PNAC - Project for a new American Century. En mycket radikal grupp som under George Bush sr presidentskap på 90-talet kallades för 'the crazies' på grund av sina extrema åsikter.

De formulerade nya mål för den amerikanska utrikespolitiken. USA skulle vara och förbli den enda supermakten och bekämpa alla hot mot sin maktställning.

Terrordådet 9/11 fungerade som startskottet för denna politik genom "kriget mot terrorismen" eller "det långa kriget" med början i Afghanistan och en fortsättning i Irak 2003. Där planerade USA att bita sig fast i fjorton stora militärbaser för att övervaka områdets oljeförsörjning.

Trots detta har USA hittills inte lyckats besegra det irakiska motståndet utan gräver sig allt djupare ner i den irakiska dyn., Samtidigt har 1.5 miljoner välutbildade irakier tvingats fly landet. Särskilt intelligentsian ger sig iväg, då de utgör en särskilt utsatt grupp som utsätts för regelrätta avrättningar ofta efter upprättade dödslistor (se Brysseltribunalens Akademikerupprop mot dessa avrättningar).

Alltsedan kriget 2001 har över 600 000 irakier dött genom militärt våld enligt den undersökning som nyss presenterats i den medicinska tidskriften the Lancet. utförd av Johns Hopkins Bloomberg School of Public Health, och av experter betraktad som mycket tillförlitlig.

Det sa man däremot inte om den tidigare Lancetstudien från september 2004 som kom fram till motsvarande 100 000 dödsfall, en uppskattning som nu visat sig ligga väl i linje med de utvecklingstendenser och värden som den nya studien presenterat.

Iraq Bodycount däremot framförde då 25 000 dödade.vid samma tidpunkt. "The Lancets" uppgift på 100 000 dödade blev vi den tiden undangömd och smutskastad, bl.a av premiärminister Blair. Ändå var rapporten utförd av världens mest välrenommerade medicinska tidskrift the Lancet efter exakt samma metodik som alltid används i dessa sammanhang, så även i krigets Bosnien, men där utan klagomål.

De av "Iraq Bodycount" år 2004 publicerade 25 000 civila dödade i kriget, var illa nog, men utgick från de civila dödsfall som skett genom militärt våld som inrapporterats av två oberoende tidningar godkända på IBC-listan och dessutom kontrollerade från två oberoende håll

Man kan fråga sig hur många dödade som kan rapporteras in genom dessa kanaler i det kaotiska och för omvärlden hermetiskt tillslutna Irak, där religionen dessutom säger att en eventuell begravning skall ske så fort som möjligt efter dödsfallet, helst samma dag. Ett land där militärens egen hemliga rapportering ofta för över civila dödade i eldstrid till "stupade insurgents". Verkligheten är idag mer kaotisk än vad man kan föreställa sig. Minst 87 journalister har hittills fått sätta livet till av militärt våld, då främst av amerikansk militär.

Själv fick jag nyligen e-post från en irakisk journalistvän i Bagdad som skrev att han var lite ledsen då, för en amerikansk soldat hade nyligen skjutit ihjäl hans allra bästa vän.. Även min väns bil blev helt förstörd och den ovärderliga mobilen försvunnen.

Han frågade soldaten varför han hade gjort så - men blev utan svar...
-----------------------------------------------------------------
Ingrid Ternert i Radio Tuff (nr 1103) 2006-10-22.
Ingrid är tidigare Mänsklig Sköld i Irak med fyra resor dit på sammanlagt åtta månader. Aktiv i Fredskoalitionen Göteborg http://fredskoalitionen.blogspot.com

söndag, oktober 15

ÅSIKTSFÖRFÖLJELSE OCH HYCKLERI OCKSÅ I VÄST

I förra veckans Radio Tuff intervjuades journalisten Birgul Özbaris, som nu finns i Sverige. Hemma i Turkiet hotas hon av ett långt fängelsestraff. ”Brottet” är att hon har ”alienerat folket från militären”. Hon har nämligen dristat sig att skriva om värnpliktsvägran. Svenska Freds kampanjar berömvärt för hennes skull

I torsdags utsågs den turkiske författaren Orhan Pamuk till årets mottagare av Nobels litteraturpris. Nyligen har han stått under åtal i Turkiet. ”Brottet” är att han vid en intervju för en schweizisk tidning hade sagt, att 30 000 kurder och en miljon armenier under första världskriget dödades i Turkiet. Det finns någon konstig turkisk lag om att man inte får kränka den turkiska armén eller ”turkiskheten”.

Den 13 december 2005 förekom i franska tidningar ett upprop från historiker och akademiledamöter. Bland undertecknarna fanns den också i Sverige uppmärksammade historieprofessorn Pierre Vidal-Naquet. De ville värna om historievetenskapens frihet. Alltså slog de fast att ämnet historia inte är en religion eller en moralisk instans, inte heller får vara en slav under innetrenderna. Starkt framhöll de att historievetenskapen inte får bli föremål för domstolarna: ”Vi kräver avskaffande av dessa lagar, som är ovärdiga en demokratisk regim”.

Men trots denna vakthållning av fackhistoriker kring demokratiska självklarheter finns ännu i Frankrike och andra EU-länder konstiga lagar, som inskränker yttrandefriheten och rätten att fritt få framlägga sina historiska forskningsresultat. Och flera tycks det bli. I onsdags (11/10) beslöt det franska parlamentets underhus att det nu skall bli straffbart att ”förneka turkarnas folkmord på armenier”. Den kommande lagen, som dock först måste godkännas av överhuset (senaten), är en pinsam motsvarighet – fast med omvända förtecken-- till Turkiets förbud mot att alltför mycket föra armeniernas grymma öde på tal.

Flera folk håller sig med offermyter, alltså berättelser som nästan fått religiös status. De handlar om det egna folkets lidanden, innehåller alltid en kärna av sanning men ofta också stora överdrifter, främst om antalet offer, och en oförsonlig demonisering av gärningsmännen och deras folkgrupp. Ve den som ifrågasätter någon del av myterna! Han anklagas genast för att ”förneka” alla grymheterna. ”Förnekelse” är ju ett typiskt begrepp från inkvisitionens tid, fastän det då kallades för kätteri. Man behövde inte alls vara antikristlig, bara i någon detalj ha en annan uppfattning än det katolska etablissemanget för att hamna i tortyrkamrarna och på kättarbålen. I dag finns mindre drastiska metoder att straffa avvikare också här i väst.

För sex år sen intervjuade jag Jonas Linderholm, gymnasielärare i Södertälje. Han hade hamnat i blåsväder för en uppsats om assyriernas öde 1915 i Turkiet. Själva säger de att en halv miljon av dem då dödades av turkarna. Linderholm fann, att enligt folkräkningar 1914 fanns det bara 200 000 assyrier i Turkiet. Han menade också att många assyrier hade dött av svält och umbäranden under flykt. Han reducerade mytens halva miljon dödade till en tiondel, om jag minns rätt.

Det skulle han inte ha gjort. Assyriska föreningar i Södertälje och på riksplanet larmade om att han var historieförfalskare –ett ord som med mediernas hjälp fått stor sprängkraft—och att han hade kränkt sina assyriska elever. Därför krävde de hans avgång i lärarbristens Södertälje. Diverse politiker ojade sig trendriktigt men jag vill minnas att han klarade sig.

Häromveckan (4/10) fanns i Dagens Nyheter en pytteliten notis under rubriken ”Förnekare fälld”. Den handlade om att den 77-årige franske professorn Robert Faurisson nu i sitt hemland hade dömts till tre månaders fängelse villkorligt och 70 000 kr i böter för ett uttalande. Det sägs inte vad han hade sagt, bara att uttalandet gjordes i Iran, av alla ställen, och att han hade ”förnekat Förintelsen”, detta lika vanliga som luddiga uttryck. Mullorna i Iran har (här gäller det akta sig för att inte bli anklagad för islamofobi av ”kränkta” troende) knappast utmärkt sig för någon passion för yttrandefriheten, men nu garvar de nog gott och skadeglatt åt det västliga hyckleriet.

Faurisson har gång på gång åtalats i Frankrike trots landets stolta frihetstraditioner, inte för att han varit kriminell i någon rimlig mening eller uppmanat till våld eller hetsat mot medmänniskor utan för att han vågat uttala och publicera avvikande uppfattningar om andra världskriget. Dessutom har han flera gånger misshandlats av politiskt indoktrinerade huliganer utan att de fällts och utan att våra annars så frihetsälskande medier velat visa bilder på hans söndermosade ansikte.

När Dagens Nyheters Maciej Zaremba inledde det framgångsrika drevet mot Ordfront Magasin genom att fördöma Diana Johnstone framkom det att han inte ens hade läst hennes bok ”Dårarnas korståg”, som var ett försök att nyansera den ensidiga mediebilden av krigen i Jugoslavien. Ett liknande öde har drabbat Faurisson, för hur många har bekvämat sig att läsa honom? De allra flesta har fått sin information från Faurissons argaste vedersakare, normalt en vinklad och alltså usel källa.

Därför tror de flesta, att han inte låtsas om nazisternas rasism och många koncentrationsläger. Faurisson vet nog mera om lägren än de allra flesta journalister, ja kanske rentav mera än många av våra historieprofessorer. Hans föregångare och inspirationskälla Paul Rassinier var aktiv i den franska motståndsrörelsen under den tyska ockupationen, hjälpte judar att fly till Schweiz, tillfångatogs och misshandlades av Gestapo och hamnade 1943-1945 i lägren Buchenwald och Dora. Rassinier var socialist och pacifist, men som modig sanningssägare – också efter kriget--gick han mot strömmen och blev varg i veum.

Faurisson hävdar, att massor av judar omkom av svält och sjukdomar i vidriga nazistläger, blev avrättade, skjutna som gisslan och dödade som partisaner i öst eller dödade av allierade terrorbombningar mot tyska civila mål. Men han förföljs och förtalas för att han anser att källorna för studiet av gaskamrarna i till exempel Auschwitz är otillförlitliga. Detta är i väst lika hädiskt som det i öst är att karikera profeten Muhammed.

Antagligen har han väl lika fel som vi alla historielärare hade, när vi i åratal lärde ut att tyskarna gasade ihjäl massor av människor också i Buchenwald, Dachau och andra hemska läger i egentliga Tyskland, att de gjorde tvål på sina dödade offer och liknande skrönor. Men alla vi som spred dessa politiskt korrekta historieförfalskningar till miljoner tonåringar har klarat oss bra. Först när vi berättar om våra misstag tar vi en risk, en märklig följd av ett närmast fundamentalistiskt åsiktsklimat

Ännu sämre än för Faurisson har det gått för den brittiske historikern David Irving. I vintras dömdes han av en österrikisk domstol till tre års fängelse –för något han sade om Auschwitz för sjutton år sedan.

Det här är egentligen två typiska fall för Amnesty och andra människorättsorganisationer, som säger sig slå vakt om friheten att yttra sig och rätten att framföra även oönskade åsikter och forskningsresultat. Men det har varit generande tyst om dessa båda (för)dömda, också bland historiker och annars liberala opinionsbildare.

Dock måste jag göra två erkännanden. Vore jag historiker i karriären och beroende av forskningsanslag hade jag kanske fegt hållit tyst, liksom om jag vore journalist i den dominerande svenska mediekoncernen. Att jobba gratis för Radio Tuff sedan 21 år är en förmån, som gör mig så fri och oberoende, att jag inte behöver hålla käften. Inte heller vill jag tillhöra dem som är så rika och giriga att de inte ens vill betala TV-licensen.
---------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-15 Och nu ska vi lyssna på Cornelis Vreeswijks "Ballad om censuren"

lördag, oktober 14

HAMPUS ECKERMANS RAPPORT (2) FRÅN KUBA

Hej alla lyssnare!

Sen min senaste rapport har jag försökt att bättra på min obefintliga spanska. Jag kan nu räkna upp till 12, kan alla klockans slag, samt beställa både öl och mojitos, en trevlig kubansk dryck som Hemmingway sägs ha gillat. Förutom detta kan jag också sälja billiga cigarrer, samt fråga om växelpengar eftersom min pension är så dålig. Detta har jag visserligen inte så stor nytta av nu, men har lagt på minnet inför framtiden.

Häromdagen råkade jag ta in på ett hotell som hade satellit-TV. Ungefär lagom tills läggdags började den amerikanska filmen Heartbreak Ridge som jag sett tidigare. Det är en lagom pampig krigsfilm med Clint Eastwood som macho marinkårssoldat som tränar upp sina soldater inför det farliga uppdraget mot Grenada där onda kubaner har tagit guvernören till fånga. Som semestrande på Kuba är filmen givetvis oemotståndlig att se.

I filmen landar de hjältemodiga amerikanska soldaterna genom att hoppa från helikopter och sedan simma i land. De befriar den tillfångatagna guvernören, räddar de amerikanska studenterna som hålls som gisslan, och skjuter de ondsinta kubanerna som ställt till allt. Som tack får de givetvis medalj. Det enda som stämmer med verkligheten är medaljerna, Grenada-kriget är känt for att aldrig tidigare så många soldater fått så många medaljer för att misslyckas med så mycket.

På riktigt försökte soldaterna landa med fallskärm, men blåste till havs respektive in i taggiga kaktusar. I stället genomförde de en landstigning per båt inför förvånade turister som låg och solade på stranden. Guvernören, som de skulle befria, satt och åt middag när de amerikanska soldaterna började beskjuta hans palats, och han tvingades tillbringa flera timmar gömd under bordet. Kartorna soldaterna fått stämde inte och de fick köpa nya i en turistbutik. Dessutom hade de över 70 kilo packning i närmare 40 graders värme och svimmade med jämna mellanrum.

De förmodat tillfångatagna studenterna blev inte lyckliga när de nakna tvingades springa ut ur duschen efter att en skjutgalen amerikansk soldat sprungit in där, vilt pepprande runt sig.Kubanerna, ett litet fåtal som mest sysslade med att bygga en flygplats, såg förvånat på och öppnade aldrig eld.

Ett krig som däremot var på riktigt, men som det i princip aldrig talas om i svenska medier är inbördeskrigets Angola, 1975. Det var det kriget som i praktiken gjorde slut på det sydafrikanska apartheidväldet och ledde till majoritetsstyrelse i stora delar av Afrika som tidigare varit under vit kontroll. Vad som det aldrig talas om vanligtvis är att det till stora delar är just Kuba vi kan tacka för att det inte längre råder apartheidstyre, eller i alla fall inte ett öppet sådant, i de afrikanska länderna.

När USA gav frikort för Sydafrika att invadera Angola som stod för Zaires lydregim, valde Kuba att skicka 30 000 soldater till Angola som drev ut de sydafrikanska trupperna. Detta var första gången Sydafrika besegrades militärt, och det av svarta trupper. I längden fick detta effekten att motståndet i Namibia tog fart och sen också i Sydafrika, vilket till slut fick Sydafrikas apartheidregim att be om fred.

Om detta må vi också berätta.

Det har är Hampus Eckerman, för Radio TUFF, Tyresö U-lands och FredsFörenings sändningar.

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1102) 06-10-15 till....

....till Stefan Lindgrens Ryska posten som på tal om mordet på journalisten Anna Politkovskaja ger följande information: ”Det ryska samhället är skakat av nyheten om mordet på Politkovskaja, men det är också luttrat av en lång rad beställningsmord på politiker, höga ämbetsinnehavare och journalister. Och årligen inträffar över 30 000 mord i Ryssland, vars mordfrekvens nu bara överträffas av Sydafrika. Den är c:a fyra gånger högre än i USA och fjorton gånger högre än i Sverige. I 90-talets början låg både Ryssland och USA på 20 000-nivån, men sedan dess har antalet mord om året i USA sjunkit till c:a 16000.”

....till Greenpeace, som vid en presskonferens på sitt berömda fartyg Rainbow Warrior i Beiruts hamn varnade för de gifter som de israeliska bombningarna av Libanon i somras hade släppt ut. Halva Libanons befolkning kan riskera hälsoproblem, eftersom åtskilliga industrier bombades liksom drivmedelsdepåer vid kusten för att inte nämna 30 000 hem och 80 broar. 1200 civila dödades

....till New York Times’ Michael Slackman som (6/10) uppger att efter krigets slut i Libanon har ungefär tre människor om dagen dödats eller skadats av de klusterbomber, som Israel valde att fälla de sista dagarna av kriget. Det kommer att ta uppåt ett år att röja alla dessa små dödliga tingestar, som FN-tjänstemän beräknar finns i ett antal av en miljon i ett område med 650 000 människor. Det finns all anledning att stödja Svenska Freds och andra organisationer som vill ha ett förbud mot personminor och klusterbomber, som långt efter krigens upphörande fortsätter att döda oskyldiga människor.

....till världens snällaste, starkaste och fredligaste björn. Det är Bamse som i år fyller 40. Nu ska Bamse också komma på film. Bamses skapare Rune Andréasson fick av Svenska Freds Eldh-Ekblads fredspris.

....till den brittiska medicintidskriften the Lancet, som publicerat en undersökning av the John Hopkins Bloomberg School of Public Heath i Baltimore. Enligt den skall 655 000 irakier ha dött sedan 2003 till följd av invasionen av Irak. Det finns dock skäl tvivla, eftersom överdrifter i fråga om antalet döda är vanliga. En tidigare undersökning, också publicerad i the Lancet, talade om 100 000 döda under det första ockupationsåret. Andra oberoende undersökningar talar om 49 000 dödade.

....till förre chefen för New York Times’ Mellanösternkontor Chris Hedges, som (9/10) skriver om ”Bush’ nukleära apokalyps”. Han varnar för att ett amerikanskt anfall på Iran kan leda till ”en katastrof av bibliska proportioner”. Han berättar om en amerikansk marin uppladdning i farvattnen i Irans närhet. Hedges skräder inte orden:
”Bush-administrationen, som hävdar att vara invigd av en kristen gud för att omskapa världen och särskilt Mellanöstern har betecknat tre stater som ’ondskans axelmakter’. De är Irak, nu ockuperat, Nordkorea som på grund av sina kärnvapen är oberörbart och Iran. De som inte tar denna apokalyptiska retorik på allvar ignorerar den förvridna sjukligheten hos män som Elliott Abrams som hjälpte till med att fixa det katastrofala och olagliga contraskriget i Nicaragua och som nu har hand om Mellanöstern för det Nationella Säkerhetsrådet (National Security Council). Han visste ingenting om Centralamerika. Han vet ingenting om Mellanöstern. Han ser världen genom sina barnsliga glasögon, dubbelslipade med ont och gott, dom och vi, mörkrets och ljusets krafter. Och det är denna egendomliga dunkla mentalitet som nu behärskar de flesta civila planerare, som leder oss mot en kris av episka proportioner”

....till (postumt) Rabindranath Tagore som liksom årets mottagare av Nobels fredspris Mohamad Yunus verkade i Bengalen. Tagore fick nobelpriset i litteratur 1913 och skrev bland annat: ”Denna värld är inte till för demoner och rövare. Detta är en värld för människor. Och dessa människor kommer att segra till slut”

....till det nya Tuff-kalendariet, som innehåller sju arrangemang under lika många veckor

....till Strandskolans (Tyresö) personal och elever som nu på onsdag (18/10) från kl 16.30 har sitt traditionella Öppet hus till förmån för Tuffs projekt i Indien.

....till Eva Zillén från Kvinna till Kvinna som måndag den 23 oktober kommer till Kulturcaféet i Bollmora föreningsgård. Ämne: ”Kvinnor i krig och konflikt –offer och aktörer”

....till lokaltidningen Mitt i Tyresös Fredrik Sjöquist som i veckan (10/10) skriver om det Öppet hus som Fårdala skola har på FN-dagen den 24 oktober. Det är till förmån för en guatemalansk by som för ett år sen begravdes till följd av den förödande orkanen Stan. Sjöquist intervjuar Häkan Björkman, som i Radio Tuff för två veckor sedan berättade om Guatemala och som nu också hörs på Succékanalen 91,4. Håkan nämner i tidningen att det finns kontakter på plats i Guatemala genom Tyresö Ulands- och FredsFörening (Tuff)

....till Sveriges Radios P 1, som trots rykten om kvalitetssänkning ännu vågar
ta upp spännande och seriösa ämnen, vara ”en radio för vuxna”, som Björn Elmbradt uttryckte det. I torsdags (12/10) hördes Martin Rössel i programmet Kulturradion berätta om sin ironiska låt ”Bomb Iraq!” och vilken världsvid spridning den fått genom Internet. Han påpekar hur förljugna de anförda motiven för Irakkriget var och nu ska vi höra en bit från hans låt.

söndag, oktober 8

DE SJÄLVGODA SEGRARNAS RÅA RASISM

Hur många är vi som ännu med glädje minns Pete Seeger och andra amerikanska protestsångare, de som bland annat sjöng "What did you learn in school today, dear little boy of mine?" Vad den lille pojken lärt sig var att USAs segerrika krig var goda, och att han en vacker dag själv skulle få chansen att bli hjälte på ärans fält.

Om förlorarnas alla illdåd i andra världskriget, både verkliga och påhittade, blir vi regelbundet påminda. Medan tiotusentals tyskar och japaner dömdes för krigsförbrytelser av segrarna, förekom inte en enda rättegång mot ryssar, britter, amerikaner och andra. Det skulle kunna tyda på att ingen av de segrande makterna startade anfallskrig, att de aldrig behandlade fångar illa, aldrig deporterade folkgrupper eller massdödade civila, anklagelser som fick massor av tyskar och japaner att dingla i galgarna. Då skulle verkligheten stämma med vad vi från Moskva till Hollywood i ett halvsekel fått lära oss: Att i andra världskriget med sina 50 miljoner dödade besegrades de onda rättfärdigt av de hundraprocentigt goda.

Ingen historiebild kan vara mera krigs- och rustningsbefrämjande -- och det har den också varit. Men hur sann är den?

x x x

Den effektiva allierade krigspropagandan kunde med rätta peka på hur Japan hade blivit en militaristisk stormakt med klart imperialistiska ambitioner. Samtidigt låtsades den inte om att britter, holländare, fransmän och amerikaner redan var Asiens övermänniskor genom att sedan länge härska över en halv miljard asiater, utsatta för västerländsk imperialism och militarism.

Ganska okänd är den våldsamt intensiva rasism som florerade under kriget i Stilla havet. Den förekom på den japanska sidan men minst lika otäckt bland amerikaner och britter. Japanerna beskrevs som apor, löss, galna hundar, kackerlackor, råttor och djuriska undermäniskor, inte bara av meniga soldater och mannen på gatan utan av generaler, ministrar, journalister och akademiker. Några få exempel ur en strid flod av rasistiska uttalanden:

Amiral Halsey, älskad av sina mannar, talade inte om japaner utan om "gula bastarder", "korkade djur" och "gula apor". På en presskonferens 1945 avslöjade han sin tro på att "japanerna var produkter av samlag mellan aphonor och de värsta kinesiska brottslingar". Den australiensiske generalen Blamey eldade sina trupper med "att vi måste utrota denna ohyra...förinta alla japaner". Redan före Pearl Harbor betecknade Sir Alexander Cadogan vid brittiska UD japanerna som "bestialiska små apor" och "gula dvärgliknande slavar". Den amerikanska marinkårens tidning, Leahterneck, använde uttryck som "snedögda töntar" och "gulsotsaktiga babianer". Propagandans ständiga tal om japanerna som apor gav upphov till ryktet att den för britterna fatalt snabba framryckningen mot Singapore hade möjliggjorts genom att de japanska trupperna hade svingat sig fram från träd till träd genom djungeln. Det finns också massor av exempel på hur media och politiker rasistiskt hånade japanerna för att vara småvuxna, löjligt närsynta och med kaninaktigt utstående tänder.

x x x

Det är inte underligt, att denna rasistiska hjärntvätt bidrog till att många amerikanska enheter öppet skröt med att de inte tog japaner till fånga. De mördade dem --som man gör med löss och annan ohyra. Ibland skyllde de då på att japanerna hade begått harakiri, för det stämde med propagandan om att japanerna var dödsälskande fanatiker. Det är då inte heller så konstigt, att nästan var fjärde amerikan beklagade att man inte med atombomber hann kremera flera japanska civila levande än dem i Hiroshima och Nagasaki. Innan de allierade 1942 systematiskt började terrorbomba civila mål i Japan och Tyskland, hade president Roosevelt i åratal på det noblaste sätt fördömt den sortens krigföring som barbarisk. Hans son och förtrogne, Elliot, ansåg 1945 att USA borde fortsätta att bomba Japan, "tills vi har utplånat halva den japanska civilbefolkningen".

Det finns många belägg för att amerikanerna skändade sina dödade motståndare genom att göra souvenirer av liken. I en krigsdagbok sägs dock tröstande, att de ibland dödade sina fångar, innan de slog ut tänderna på dem. Och Roosevelt vägrade att ta emot en brevöppnare, snidad av lårbenet på en dödad japan.

I den ledande amerikanska veckotidningen Life fanns den 22/5 1944 en helsidesbild av en söt, blond flicka. Hon sitter och skriver och på skrivbordet finns en dödskalle. Bildtexten lyder: "En rustningsarbeterska från Arizona skriver ett tackkort till sin pojkvän i flottan för den japanska dödskalle han sänt henne." Tänk om det hade varit en tysk tidning och dödskallen hade skickats till blondinen från hennes Wehrmacht- eller SS-vän! Då hade bilden varit välkänd från våra skolböcker och Hollywood hade gjort filmer på temat.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1101) 2006-10-08. (Texten ursprungligen publicerad i PAX nr 6/1995)
PS:
De flesta exemplen i denna krönika är hämtade från den amerikanske historieprofessorn John D. Dowers bok ”War without Mercy” (1986), som handlar om kriget i Stilla havet 1941-1945. Den belyser att rasistiska grymheter förekommer från alla sidor i krig. Vi som är medvetna om detta blev inte förvånade över Abu Ghraib, Guantanamo och andra nutida förbrytelser i antiterrorismens, demokratins, de mänskliga rättigheternas eller andra vackra principers namn. Vi blir heller inte lika lätt hjärntvättade av mediernas vinklingar eller av ensidigheterna i det statligt inrättade sanningsministerium, som fått namnet ”Forum för levande historia”:

lördag, oktober 7

BHIKHU VYAS: GANDHI BEHÖVS I DAG!

I förra Radio Tuff fick indiska medier en veckans ros för att de nu har börjat hylla arvet efter ickevåldskämpen Gandhi igen. Vi återgav ett par Gandhicitat: ”Det finns ingen väg till fred. Fred är vägen” och ”Jag är muslim, jag är hindu, jag är kristen, jag är jude och det är ni alla”. En bidragande orsak i Indien till det nu uppflammande intresset för Gandhi är en humoristisk film som gjort jättesuccé. Den heter ”Age Badho Munnabhai” (Kom igen Munnabhai). Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas berättar att hans två barnbarn fixat biljetter till filmen och för första gången vågade utmana honom genom att bestämt beordra honom: ”Vad du än har för program i dag får det vänta men inte den här filmen”.

Bhikhu berättar att filmen fått översvallande recensioner, mera positiva än någon annan film om Gandhi. Därmed har intresset för Gandhi ökat enormt, för tidigare var han i Indien ”ett mirakel från det förflutna, avbildad på statyer och sedlar”. Länge har han bara varit ihågkommen på sin födelsedag och sin dödsdag och då mestadels i offentliga institutioner.
Filmen är artistisk och visar övertygande att fredliga och ärliga metoder kan lösa inte bara konflikter utan också klara av de svåraste uppgifter, säger Bhikhu, men undrar hur länge Gandhivågen skall hålla i sig: ”
Gandhi var en stor man av sitt århundrade, men han är inte lätt att följa”.

Och Bhikhu tillägger en smula pessimistiskt:

”I stort sett är människor också här besatta av lyx och materialism. De saknar den mänskliga känslan för ett mänskligt samhälle. I denna frustrerande situation attraheras många av traditionell religion, mestadels ritualer, och av så kallade helgon. Då saknar man inte behovet av en förändring i tillvaron. Gandhi å sin sida krävde en förändring av levnadsstandard och livskvalitet. Han uppmanade till ’handling’ och ingenting annat än omedelbar ’handling’, så fort man blir övertygad om problemen”

Den största utmaningen för Indien av i dag är enligt Bhikhu misstron mellan hinduer och muslimer, vilket då och då leder till blodbad på oskyldiga människor. Även om ledarna på ömse håll kanske beundrar Gandhi, har de sina egna politiska och ekonomiska intressen. Därför intalar de sig att Gandhi är omodern och underlåter att följa hans budskap och ickevåldsmetoder.
Bhikhu Vyas slutar sitt brev så här:

Mitt intryck är att de intellektuella och särskilt de yngre bland dem förtvivlat söker efter ett ändamål i tillvaron –en uppgift och en ny vision. Endast Gandhi erbjuder i dag denna mission och vision. Världen och Indien har inte råd att missa denna möjlighet till ett rättvist och hållbart samhälle”
----------------------------------------------------------------------------------------------------
Ett inslag i Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1101) 2006-10-08, sammanställt av Åke Sandin

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1101) 06-10-08 till....

....till Amnesty och Oxfam, som nu uppger att världens militärkostnader i år kommer att uppgå till astronomiska 7 779 miljarder (7 779 000 000 000) kr. Det innebär att varje dag förslösas på krigsförberedelser 21 312 miljoner kr. Bara en femtondel av detta satsas på världens många fattiga. Nästan hälften (48 %) av militärkostnaderna står USA för. Ironiskt nog är världens fem största vapentillverkare de som permanent finns i FN:s gräddfil, säkerhetsrådet, och lika ironiskt är att det rör sig om de hyllade segermakterna från andra världskriget, alltså USA, Ryssland, England, Frankrike och Kina.

....till förre USA-presidenten Jimmy Carter, mottagare av Nobels fredspris 2002, som i ett tal vid universitetet i Nevada kritiserade Bush-regeringen för att ha bringat ”internationell vanära” över USA: ”Som främjare av civila rättigheter har jag blivit djupt generad över att den amerikanska regeringen har blivit fördömd runtom i världen för att vara en av de värsta som kränker dessa rättigheter”. Och på tal om USA:s krig tillade Carter: “Vi har aldrig förut i det här landet haft en politik för förebyggande (pre-emptive) krig, vilket betyder att vi går i krig mot folk inte därför att de är ett hot mot vårt land utan därför att vår regering tycker att deras ledare inte fogar sig i kraven från Washington”

....till allt flera amerikaner, som i dussintals städer protesterar mot ockupationen av Irak. I slutet av september arresterades 250 fredsaktivister för sina icke-våldsliga demonstrationer. Inte minst kristna grupper har varit aktiva men också en del judiska och muslimska ledare tillhör oppositionen mot Irakkriget. En av aktivisterna, Molly Nolan, sa: ”Vi satsar miljarder dollar i veckan på ockupationen av Irak. De pengarna borde vi ha använt på skola och hälsovård”. Sedan Irak 2003 invaderades har minst 100 000 irakier och över 2 500 amerikaner dödats.


....till Jan Myrdal som i FIB-Kulturfront berättar att han blivit refuserad i Expressen. Det var sedan han blivit angripen där för sina åsikter om konflikten mellan palestinier och israeler. Han tror inte att det kommer att gå lika illa för palestinierna som det gick för Australiens aboriginer utan nämner två mer troliga alternativ:

1) ”Att det går för sionisterna som det efter Algerietkriget gick för den franska befolkningen i de tre då franska departementen; de fördrevs”.

2) ”Att det går för sionisterna som det gick för afrikanderna efter rasistregimens fall i Sydafrika. De gick med på att anpassa sig och integreras i en mångkulturell enhetsstat” Och Myrdal tillägger: ”Det senare alternativet finner jag det lämpligaste, även om jag börjar tvivla på att det är det troligaste”

....till den brittiska tidningen The Guardian (3/10), som har en artikel av Kevin Watkins om det ”andra Indien”, som skyms av euforin över Indiens snabba ekonomiska tillväxt. Watkins uppger att den dryga femtedel av Indiens 1150 miljoner människor som tillhör medelklassen snabbt har ökat sitt välstånd. Men han påminner också om annat: “Det här är landet där 2 800 000 barn årligen dör till följd av undernäring och lätt förhindrade sjukdomar. De utgör nästan en fjärdedel av de barn som dör i världen varje år. Nästan hälften av alla indiska barn är underviktiga för sin ålder, faktiskt en större andel än i Etiopien. Och ungefär 300 miljoner indier överlever på 6-7 kronor om dagen”. Watkins gör också andra internationella jämförelser och skriver: ”Bangladesh är fattigare än Indien och dess ekonomi växer mycket långsammare. Men under det senaste decenniet har barnadödligheten minskat snabbare än i Indien och Bangladesh”. Dessutom är det så i Indien, att flickor löper 50 procent större risk att dö än pojkar före fem års ålder.

....till P:son i H:vi (Gotland), som skriver ”persiflager””, bland andra:

”Ja, det är synd om alla fattiga svenskar, sa den afrikanska kvinnan och började den 7 km långa vandringen efter dricksvatten...””Man kan undra om alla som i år hyllade maktväxlingens princip gör det nästa val också...””Det är också synd om alla svenska kvinnor, sa den afrikanska kvinnan som nu kommit halvvägs på den 7 km långa vandringen efter dricksvatten...”
Se
www.persiflage.se

....till Svenska Freds, som arrangerar ett seminarium om EU och Tjetjenien. Det är med anledning av att kriget i Tjetjenien har lett till ”katastrofala resultat, inte minst för oskyldiga civila. Den svåra konflikten i Tjetjenien hämmar också utvecklingen av ett demokratiskt och stabilt Ryssland och försvårar därmed relationen mellan Ryssland och EU. En fredlig lösning av konflikten och ett återuppbyggande av det krigshärjade Tjetjenien är av största vikt både för Ryssland som helhet och för Europa”. Inleder gör bland andra Ebba Sävborg-Romare, Rysslandsexpert och författare, Grigory Shvedov, Memorial, Andreas Gross, Europarådet och Martin Uggla, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter. Tid: Lördagen den 14 oktober, kl. 10.00-16.00.
Plats: Lambertsalen, Dieselverkstan, Sickla, Nacka.
Antalet platser är begränsat, anmäl er till
paulina.kluge@svenskafreds.se

....till Tuff som i veckan hade två intressanta möten: Diskussionscaféet Filosofika i måndags och i onsdags diskuterades Tuffs projekt i Indien.

....till Strandskolan (Tyresö) som nu laddar upp för sitt traditionella Öppet hus den 18 oktober till förmån för Tuffs indiska projekt.

....till Tyresöradions historieberättare, som slår till på Curres Corner i Bollmora från kl 19 måndag den 9 oktober

söndag, oktober 1

RADIO TUFF nr 1100. ”TIN Ä EN SPARKAR....”

Inte många vet vad verbet ”rabbe” betyder, men för en del ångermanlänningar är det välkänt. Det betyder att man bromsar genom att sätta ner foten när man åker kälke eller spark. I en av sina dikter på ångermanländska skrev Birger Norman dessa filosofiska rader:

Tin ä en sparkar
i utförsbacke
på blåhalka
löne inte å rabbe

Nej, tiden kan vi inte stoppa. Klockan går och går, fast den ju aldrig kommer fram till dörren. I dag sänds Radio Tuff nr 1100 i oavbruten följd sedan 1985. Inte heller kan vi reprisera tiden, snabbspola tillbaka, hur gärna vi ibland skulle vilja det. Men det finns 1100 timmar Radio Tuff på kassett och minidiskar. Alltid något.

Jag har sedan 1995 också gjort 2300 radioprogram på Succékanalen 91,4, även det på frivilligbasis, men det är trots allt Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff som ligger mitt hjärta närmast.

I dagens Radio Tuff har vi delat ut många rosor. Från Indien har Bhikhu Vyas rapporterat om den ojämna fördelningen av den ekonomiska tillväxten, från Kuba har Hampus Eckerman skickat ett resebrev. Ulf Smedberg har berättat om sitt besök i Belgrad och Håkan Björkman intervjuats om Guatemala. Seppo Isotalo har kommenterat Henrik Arnstads bok om Christian Günther och Anna Östberg ställt krav på svensk vapenexport.

Radio Tuff fortsätter sina sändningar på 91,4 MHz söndagar kl 17-18 och tisdagar kl 18-19. Hörs också på webben:
www.tyresoradion.se

Hur länge ska vi då fortsätta? Standardsvaren är: ”Så länge skutan kan gå...” Och så länge solidariska lyssnare stöder Radio Tuff genom insättningar på Tuffs plusgiro 16 01 37 – 6
----------------------------------------------------------------------
Åke Sandin 2006-10-01






BHIKHU OCH ÅKE OM TUFF OCH INDIEN

Den 4 oktober har Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF) en diskussion under rubriken ”Bör vi bistå indier?” Det har Tuff gjort i 35 år med alldeles utmärkta projekt främst för tiotusentals indiska barn. En del svenskar har lagt märke till att Indiens ekonomi gjort stora framsteg under de senaste åren och att Indien på regeringsnivå nu betackar sig för utländsk hjälp. Därför undrar de, om det är rimligt att Tuff fortsätter sitt bistånd.

Först några synpunkter från Åke Sandin:

Framför allt är det två omständigheter som gör Tuff-projekten bra, ja, jag vågar säga unikt bra.

Det ena är att vartenda insamlat eller injobbat öre går till Indien. Allt arbete i Tuff och Radio Tuff sker oavlönat. Tuff har två plusgirokonton med vattentäta skott emellan sig. Det ena är Tuffs insamlingskonto pg 79 36 36 -2 det andra Tuffs föreningskonto pg 16 01 37 -6. För Tuffs omfattande verksamhet rör vi inte insamlingskontot utan får förlita oss bland annat på gåvor från solidariska människor för att klara av hyreskostnaden för Tuff-lokalen, sändningsavgifterna för Radio Tuff, porto, telefon papper m m. Vi jobbar alltså lite gammalmodigt i dagens marknadsekonomiska stormvåg, hyllar genom frivilligt arbete ännu de gamla folkrörelsetraditionerna. Snälla människor ger tack och lov massor av pengar till de stora biståndsorganisationerna men en ofta märkligt stor andel försvinner i form av administration och feta årslöner till cheferna.

Det andra är att projekten i Indien sköts på samma sätt av våra gandhianska partners, främst Bhikhu och Kokila Vyas. Varje tusenlapp i Indien gör därmed minst tio gånger så stor nytta som hemma i Sverige. Projekten är dessutom inriktade på de fattigaste av de fattiga, till exempel de senaste årens satsningar på den tidigare så försummade stambefolkningen (tribals) i Dharampur.

Andra fördelar med projekten är att de är överskådliga, så man vet hur pengarna används. Inga Tuff-pengar hamnar i anonyma jättepotter med dålig koll på vad det blir av dem. Informationen om projekten är också omfattande, inte bara genom Radio Tuff utan genom svenskars besök i projektområdet och indiska partners besök i Sverige. Jag vet inte om det är 500 gånger eller 1000 gånger tuff-aktivister har varit i skolor och föreningar och informerat om behoven och resultaten av dagsverken eller Öppet hus för Indien.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Bhikhu om fördelningen av Indiens tillväxt.

En fråga som ställts till Tuff är om inte Indien med sin snabba ekonomiska tillväxt nu själva klarar av att ta hand om sina många hundratals miljoner fattiga. På det svarar Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas bland annat så här:

Den indiska tillväxten har främst gynnat 1) överklassen i affärslivet och teknologin, 2) den övre medelklassen, 3) den organiserade sektorns white collar tjänstemän, 4) politikerna och 5) byråkraterna

Men de ekonomiska framstegen har knappast påverkat livet för den lägre medelklassen och de fattiga, som fortfarande ständigt får kämpa för sin existens. De fattiga många hundra miljonerna består främst av följande grupper:

1) oorganiserade arbetare, 2) jordlösa lantarbetare, 3) småbönder, 4) säsongarbetare, 5) skogsområdenas människor, 6) bergsbor, 7) många kustbor, 8) sluminvånarna i städerna

I vissa avseenden har de rentav fått det sämre genom en galopperande inflation, som ökat levnadskostnaderna för de fattiga. Det är börsmäklare och finansmän som bestämmer prisnivån och gör tillvaron för de fattiga miljonerna allt sämre. Det finns faktiskt ett drag av sanning i talesättet: ”De fattiga blir fattigare och de rika blir rikare”

Jag är ledsen att behöva konstatera att de nyrika är okänsliga för de fattigas förhållanden. Många av de fattiga är inte sedda av samhället. Visst finns det statliga planer för att förbättra de fattigas situation men den politiska viljan saknas för att genomföra förbättringar. Visst finns det ärliga statliga tjänstemän men administrationen är toppstyrd och präglas för mycket av korruption och paragrafrytteri. Dessa välbetalda byråkrater är ofta så hjärtlösa mot de fattiga, att de inte har någon rätt att vägra Indien att ta emot utländsk hjälp –för att uttrycka det milt.

Det finns ett känt yttrande av en tidigare indisk premiärminister, den 1991 mördade Rajiv Gandhi: ”Av 100 rupier som sänts från huvudstaden Delhi kommer bara 15 rupier fram till de fattiga”

Bara människor som har en slags religiös bakgrund sysslar med välgörenhet men mest för deras egna trosfränder eller sekter och i stigande omfattning i form av tempel eller statyer, så de fattiga blir inte värst ihågkomna av de religiösa heller. Många tror också att fattigdomen är en skapelse av Gud, ett slags straff för deras uppförande i så kallade tidigare liv. En del är så extrema, att de avfärdar insatser för de fattiga med att detta är att motverka Guds plan.

Det är sant att våra projekt för de fattigaste av de fattiga, stambefolkningen (tribals) i bergiga Dharampurs 200 små byar i stigande omfattning har fått stöd av folk i Bombay, men den stabila finansiella grunden för projekten är liksom sedan 1980 Tuffs insatser.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------
Från Tyresö Ulands- och FredsFörenings Radio Tuff (nr 1100) 2006-10-01