onsdag, november 7

FOLKE BERNADOTTES DÖD OCH EFTERMÄLE

För en månad sedan berättade Radio Tuffs kvinna i Skåne, Marianne Stieger, att ett nytt monument till minne av Folke Bernadottes vita bussar hade invigts i Malmö. På grund av utlandsvistelse blev det från 2007-11-04 ett annorlunda Radio Tuff, som först hördes på Succékanalen 91,4 i december 1998

Hade någon för femton år sen sagt att jag skulle komma att intressera mig för Folke Bernadotte, hade jag blivit mycket förvånad, kanske protesterat. Men mitt intresse väcktes via underliga bakvägar. Estonias tragiska förlisning var faktiskt inledningen. Jag började då att kolla upp andra fartygskatastrofer i Östersjön, främst i slutet av andra världskriget. Jag fann bara alltför mycket av mänskligt elände, sådant som kom både Estonia och till och med Titanics 1523 offer att förblekna en aning.

För här var det bland annat frågan om ca 10 000 tyska offer för torpederingen av Wilhelm Gustloff i januari 1945, den värsta fartygskatastrofen i alla hav genom tiderna och 7000 dränkta tyska flyktingar vid torpederingen av Goya i april 1945. Och den kanske märkligaste tragedin inträffade, när brittiskt flyg sänkte passagerarfartygen Cap Arcona och Thielbeck i Neustadtbukten nära Lübeck. Dels skedde det den 3 maj 1945, bara fem dagar före krigsslutet, dels var det 7000 fångar, evakuerade från koncentrationslägret Neuengamme, som dödades. Och framförallt: den svenske läkaren Hans Arnoldssson var snubblande nära att förhindra tragedin. Han underrättade britterna på förmiddagen den 3 maj om dessa fartygs mänskliga last. Men som britterna sedan förklarade förekom "failure in communications" och "the message went astray". Arnoldsson tillhörde den skandinaviska Röda korsexpeditionen. På det viset blev jag intresserad också av expeditionens ledare, Folke Bernadotte.

Jag är inte vidskeplig men jag tror att den 17 september är en mycket dålig dag för svenska fredsmedlare. För 37 år sen, den 17 september 1961, omkom Dag Hammarsköld vid en omdebatterad flygolycka i Afrika och den 17 september 1948 hände det här i den heliga staden Jerusalem:

Tre bilar kommer i uppförsbacke på den smala grusvägen. I den första, som körs av den belgiske majoren Massart, sitter tre svenskar. Den andra har den schweiziske rödakorsläkaren Facel vid ratten. Den tredje, en glänsande Chrysler, körs av den amerikanske översten Frank Begley och har två svenskar, en amerikan och en fransman som passagerare.

En arméjeep glider fram och tvingar de tre bilarna att stanna. Tre män i israeliska militärmössor hoppar ur och närmar sig bilarna. Två av dem skjuter sönder däcken. En annan sticker in sin k-pist genom fönstret i den tredje bilens baksäte. Han avfyrar sex skott mot den närmaste passageraren, som träffas i halsen, bröstet och armen. Offret slungas bakåt och blod stänker upp i hans ansikte och sköljer över skjortan. En annan passagerare träffas av arton skott, blir nästan skjuten i bitar.

Det första mordoffret var FN-medlaren Folke Bernadotte, det andra den franske FN-observatören, överste André Sérot.

Samma kväll fick nyhetsbyråerna ett meddelande från förövarna. Där hävdades, att Bernadotte hade avrättats som "en representant för den brittiska fienden" och själv bar ansvaret för blodsutgjutelsen. Tre dagar senare beklagade de dock, att de av misstag dödat André Sérot. Det var den svenske generalen Åge Lundström de hade varit ute efter. Honom betecknade de som "brittisk agent och antisemit". Misstaget berodde på att Sérot hade bytt plats med Lundström. Och här möter vi en av de många ironierna i detta drama: Sérot ville sitta bredvid Bernadotte för att få tillfälle att tacka denne för att hans fru, Madame Sérot, 1945 hade räddats ur koncentrationslägret Dachau av den svenska Röda korsexpeditionens vita bussar under ledning av Bernadotte.

Terroristerna tillhörde en judisk-nationalistisk grupp, kallad Israels frihetskämpar, känd under förkortningen Lehi . Den var inriktad på att bilda en judisk stat, långt större än den nyblivna staten Israel. De ville som det står i Bibeln ha ett Eretz Israel från Nilen till Eufrat, alltså väldigt mycket större än det lilla område Förenta Nationerna hade tillerkänt den nya staten.

Den 9 april 1948, ett halvår före mordet på Bernadotte och fem veckor innan staten Israel bildades hade Lehi deltagit i massakern i byn Deir Yassin utanför Jerusalem. Denna slakt på palestinska barn, kvinnor och män och andra övergrepp mot andra palestinska byar bidrog starkt till att hundratusentals skärrade palestinier flydde. På kort sikt ledde den till att araberna hämnades genom att angripa en pansarkolonn med judiska läkare och forskare, varvid många människor brändes inne i pansarfordonen.

Annars hade dessa israeliska ultras främst haft britterna som sina måltavlor. Sedan början av 1920-talet var Palestina ett brittiskt mandatområde. I London var man inte helt lycklig över den sionistiska agitationen och den judiska inflyttningen till området, som kom att tillta starkt efter andra världskriget. Britterna hade kvoterat antalet judiska invandrare per år och stoppade åtskilliga emigrantfartyg, ibland med otäcka skeppsbrott och tragedier som följd. Det berodde inte på att Churchill och Attlee var antijudiska utan på rädsla för att provocera arabvärlden med all dess olja. Nu när britternas stora imperium upplöstes i allt snabbare takt var de måna om att försöka behålla arabländerna som sin intressesfär.

Medan 30 000 palestinska judar slogs på den allierade sidan i kriget och den judiska ledningen med David Ben Gurion och Chaim Weizmann i spetsen försökte skapa en stat främst med hjälp av förhandlingar och andra fredliga medel, var extremgrupperna Irgun och Lehi otåligare. För dem var britterna förtryckare och outhärdliga ockupanter av deras land och mord på britter hade varit på dagordningen under flera år. Mellan maj 1945 och oktober 1947 dödades genom judisk terrorism 127 britter. Den värsta smällen kom den 26 juli 1946, då det brittiska militärhögkvarteret i Jerusalem, Hotell King David, sprängdes med 80 dödsoffer som följd, däribland också många araber och judar.

Och det mest spektakulära mordet inträffade redan under kriget. Den 6 november 1944 glider en svart bil av märket Humber med Union Jack i flagghållarna fram genom Kairo och bromsar in framför ingången till residenset hos den brittiska chefen för mellanöstern, Walter Edward Guiness (Guiness--irländsk porter), alias lord Moyne. När chauffören skall öppna bilens bakdörr för lord Moyne springer två mycket unga män fram. Den ene skjuter lorden med tre skott och den andre dödar chauffören också med tre skott och sen kastar de sig upp på cyklar och trampar iväg. Men de har otur. Dom stoppas av en egyptisk mc-polis.

Fem månader senare hängdes de. Lehi hade fått två martyrer till.

Men i London hade lord Moynes vän, Winston Churchill, inte skrätt orden. Först var han, seklets kanske främste vältalare, så upprörd att han inte ville ta till orda i underhuset. Efter någon vecka brännmärkte han dådet som ett "skamligt brott", varnade för att hans "drömmar om sionismen skulle gå upp i rök från lönnmördares pistoler", som i stället skulle kunna producera "gangsters värdiga Nazityskland".

Ja, så antibrittiska var de här militanta judiska högergrupperna, att de 1941, mitt under andra världskriget, via Beirut kontaktade den tyska ambassaden i Ankara, vars chef var den inte okände före detta politikern Franz von Papen. De ställde då i utsikt att i samarbete med Hitlers Tyskland bekämpa den gemensamma huvudfienden, England!

Vilka var de här nationalistiska grupperna? Den ena var Irgun Zwei Leumi, bildad redan under 1930-talet. Den begick till exempel en rad mord på araber under sommaren 1939. Några år senare skulle en immigrant från Warszawa, Menachem Begin, bli dess ledare. 1977 skulle han bli Israels premiärminister och året därpå tillsammans med Egyptens Anwar Sadat få Nobels fredspris. Men det var för andra bedrifter än dem i Irgun.

Ur denna grupp, Irgun, bröt sig ett ännu mera beslutsamt gäng ut. De kallade sig Israels frihetskämpar, förkortat Lehi, och det var de som sedan skulle mörda bland andra lord Moyne, Bernadotte och Sérot. Av engelsmännen kallades de the Stern Gang, Sternligan. Dess grundare var nämligen Avraham Stern, en märklig man, mycket begåvad, både klädsnobb och fruntimmerskarl, dessutom poet och fullständigt hängiven tanken på ett Storisrael. Det finns israeliska historiker som menar att Sterns idéer hade sitt upphov i europeisk fascism. Han var faktiskt också i Italien på ett stipendium till Bologna under en tid på 1930-talet och skall då ha blivit en beundrare av Mussolinis fasta ledarskap. Hans poesi var bloddrypande: "Vi skall be för frihet --vi ska be med revolvern, maskingeväret och minan", skrev han.

Den här gruppen organiserade en serie attentat mot brittiska soldater och poliser och därför anställde britterna en klappjakt på dem. Så småningom klämtade klockan också för Avraham Stern. I februari 1942 trängde sju britter under ledning av kapten Geoffrey Morton in i hans gömställe i Tel Aviv. Stern gömde sig i ett skåp men hittades snabbt och sköts, enligt britterna när han försökte undkomma genom fönstret.

"Det kändes som min värld rasade samman" sade en annan medlem av Lehi-Sterngruppen, när han hörde talas om Sterns död. Hans täcknamn var Michael, hette egentligen Yitshak Yezernitsky, bördig från Polen, men skulle bli väldigt känd under namnet Yitshak Shamir. Den då 27-årige Shamir satt 1942 i brittiskt fängelse. Han tillhörde de verkliga hårdingarna i Lehi, han var "av den typen som antagligen bara läst en enda bok i sitt liv, en som handlade om bomber och sabotage", som en israelisk officer och medfånge uttryckte det. Han hade nog läst många flera, men hade redan hemma i Polen vant sig med vapen.

Den här tuffingen, han rymde förstås genom all brittisk taggtråd och blev nu Lehis, Sternligans, ledare. Han lät skägget växa och klarade sig i fyra år men 1946 blev han till sist igenkänd av den brittiske sergeanten T.G. Martin, som hade specialiserat sig på att identifiera efterlysta terrorister.

Den här gången tog britterna inga risker utan skickade iväg Shamir till ett fängelse i Eritrea. Men innan han försvann, hann han instruera sina ligamedlemmar att hämnas. När sergeant Martin kom till tennisbanan i Haifa för sin sedvanliga tennistimme hann han lägga märke till två egendomliga figurer på banan intill. Innan han fick upp revolvern, träffades han av en skur av kulor, och hans blod färgade en-tout-cas-banan ännu rödare.

Så där gick det till mellan britter och judiska terrorister. Det var inte evangeliernas kärlekslära som gällde i den heliga staden utan Gamla testamentets öga för öga och tand för tand. När britterna 1947 hängde fem Irgun-terrorister svarade Irgun med att kidnappa engelska officerare och hänga dom som vedergällning. Inte att undra på att britterna överlämnade den här heta potatisen till FN och bad den nyblivna organisationen att ordna upp det. Bernadotte fick en enormt svår uppgift med en observatörskår som trots hans envetna propåer förblev alldeles för fåtalig.

Shamir var alltså oskadliggjord, förvisad till Afrika. Men våren 1948 genomförde han en mycket äventyrlig rymning också ur detta fängelse och tog sig tillbaka till Israel. Det var han som var hjärnan bakom morden på Bernadotte och Sérot den 17 september 1948.

Kati Marton, gift med förre Balkanmedlaren Holbrooke, skrev 1994 boken "A Death in Jerusalem", som kom på svenska året efter med titeln "Döden i Jerusalem". Hon menar, att mordet på Bernadotte för Israel, Sverige och USA var något som måste glömmas fortast möjligt. Delvis har man lyckats med detta, för jag har träffat flera välutbildade svenskar i åldern 20-40, som inte haft en aning om det här. Letar man i Stockholm efter Folke Bernadottes gata får man leta länge. Den finns ute på Ladugårdsgärde men är så obetydlig att den inte är utsatt på telefonkatalogernas omfattande kartblad.

Det finns flera omständigheter som gör tystnaden förklarlig. Yitshak Shamir skulle på 1980-talet efterträda den andre gamle terroristledaren, Menachem Begin, som Israels ledande politiker. Han blev utrikesminister, premiärminister och inrikesminister. Det ser inte bra ut i ett demokratiskt land att en tidigare medlem av en organisation, som ville hjälpa Hitler mot britterna och genomförde mordet på två höga FN-tjänstemän får en så ledande position. I Sverige och många andra västländer skulle en person med sådana meriter inte ens anförtros att vara suppleant i en liten kommunal nämnd.

Visserligen bekämpade det officiella Israel med landsfadern Ben Gurion i spetsen sina extremgrupper och med förnyad styrka efter mordet på Bernadotte. De flesta judar var lika förfärade som alla andra över dådet, så vi ska inte hemfalla åt den korkat rasistiska tron på kollektivskuld, som tidigare drabbat judar så grymt och under efterkrigstiden också till exempel tyskar, serber och araber. Men ingen har någonsin ställts inför rätta för morden, trots att förövarna sedan länge varit kända. Han som pumpade 24 skott i Bernadotte och Sérot hette Yehoshua Cohen. Han blev sedermera vän och livvakt åt ingen mindre än David Ben Gurion.

En olustig stämningsbild får man av en israelisk TV-sändning från 1991, delvis återgiven på sen kvällstid i svensk TV. Här berättar veteranerna från Lehi om sitt mord på Bernadotte, som förlöjligas under studiopublikens skratt. Det är alltså ostraffade brottslingar som raljerar och hånar mordoffret till publikens förnöjelse.

En annan olustig omständighet kom fram i en norsk TV-dokumentär -- om man nu skall tro på media, vilket man ofta ska akta sig för. Hur som helst, den handlade om FNs förste generalsekreterare, norrmannen Tryggve Lie. Han påstods ha haft hemliga kontakter med Israels utrikes- och säkerhetstjänst. Stackars Folke Bernadotte, som hade en nästan hopplös uppgift -- Clinton brottades med den 50 år senare--, om han dessutom hade sin högste chef som tjallare bakom ryggen på sig!

Lika olustiga är angreppen på Bernadotte de senaste 50 åren. När jag nu tänker avslöja ett par av dessa historieförfalskningar måste jag bli lite personlig och påpeka att jag inte gör det för att greve Bernadotte var av kunglig börd, Gustav V:s brorson. Själv är jag är republikan och jag har varit i Indien åtta gånger och har därför inget till övers för kastväsendet, inte heller den rest vi har i Sverige i form av kungafjäsk, låt vara att jag tycker Silvia är en söt och begåvad invandrarflicka.

Det är inte heller för att Bernadotte var kavalleriofficer, själv var jag landsstormspojke och sedan sergeant, men i infanteriet, innan jag blev pacifist och hamnade i fängelse för att jag vägrade tillhöra en organisation som då planerade svenska kärnvapen, alltså den ultimata förintelsen. Han tillhörde en tidigare generation än jag och sannolikt var många av hans värderingar helt andra än mina nuvarande. Och kanske var det bara hans förnamn som hade något folkligt i sig hos honom.

Men hur lite jag än kan identifiera mig med greve Folke Bernadotte tycker jag illa om när man av någon anledning och i demagogisk iver gång på gång försöker beljuga en skändligen mördad fredsmedlare och Rödakors-ledare.

Den första stora svartmålningen kom bara några år efter mordet. Då presenterades ett brev, daterat den 10 mars 1945, till Gestapo- och SS-chefen Heinrich Himmler. Det var en kopia och undertecknat av "F. Bernadotte". Det innehöll verkligen politisk dynamit, för i brevet till Himmler står bland annat:

"Judarna är lika lite önskvärda i Sverige som de är i Tyskland. Därför förstår jag fullständigt er inställning i judefrågan. Jag hör av medicinaren Kersten, att Ni har frigivit 5000 judar som får fara till Sverige. Jag uppskattar inte detta, eftersom jag inte önskar ta med några judar."

Och lite längre ner i brevet ger han till och med Himmler råd om hur man effektivare ska bomba London:

"Era V-vapen träffar inte så bra i London. Jag bilägger en skiss med engelska militära mål"

Det här brevet fick stort genomslag, inte bara för att många gärna ville tro på det utan främst genom att en aktad historiker, Oxfordprofessorn Hugh Trevor Roper, adlad till lord Dacre, satte tilltro till det. Brevet hade "hittats" av Felix Kersten, Himmlers massör under kriget. Himmler led av nervösa magbesvär och den lettisk-finske Kersten blev oumbärlig för denne toppnazist, hans "magiska Buddha", "mannen med mirakelhänderna". I Lena Einhorns dokumentärfilm om Gilel Storch på svensk TV framställs Kersten närmast som en hjälte och otvivelaktigt spelade han en viktig roll för att förmå Himmler att släppa fångar från koncentrationslägren till Sverige genom Bernadottes Rödakors-expedition.
Men efter kriget var det ingen merit att ha varit Himmlers välgörare, belönad med stor gård i Tyskland och våning i Stockholm. Den brittiske ambassadören i Stockholm hade telegraferat till London: "Jag känner Kersten som nazist". Kersten fruktade att bli utlämnad till sitt sovjetockuperade hemland, Lettland. Han försökte att mot gällande regler snabbt få svenskt pass men den formelle Bernadotte tycks inte ha hjälpt honom.

Det var holländarna som blev Kerstens räddning och tacksamt gav honom medborgarskap och höga ärebetygelser, till och med nominerade honom till Nobels fredspris. Kersten förevisade nämligen "bevis" i form av sina egna dagboksanteckningar från kriget om att han hade lyckats rädda hela tre miljoner holländare. Han hade övertalat sin vän Himmler att låta bli att deportera holländarna till Polen.

Det skulle dröja i över tjugo år innan den för Bernadotte så komprometterande bubblan sprack. Samma holländska historikergäng, som trott på Kersten 1949 fann på 1970-talet att Kerstens förmenta bevis var förfalskningar, att hans dagbok från kriget hade skrivits efter kriget och att ingen tysk plan på att deportera 3 miljoner holländare någonsin existerat. Och den brittiske historikern Gerard Fleming kunde 30 år efter mordet i Jerusalem till och med påvisa att det för Bernadotte så komprometterande brevet till Himmler hade skrivits av Felix Kersten själv, ja till och med på dennes skrivmaskin. Som Kati Marton i sin bok uttrycker det var det här brevet "ett uppenbart falsarium med absurda plumpheter".

En efterklang av den här smutskastningen presterade svenska media i våren 1998. De påstod att Bernadotte och hans räddningsexpedition i Tyskland 1945 skulle ha avvisat judar. Som källa använde de uppgifter från en enda man, en norsk medborgare av polsk-judiskt ursprung. Det påstods rentav att Bernadotte själv skulle ha varit med när judar kastades ut ur de vita bussarna. Men som Röda korsets Christina Magnusson och Peter Örn påpekade i en DN-artikel var Bernadotte vid tidpunkten för denna påstådda händelse i Danmark.

I media påstods att bara 3 500 judar hade räddats hit av de vita bussarna. Men i Nationalencyklopedin liksom i Lena Einhorns TV-dokumentär anges antalet till Sverige räddade judar till 11 000. [1]

Från Norge kom det i april 1998 ett intressant uttalande, som inte fick mycket utrymme i svenska medier, om något alls. Det kom via den norska nyhetsbyrån NTB och kunde i alla fall läsas på Internet. Det var en protest från de norska krigsveteranorganisationerna och inleds så här:

"Ett program i Sveriges Radio förra veckan hävdade att Bernadotte förbisåg judiska fångar i de tyska koncentrationslägren och inriktade sig på att hämta hem danskar och norrmän. Radioprogrammet gav upphov till många artiklar på temat 'Bernadotte lurade oss, hans gloria har ramlat av'"

I det här uttalandet som samtliga norska veteranorganisationer står bakom heter det:

"Ingen norsk politisk fånge som befriades ur Hitlers koncentrationsläger och fängelser i sista ögonblicket känner igen sig i den framställning som förekommer i svenska medier"

De framhåller att Bernadotte med glans klarade att befria både judiska och icke-judiska fångar ur lägren och slutar med uttala sin besvikelse över förtalet i svenska medier. Slutmeningen lyder:

"Vi är övertygade om att en objektiv historieskrivning kommer att bekräfta vår inställning"

Så säger alltså män, i dag gubbar, som så aktivt och modigt bekämpade nazismen den gången när det i motsats till i dag kostade väldigt mycket, så mycket att de hamnade i vidriga läger.
Heder åt dessa gamla kämpar, antinazister och sanningssägare!
-----------------------------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (nr 1157) 4-11 okt.2007

























































7 kommentarer:

  1. Grymt bra text! Länkade till den från min blogg.

    SvaraRadera
  2. Häftigt artikel! Tack!
    ...Alla bilder är levande i texten. Man känner lukten och smaken av en tid 40 - 50 år innan jag föddes :o)

    Tack..!
    mvh / Ida D.

    SvaraRadera
  3. Hej igen! :o)
    Jag ville bara meddela dig om att journalist & författare Gösta Hulten har skrivit en mycket intressant artikel på våran blogg.
    Här är länken:

    http://forumforfrihet.blogspot.com/2007/11/gsta-hulten-till-fff-jag-har-trffat.html

    Eller gå till:
    www.forumforfrihet.blogspot.com

    mvh / Ida D.

    SvaraRadera
  4. Anonym8:02 em

    Tack för en bra artikel. Det finns fortfarande org. i Sverige som försöker förfalska historien om Folke Bernadotte och framställa staten Israel i bättre dager. se länk:
    http://www.fidim.org/questions.php

    SvaraRadera
  5. Vilken bra och vederhäftig artikel! Vore det inte på tiden att Folke Bernadotte får ett minnesmärke i Jerusalem?
    Svenska Teologiska Institutet, tycker jag, vore en bra plats. Vi får inte glömma bort hur det gick till när staten Israel kom till. Något att tänka på när Hamas isoleras som terroristorganisation, när de kämpar för sitt folks befrielse.

    SvaraRadera
  6. Anonym3:24 em

    Mycket bra!
    Jag har tidigare skrivit om tysken Georg Ferdinand Duckwitz - som räddade praktiskt taget alla de danska judarna - bland annat min far och hans familj.
    Har länge tänkt skriva om Folke Bernadotte och mordet på honom.
    Men jag nöjer mig med att länka till dig och några andra fantastiska skribenter.
    Min far tillhör de som sprider onda konspirationsteorier om Folke Bernadotte - så jag har hört den mörka sidan förut - tyvärr.

    SvaraRadera
  7. Anonym6:18 em

    En fantastiskt bra artikel! Uttömmande! Nog kunde det sättas upp en minnesplakett/tavla över Folke Bernadotte på STI, Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Profetiska röster behövs och Institutet ligger ju också på Profeternas gata.
    inger

    SvaraRadera