söndag, december 19

”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”

I Radio Tuff har vi flera gånger berättat om den norske juristen Fredrik S Heffermehl. För tre år sedan utkom hans bok ”Nobels vilje”. Där kritiserade han valet i flera fall av Nobels fredspristagare efter andra världskriget. Han påminde om att Nobel i sitt testamente bestämde, att priset skulle delas ut till personer eller föreningar, som verkade för ”avskaffande eller minskning av stående arméer”.

Så gjorde man ofta i början. Första gången Nobels fredspris delades ut var 1901,då priset gick till Henri Dunant, Röda korsets grundare, men som också var aktiv i Franska fredsföreningen. 1905 fick Bertha von Suttner priset, pacifisten som var Nobels vän och inspirationskälla främst genom sin 1889 utkomna bok Die Waffen nieder (Ner med vapnen!) och sitt bildande 1891 av en österrikisk fredsrörelse.

Ja, och 1908 fick minsann ”stinsen från Tumba” Klas Pontus Arnoldsson Nobels fredspris. Han var 1883 en av grundarna av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, världens äldsta ännu existerande fredsorganisation. Två år senare gick priset till Internationella fredsbyrån (IPB), vars ordförande sedan 2006 är Tomas Magnusson, en jättebra kille, som efterträdde mig som ordförande i Svenska Freds i sex år från 1979.

Heffermehl tycker att den norska fredskommittén de senaste 60 åren inte har rättat sig efter Nobels uttryckliga vilja. Visst har priset ibland givits till fredsaktivister, såsom den amerikanske kärnvapenmotståndaren Linus Pauling 1962 och ickevåldskämpen Martin Luther King 1964. Och 1975 gick priset till ryssen Andrej Sacharov, kärnfysikern som bidrog till sovjetiska vätebomber men som sedan så intensivt varnade för kärnvapenförintelse, att han fick leva i husarrest.

Men Nobels fredspris har också givits till krigiska hökar, såsom Henry Kissinger 1973. Och inte var pristagarna 1994 Shimon Peres, Yassir Arafat och förre generalen Yitshak Rabin några typiska fredsaktivister, lika lite som förre terroristledaren Menachim Begin, som tillsammans med egyptiern Anwar Sadat fick Nobels fredspris 1978. Vad pristagaren Elie Wiesel gjort för freden för att på priset 1986 är åtminstone för mig obekant.

Sedan finns det flera beundransvärda människor som fått Nobels fredspris men knappast för sina insatser för att i Nobels anda bekämpa militarismen. Visst är moder Teresa, som 1979 fick priset utomordentligt berömvärd, men vad uträttade hon för världsfreden? Och Al Gore, som 2007 fick priset för sina insatser för miljön, vad gjorde han som USA:s vicepresident 1993-2001 för att minska militära rustningar eller för att förhindra Natobombningarna av Serbien och Kosovo 1999? Och vad skulle Alfred Nobel ha tyckt om förra årets pristagare Barack Obama, president i den särklassigt mest militariserade stormakten, som dessutom utökade sina truppstyrkor i Afghanistan samma år som han fick priset?

Dagens Nyheter publicerade på självaste Nobeldagen 10 december en artikel av Heffermehl under rubriken ”Natopräglade politiker har tagit över Nobels fredspris”. Där menar han att Natolandet Norges politiker i Nobelkommittén har ”präglats av Nato och det kalla kriget. De är försvarsvänner, inte fredsvänner.” Och han skriver:

”Som tonåring fann jag det absurt och avskyvärt att jag skulle utbildas till, och kanske beordras, att döda mina jämnåriga på grund av historiens tillfälligheter och nationella gränser. En så orimlig världsordning måste väl ändras omedelbart? Femtio år senare blomstrar militarism och vapenkultur som aldrig förr, men jag har hittat en viktig meningsfrände – Alfred Nobel. Tyvärr har alla – inte minst den norska Nobelkommittén –glömt vad Nobel ville då han inrättade sitt pris ’för fredsförfäktare’ ”.

Om jag själv för några decennier sedan hade haft det minsta inflytande över valet av fredspristagare hade jag föreslagit Per Anders Fogelström, vars enda svaghet var att han inte framhöll sig själv. Han var Svenska Freds’ otroligt duktiga ordförande 1963-1977. Han skrev inte bara beundrade Stockholmsböcker utan också boken ”Krigens barn” om de stackars offren för de sista svenska krigen för 200 år sedan. Dessutom skrev han den svenska fredsrörelsens historia i boken ”Kampen för fred”. Det som framförallt påverkade mig och många andra var den lilla boken ”I stället för atombomb”. Där föreslog han 1958 mitt under etablissemangets agitation för blågula atombomber att vi skulle avrusta helt och i stället satsa alla militärmiljarderna på att bekämpa fattigdom och annat elände i tredje världen.

Det är sådant som sedan dess har väglett oss i Tyresö Ulands- och Fredsförening (TUFF).
----------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff (nr 1279) 19/12-2/1 (Hörs på www.tyresoradion.se )

Heffermehls artikel i DN finns att läsa på http://www.dn.se/debatt/natopraglade-politiker-har-tagit-over-nobels-fredspris-1.1224676

2 kommentarer:

  1. chrFEGT ANONYM SPYR SIN GALLA OCH KALLAR MIG FEG !?

    Varje gång jag lägger in en text på denna blogg kommer det flera så kallade ”kommentarer”, som aldrig kommenterar vad jag skrivit utan bara lägger in olika länkar. De saknar både egna åsikter och civilkurage, för de är alltid anonyma Så här skriver en av de senaste:

    ”Varför vill inte den Förbannade Pacifisten tala ur tomteskägget? Han vill inte fred? tyvärr är han helt enkelt okunnig!!! skäller på de som förstått vad han inte vill veta om.
    (Så en länk)
    Svenskarna är okunniga! Vilka är kommunisterna?
    (Två länkar)
    Vilka styr?
    (Ytterligare två länkar)
    Svenskarna är okunniga! De lever i medias skuggvärld. I medias Platons grotta. Stackare!
    (Två länkar till)
    Fegis! Sluta censurera! Våga lyssna! Våga se! Våga tala!!! Våga känna! De fyra aporna är inte våra idoler!!! eller???”

    Den här typen tycker alltså att jag är en fegis och uppmanar mig att våga, våga, våga och våga. Men jag har till och med suttit i fängelse för mina åsikters skull, medan ”anonym” inte ens vågar sätta ut sitt namn, hur modigt är det? Så fort jag vet vem det är vore det roligt att göra ett program på www.tyresoradion.se med ”anonym”. Men tyvärr gissar jag att ”anonym” inte vågar lämna det varma trygga slemmet under stenarna, där de fegt anonyma nättrollen bor.

    ÅKE SANDIN

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Jag håller med dig på en punkt. Jag uppfattar att Fredspriset och särskilt dess motivering ibland är lite klåfingrigt.
    -Vi vill att det skall fungera som uppmuntran/påtryckning/göra det svårare att avbryta processen etc.
    Snacka om hybris från en välgörenhetskommite. Säkerhetspoltitik är känsliga saker som inte utan vidare tål så mycket klåfingrighet. Sådant här uppfattar jag som ett av många exempel på kvardröjande kolonialism. Att vi västerlänningar prompt skall veta i detalj vad som är bäst i allsköns delar av jordklotet.
    Detta ligger långt ifrån Alfred Nobels intentioner.

    Att fredspriset inte alltid går till strikt nedrustande eller antimilitaristiska krafter ser jag däremot inte som automatiskt negativt, eller i strid med Nobels vilja. Tittar man på världens konflikthärdar så är fattigdom, brist på demokrati, brist på utbildning etc. långt mer gemensamma faktorer för än nivån/omfattningen på den militära förmågan. Ur det perspektivet är det inte orimligt att tro att fattigdomsbekämpning och demokratisträvanden kommer först, för att sedan automatiskt följas av nedrustning, såsom skett i flertaler Europeiska länder efter kalla krigets sammanbrott.
    http://www.sipri.org/research/armaments/milex/resultoutput/regional/milex_europe.

    SvaraRadera