söndag, september 30

Jag en politiskt korrekt rasist?

De senaste dagarna har det varit ett visst rabalder om de populära Tintin-serierna . De anses vara nedlåtande, ja rasistiska mot kongoleser. Först skulle de rensas ut från Kulturhuset i Stockholm, men sedan ångrade man sig.

Ja, det där med anklagelser om rasism är ett ständigt aktuellt tema. Och det finns kommittéer som får stort genomslag i medierna med etnocentriska utspel, där de ofta på lösa boliner stämplar medmänniskorna som otäcka rasister.

Nu är det så här, att jag faktiskt i många år varit en typisk rasist, men tack vare att jag har varit en politiskt korrekt sådan har jag undgått minsta kritik. Som programledare på www.tyresoradion.se  har jag sedan 15 år ständigt släppt fram det glada gäng som berättar historier och läser kluriga limerickar. Vi dokumenterar folkhumorn, skryter vi med.

Det har varit historier av olika slag, många under naveln, måste villigt erkännas. I början drog vi en och annan böghistoria men de senaste åren har jag censurerat dessa. Vi vill ju inte anklagas för homofobi, så vi har i stället berättat tusentals skrönor om komiska heterosexuella töntar. Även historier om afrikaner och asiater har jag i möjligaste mån undvikit. De roliga och självironiska historier som finns i den judiska traditionen har varit helt förbjudna i min radio. Det är synd ur ett humoristiskt perspektiv, men om vi sketna goyims (icke-judar) skulle drista oss att berätta sådana skulle vi säkert bli påhoppade av den mediestarka kommitté, som febrilt och framgångsrikt letar efter minsta tecken på antisemitism.

Men det rasistiska är att vi berättat hundratals blondinhistorier. Ni vet, hur korkade, larviga och intelligensbefriade dessa vackra blonda tjejer sägs vara! Att driva med eller rent av håna en stor grupp människor med en särskild hårfärg är förstås rena rama rasismen. Men det är tack och lov en politiskt korrekt rasism, som aldrig påtalas, varför vi oförfärat fortsätter.

Jag har också tidigare varit en politiskt korrekt rasist. Som lärare lärde jag ut, låt vara i god tro, till ett 30-tal årgångar tonåringar, att tyskarna gjorde tvål av sina dödade offer. Flera andra antityska historieförfalskningar trodde jag på och lärde ut. Det var propagandalögner eller grova överdrifter, men det skildrades ständigt av medierna som sanningar, ja en del stod till och med i mina universitetsböcker. Det tog decennier innan fackhistoriker nästan i förbigående avslöjade dessa myter.

Inte oväntat har jag aldrig blivit förebrådd för denna antityska rasism, den var ju så politiskt korrekt. Och vi var ju så många som i antinazistiskt nit bredde på i samma stil. Tvärtom, när jag nu öppet erkänt mina misstag har jag blivit påhoppad av dem som inkvisitoriskt slår vakt om den enda rätta läran och ängsligt tystar ner förbrytelser mot andra världskrigets förlorare.

Så tillbaka till Tintin och Kongo. Det landet är utfattigt och i sina östra delar drabbat av ständiga krig och annat elände. Nu har ett par Tuff-medlemmar börjat ett beundransvärt biståndsarbete för kongolesiska barn. Tuff (Tyresö Ulands- och FredsFörening) har nyligen bidragit med 25 000 kr till byggandet av en skola bland tretton fattiga byar. Den summan räcker till ett klassrum, men fem till planeras. Visst vore det roligt om vi i Tuff med hjälp av medlemmar, radiolyssnare och andra kunde bidra med pengar till ett klassrum till. Alla i Tuff och Radio Tuff jobbar oavlönat, så varenda krona skickas till ändamålet.

Så sätt gärna in ett bidrag på Tuffs insamlingskonto, pg 79 36 36 - 2 och märk betalningen med "Kongo". En sådan insats vore oändligt mycket bättre antirasism än att beskärma sig över gamla seriealbum.

----------------------------------------

Åke Sandin


fredag, september 28

"Ickevåld är bästa sättet att lösa konflikter"

(Det är inte ofta numera som ickevåldsförsvar uppmärksammas. Men i dagarna har den amerikanske professorn Gene Sharp utsetts som en av mottagarna av det "alternativa nobelpriset" Right Livelihood Award. Han har i decennier varit en intelligent förespråkare av civilmotstånd, alltsedan han på 50-talet fick nio månaders fängelse för sina protester mot Koreakriget. För över 40 år sedan var två Tuff-medlemmar Lennart och Åsne Liedén bland de fyra författarna av den banbrytande boken "Fredspolitik - Civilmotstånd". Och i går den 27 september 2012 finns i DN en insändare, skriven av fredsveteranen Ingemar Haraldsson i Växjö. Den kommer här):

Visst är det konstigt hur olika vi löser konflikter. I uppfostran, rättskipning och på andra områden har vi övergett våldet. Barnaga är förbjudet, dödsstraffet är avskaffat och i umgänget människor emellan anses våld vara ett primitivt och ineffektivt sätt att lösa konflikter.

Men på ett område, i konflikter mellan stater, anses våld fortfarande vara effektivt. Två amerikanska forskare har jämfört 323 konflikter i världen mellan 1900 och 2006. I de konflikter där man använde våld nådde man i 26 procent av fallen sina mål, medan man utan våld lyckades i hela 52 procent. Civila metoder visade sig alltså vara dubbelt så effektiva som militära.

En stat kan klara sig utan krigsmakt. År 1948 avskaffade Costa Rica i Centralamerika sitt militära försvar. Efter 64 år kan vi konstatera att de har klarat sig bättre än alla grannländerna. I motsats till Costa Rica har de alla varit utsatta för krigiska konflikter, som drabbat folken med svåra lidanden och stora förluster. Mellanamerika har ansetts vara ett av de oroligaste områdena i världen. Men sedan Oscar Arias fick med de andra statscheferna i området på en ickeangreppspakt har det varit fred. För detta fick Arias Nobels fredspris.

Skulle inte Sverige kunna avrusta? Vi har faktiskt ännu bättre möjligheter att klara oss. Vi bor i ett lugnare område av världen och vi ligger inte på USA:s bakgård.

I höst har svenska regeringen beslutat anskaffa en nyare version av stridsplanet JAS. Kostnad: 90 miljarder kronor. Det nuvarande Jasprojektet har inte gjort någon som helst nytta. Vi har kastat bort hundratals miljarder på en leksak åt militären. Det borde vi inte göra om. Vi borde slopa hela det så kallade militära försvaret. Det är skapat av rädsla, inte av rationella överväganden.

Liberia i Västafrika har slitits sönder av ett långvarigt inbördeskrig. Där lyckades obeväpnade kvinnor stoppa våldet och skapa en fungerande statsapparat. Landet leds nu av en av dessa kvinnor, som för övrigt fick Nobels senaste fredspris. Vi borde sätta kloka, modiga kvinnor i ledningen för världens länder i stället för rädda män.

INGEMAR HARALDSSON

torsdag, september 27

Lyssna på www.tyresoradion.se !

På Tyresöradion hörs bland annat Tyresö Ulands och FredsFörenings Radio Tuff med ett nytt program varannan söndag kl 17 och hörs sedan fyra ggr per dygn på 91,4 MHz men när som helst på www.tyresoradion.se

Välkommen på ett aktuellt Tuff-möte på onsdag den 3 oktober! Då inleder Al Burke en diskussion om Syrien, om mediernas bevakning av inbördeskriget och olika länders inställning till de båda stridande sidorna. Al Burke är amerikansk-svensk och hörs nu i Radio Tuff. Se nedan.

Plats: Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80, Tyresö. Tid: Onsdag 3 oktober kl 19. Fika, diskussionslusta och gemyt ingår.

PÅANNONS: RADIO TUFF 1324

Veckans rosor delas ut till ett Tuff-projekt, solidariska bidragsgivare, en TV-film, en DN-artikel, en fredstidning, två israeler, ett upprop för Palestina och en amerikansk-svensk mötesinledare.

Al Burke, som inleder ett Tuff-möte den 3 oktober, intervjuas om mediernas bild av Syrien, dess rebeller och olika länders inställning till inbördeskriget.

Hampus Eckerman rapporterar om barnkära argentinska vildkattor, skyddandet av den afghanske presidentens bror, olika demonstrationer i muslimska länder och kritiserar Dag Hammarskjölds roll under Kongokrisen på 1960-talet.

Åke Sandins krönika har rubriken "Fientliga extremister behöver varandra" och handlar om en tafflig amerikansk film och våldsamma protester i muslimska länder.
------------------------------------------
Tidigare Radio Tuff hörs i fliken "Arkiv" på www.tyresoradion.se  Förra Radio Tuff hade innehållet:

PÅANNONS: RADIO TUFF 1323

Veckans rosor delas ut till en fredsförening, en f d politiker, en brittisk journalist, en engelsk och en tysk tidning, en amerikansk professor, en indisk journalist och två solidariska Tyresöbor.

Åke Sandins krönika har rubriken "Minnena av krigens 'hjältar' och offer". Den handlar bl a om "flyghjältarna" och vad de ställer till med.

Hampus Eckerman fortsätter att rapportera från Nordkorea: Ledarkult, vänlighet, bekräftade och motbevisade fördomar, mat, hotbilder m m

Svenska Freds generalsekreterare Christoffer Burnett-Cargill berättar om medlemsökning, inställningen till de nya Jas-planerna och Internationella Fredsdagen den 21 september.
------------------------------------------------
Men det görs och hörs också många andra program på 91,4 och www.tyresoradion.se . Här kommer korta sammanfattningar av de tolv halvtimmar som sänds nu:

9/9-30/9:

Ingenjören Clas-Göran Svensson i Fårdala tappade talet i sex år efter en stroke men kämpade sig tillbaka. Han minns tiden på LM i Bollmora och berättar om sitt nuvarande liv i rullstol men berömmer de personliga assistenter som hjälper honom. Har stor glädje av Tyresöradion.

Maria Valdivia på Mellanbergsvägen jobbar som personlig assistent. Hon är uppvuxen i Peru, vars många sevärdheter hon berättar om. Hon tycker att Sverige är "tryggt". Hon förklarar också en del språkliga olikheter.

Paret Helena Karlsson och Berne Albertsson bor på Vårliden. Hon är författare och gjorde senast det skräckfyllda teaterstycket Silverpilen på Spårvägsmuseet och håller på med en bok om asavärlden. Berne är reklamman men har tidigare jobbat på sjukhus med att bl a bota snarkningar.

Josefin Roos' senaste bok hette "Kura skymning" och nu har hennes bok "Resan till Vintergatan" just kommit ut. Den handlar om lilla Amanda i rymden och är fint illustrerad av Miguel Escribano. Hon berättar också om sina nya bokplaner..

16/9-7/10:

Bille Holmér är en Tyresökille som minns tonårstiden i Bollmora och Nyboda skola. Han berättar om jobb i butik och på byggen, har haft byggfirma och har nu transportrörelse med lastbilar. Han intervjuas också om hundar, sitt målande och sin nyfikenhet på Dalai Lama.

Nina Brogärd, Peter Dicke, Terje Engh och Anders Gullberg dokumenterar folkhumorn med historier, limerickar och allmänt flabb och gnabb. (Repris från 2008)

Carola Andersson och Daniela Orre arbetar på restaurang i Tyresö centrum. De berättar om gäster och maträtter men också om Carolas Sköndal och Danielas Kristinehamn. Daniela sjunger låten "Gubben i lådan".

I Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1323-24) delas det ut "rosor”, tuffa krönikor läses, Hampus Eckerman rapporterar från Asien, freds- och solidaritetsaktiva intervjuas. Programledare: Åke Sandin och Monica Schelin.

23/9-14/10:

Gunnel Agrell Lundgren och Carl-Olof Strand berättar om föreningen SeniorNets många olika trevliga aktiviteter för att lära medlemmarna att bättre använda datorer

Eva Philblad och Åsa Wetenkamp är systrar uppvuxna i Tyresö. Eva bor på Björkbacken och Åsa i Hannover. De intervjuas om sin barn- och ungdom och berättar om sina nuvarande bostadsorter men det blir också tal om barn, hund, kolonilott, handboll, språk och till och med potatisstölder.

Anita Steinholz (Trollbäcken) och Helena Gällefors (Vendelsö) är systrar födda Fernström. De har båda sysslat med sjukvård och är nu distriktssköterskor och ägnar sig bland annat åt hemsjukvård av gamla. Det blir också tal om fritidssysselsättningar såsom hund, tennis m m

Värmlänningen Lars-Ove Mogren bor i Trollbäcken och har arbetat med elkraftteknik på Billerud och ASEA men ofta ryckt ut som expert till USA, Malaysia och Sydkorea. Han menar att svensk teknik ligger i framkant, bl a genom smarta rationaliseringar. Han intervjuas också sitt engagemang för kyrkans gosskör.















lördag, september 22

Fientliga extremister behöver varandra.

Det var upprörande att fyra amerikaner, däribland ambassadören, dödades i libyska Benghazi på självaste 11 september i år.

BLODIGA IRONIER
Förutom fanatismen och tragiken finns det ett par märkliga ironier i den här händelsen i Benghazi. Staden var ju den första som gjorde uppror mot Gaddafi i fjol. I hans propaganda, som avhånades av västliga medier, påstods att det var "terrorister" och Al Qaida som var i farten. Men vid mordet på amerikanerna skrek faktiskt mobben: "Vi är alla Osama", detta till och med på elfte årsdagen av 11 september. Det var också hotet mot Benghazi som gjorde att USA och Nato, ja till och med Sverige, ingrep för att stödja rebellerna mot Gaddafi genom att hycklande påstå att de med bomber från luften räddade civila.

Ironiskt är också att den mördade ambassadören Christopher Stevens var känd som en varm vän av rebellerna. Gärningsmännen visade upp hans döda kropp lika barbariskt triumfatoriskt som Gadaffis långt blodigare lik visades upp, när Nato hade gjort grovjobbet.

THE QUIET AMERICAN
Den radikale amerikanske politikern Bill Van Auken liknar den mördade ambassadören Stevens med Alden Pyle, som var "Den stillsamme amerikanen" i Graham Greenes roman med samma namn. Denne blev också offer för den situation han själv hade bidragit till. Ett ofta citerat omdöme om Pyle i Graham Greenes bok är: "Jag hade aldrig känt en man som hade bättre bevekelsegrunder för allt det elände han orsakade."

Enligt Van Auken hade den mördade Stevens länge tjänat den "amerikanska imperialismen" i Damaskus, Kairo, Riyadh, Bagdad och Tripoli genom att försvara "amerikanska värden och intressen" och "varje brott som Israel utför mot det palestinska folket". Ja enligt Wikileaks hade Stevens, innan han började stödja de libyska rebellerna, varit på god fot med Gaddafi, som han rentav kallade en "engagerad och charmig kontakt och en stark partner i kriget mot terrorismen". Men det var då det.

Något dygn efter morden på de fyra amerikanerna i Benghazi tillsattes en ny libysk premiärminister. Det blev Mustafa Abu-Shakour, som tillbringat många år i USA och bland annat arbetat för Pentagon. Det återstår att se om han lyckas upplösa och avväpna de olika klanernas tiotusentals militia-män i det Libyen, där folk knappast fått det bättre och lugnare än under Gaddafi.

CECILIA UDDÉN: Extremister här och där
En tänkvärd krönika om de anti-amerikanska demonstrationerna i den muslimska världen levererades av den om mellanöstern så kunniga Cecilia Uddén i "Godmorgon världen!" (16/9) på Sveriges Radio. Hon menade att på nytt hade muslimska extremister snällt gått i fällan. De som gjorde den taffliga och kränkande filmen lyckades mycket bättre än de hade kunnat hoppas på. Visserligen var det bara någon hundradels procent av världens muslimer som reagerade våldsamt, men efter de många oroligheterna har nu västerländska mörkmän återigen fått argument för sina fördomar om araber som vrålande, fanatiska och våldsamma.

Cecilia Uddén sammanfattar:
"I den oheliga alliansen mellan den kristna högern i USA och de ultraortodoxa salafisterna i arabvärlden finns ett desperat gemensamt behov av att upprätthålla myten om civilisationernas kamp".
---------------------------------------------
Åke Sandin i Tyresö Ulands- och Fredsförenings Radio Tuff (www.tyresoradion.se  ) nr 1324. September 2012

fredag, september 21

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1324) 23 sept -12 till….

….till Tuffs styrelse som nu beviljat 25 000 kr till ett skolprojekt bland fattiga byar i Kongo. Det blir en grundplåt till en skola med sex klassrum. Varje klassrum beräknas kosta just 25 000. Pengarna har satts in på det bankgiro som föreningen "Elikia na biso" har. Den sköts av Tyresöborna Miza och Marcus Landström.

….till generösa och solidariska bidragsgivare som hittills bidragit med över 3000 kr till skolprojektet i Kongo. Fler bidrag behövs, så gynna gärna Tuffs insamlingskonto pg 793636-2. Märk inbetalningen med "Kongo".

….till Sveriges Television som (15/9) visade Stanley Kubricks klassiska film "Dr Strangelove -eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben", en oerhört ironisk och effektiv uppgörelse med kärnvapenvansinnet.

….till Per J Andersson, som i Dagens Nyheter (15/6) skriver under rubriken "Tänkarna som utmanade väst". Han skriver om seapoysupproret i Indien 1857 mot de brittiska kolonialherrarna och han citerar den persiske upplysningsmannen Jamal al-Din al-Afghani (1838-97), som bland annat yttrade: "Britterna är tjuvar av okänd härkomst som nyligen har dykt upp och nått framgång tack vare sitt intrigerande".

….till Svenska Freds' tidning PAX, som den nyssnämnde Per J Andersson tidigare var redaktör för och som i sitt senaste och nästan sista nummer har två hela sidor under rubriken "SVENSK VAPENEXPORT SLÅR NYA REKORD!" Carl-Magnus Höglund skriver bland annat: "De senaste tio åren har vapenexporten mer än fyrdubblats. Från 3,4 miljarder 2002 till 13,9 miljarder 2011. Förra året var Sverige världens nionde största vapenexportör (2010 var vi den sjunde största)". Han påpekar att Sverige är värst i världen som vapenexportör per invånare.Man påminns om den dikt Lars Forssell skrev för länge sedan och som börjar:

Känner du landet där kanonen blommar
och sprider frömjöl över hela världen?
Befruktar krig så de slår ut i sårskorpor,
blödande kalkar över hela världen,
vallmo som granater?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Känner du landet där kanonen blommar
Det heter Sverige annars….

….till den judisk-israeliske doktorn i fysik, David Nir, som säger: ”Ett nej till FN-medlemskap för Palestina kommer av den israeliska regeringen att ses som ytterligare ett grönt ljus från det internationella samfundet: det kommer att legitimera fortsatt förtryck av palestinierna och än mer förneka dem deras grundläggande mänskliga rättigheter”. Sverige var bland de blott 14 länder som röstade nej till palestinskt medlemskap i Unesco, medan 107 länder röstade ja. På tal om Sveriges hållning i Palestinafrågan säger den före detta israeliske parlamentarikern Uri Avnery: ”Er utrikesministers beslut är en skandal men inte en överraskning. Det är ett mästerverk i hyckleri och feghet. Det finns ingen fredsprocess därför att vår regering inte är redo för att stoppa bosättningarna. Er regering stöder de facto detta handlingsprogram.”

….till de 18 undertecknarna av ett upprop som kräver att Sverige agerar för att Palestina ska accepteras som medlem i FN. Till dem som skrivit på uppropet hör K G Hammar, Jan Hjärpe, Maj Britt Theorin, Jan Guillou. Elisabeth Gerle och Mattias Gardell.

….till amerikansk-svensken Al Burke, som varje vecka skickar ut läsvärda (dvs radikala) artiklar från världspressen och som nu kommer till Tyresö för att inleda ett offentligt möte. Det handlar om Syrien och våra mediers bevakning av inbördeskriget och olika länders ställningstaganden. Välkommen till Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 onsdag den 3 oktober kl 19! Fika, gemyt och diskussion ingår.

(Radio Tuff hörs på 91,4 MHz och på webben www.tyresoradion.se )



söndag, september 16

"Vargbarn" i fiktion och verklighet.


(Härom veckan skrev den finlandssvenska professorn Merete Mazzarella i Sydsvenskam om påstådda biografier, som i själva verket var fejkade. I förbigående nämnde hon Misha Defonsecas fantasifulla bok. Se nedan!)

I Dagens Nyheters kulturdel fanns den 28/12 1996 en dryg decimeterlång spalt under rubriken "Disney och Förintelsen", skriven av Henriette Zorn. Uppenbarligen grundar den sig på en tresidig artikel i det ledande tyska veckomagasinet Der Spiegel, nummer 50/1996. Den handlar om Mischa Defonseca och den bok hon just har kommit ut med i USA. Översättning av boken till bland annat tyska är på gång.

Rubriken på Der Spiegels artikel är "Verliebt in eine tote Kobra" [Förälskad i en död kobra]. Mischa, född 1934, är nämligen en fanatisk djurvän och hennes hem utanför Boston är fullt av uppstoppade djur av alla slag. Kanske har hennes kärlek till djur en bakgrund i det som hon berättar om i sin bok. Den heter "Mischa -- A True Story", [Mischa - en sann berättelse], så vi skall som läsare sätta tilltro till den.

"Överlevde tack vare vargar."
Vid sju-åtta års ålder, får vi veta, undgick den lilla judeflickan Mischa att dödas av ondsinta tyskar och polacker genom att upptas som medlem av en vargflock i de polska skogarna --undra på att hon sedan dess älskar djur! Men i sin "sanna berättelse" redogör hon för andra, nästan lika märkliga öden. Vid sex års ålder lämnade hon ensam i Belgien för att med hjälp av en liten kompass söka efter sina bortförda föräldrar. Hon genomkorsade till fots krigets Tyskland, en uthållig och vandringsbegåvad liten tös. I Tyskland såg hon hemskheter, som inga tyskar tycks ha lagt märke till: Från ett gömställe observerade lilla Mischa, hur tyskar sköt och begravde en grupp judiska barn. Hon stötte på koncentrationsläger vilkas taggtrådsomgärdade murar hon nogsamt undvek.

Mischa tog sig in i Polen och i sitt sökande efter sina föräldrar lyckades hon med prestationen att ta sig in i Warszawas getto och med den lika unika bragden att ta sig ut igen. Hon genomkorsade krigets Ukraina, Rumänien, Jugoslavien, Italien och Frankrike för att sedan som elvaåring knalla tillbaka till sitt hemland Belgien.

Disney skall nu göra en film om Mischa och den väntas bli en större kassasuccé än till och med "Schindlers list", eftersom den är en blandning av Shoa och Djungelboken. Både i DN och Der Spiegel talas respektlöst om "Shoa Business". Det påminner pinsamt om revisionisternas ironiska slogan: "There is no Business like Shoa Business"

En av Disneys taleskvinnor betonar att den kommande filmen baserar sig på "en ovanligt sann historia".

Königsbergs "vargbarn"
Vad som dessvärre är sant är det som Ruth Kibelka skildrar i sin bok "WOLFSKINDER. Grenzgänger and der Memel". Kibelka, född 1958, var på 1980-talet aktiv i medborgar-rättsrörelsen i DDR. När hon därför hindrades i sina studier, lärde hon sig i stället litauiska. Dessa kunskaper var en förutsättning för henne, när hon började forska om tyskarnas öde i Königsbergsområdet (nu: Kaliningrad) och Litauen vid och efter slutet av andra världskriget.

Bokens huvudtitel, "Wolfskinder", betyder just vargbarn, men här är det tyvärr inte fråga om någon fantasieggande tillvaro hos någon vargflock. Vargbarn blev beteckningen på massor av de ofta föräldralösa tyska barn som åren 1945-1947 försökte överleva genom att i konkurrens med Königsbergs råttor likt hungriga små vargar rota igenom avskrädeshögar och ruiner efter något ätbart. En del av dessa barns mödrar hade dött av hunger, ofta i förening med sjukdomar, tvångsarbete, misshandel, våldtäkter eller sedan de vräkts från sina bostäder. Deras fäder hade mestadels stupat, var i fångläger eller hade deporterats till Sovjetunionen. Hur hunger och död härjade under de två åren efter kriget bland de ännu överlevande tyskarna i det av ryssarna besatta området har Kibelka inte minst fått fram genom intervjuer med i dag vuxna före detta vargbarn. Ruth D berättar så här:
"Och nu när man berättar, att man har ätit råttor, skrattar folk och säger: 'Det är väl ändå alldeles för svårt att fånga en råtta'. Men råttorna var också hungriga och det enda man behövde göra var att slänga ett tygstycke över dem så hade man dem och hade bara att slå ihjäl dem".

Och Rudolf H. tillfogar:
"Ibland hittade vi i avskrädestunnorna potatisskal, om inte, åt vi grodor från dammarna. Ibland bökade vi igenom redan slaktade djurkadaver, en ko eller en häst.Jag minns, hur jag en hel dag jagade en katt, på kvällen lyckades jag med möda fånga den och slukade den sen".

Lothar-Manfred W. bekräftar, hur attraktiva djurkadaver blev för de svältande:

"Inte långt från vår förort fanns ett vetrinärsjukhus för militärhästar. På morgonen slängde man därifrån ut ett par tre hästkadaver, vilket en stor skara människor väntade på. Som uthungrade hyenor stormade folk fram. Självklart räckte kadavren långt ifrån till alla."

Allra värst var vintern 1946-1947, ett och ett halvt år efter kriget. Då rapporteras också fall av kannibalism bland de uthungrade och frysande.

Inte heller många ryssar kunde äta sig mätta. Men allra värst var det för de besegrade och skuldbelagda tyskarna, vilkas kvinnor och barn nu skulle sona vad andra högt ovanför dem tidigare hade ställt till med. Lothar Manfred skildrar hur det blev allt värre för dessa tyskar, hur hunger och kyla gjorde folk helt utmattade, apatiska och likgiltiga:

"Den enda räddningen föreföll att vara --döden. Och människorna dog, en del där hemma somliga på gatan. Andra hängde sig eller lade sig under tåg. Våldtagna kvinnor hoppade från bron ned i floden Pregel och dränkte sig. Så var vårt dåtida liv, så förflöt min barndom"

Litauen räddningen för många "vargbarn".
För många av Königsbergs och Ostpreussens tyska "vargbarn" blev Litauen räddningen undan hungerdöden. Till fots eller som fripassagerare på tågens tak eller trappsteg gjorde mängder av dessa barn tiggarturnéer i Litauen. En del av dem skulle adopteras av litauiska bönder som välkommen arbetskraft eller hos barnlösa familjer. Andra drunknade när de försökte ta sig över floder eller blev dödade under de strider som några år utkämpades mellan sovjetiska förband och litauiska partisaner, det så kallade skogsfolket.

De som blev litauer försökte ofta dölja sitt tyska ursprung, eftersom de annars blev mobbade som fascister eller hitlerister. Brigitte M berättar för Kibelka, hur hon och två andra urspungligen tyska flickor hade det i skolan. Lärarinnan var kommunist och trakasserade extra dessa tre flickor genom att anmärka på deras frisyr, låsa in dem på toaletten med mera:

"Vid skolavslutningen gav lärarinnan betyg till alla utom oss tre. Av oss krävde hon att vi knäböjande skulle kyssa henne på handen. Då jag gärna ville ha undervisning, lade mig på knä och kysste hennes hand och fick betyget."

Nu har Kibelka hittat många av de forna "vargbarnen" och de vittnar i hennes bok om sin tid som barn i det här området. Margitta W berättar om sig själv och sina tre små syskon:

"Mamma dog 1945. Hon blev gång på gång våldtagen och dog av det. Sen kom vi på något sätt till en moster. Någonstans, jag minns det bara svagt, steg vi på ett tåg och kom till Litauen. Där gick vi och tiggde och tiggde. Min syster fick jobb någonstans och vi andra fortsatte att tigga. En kväll tog folk emot oss och vi fick övernatta på golvet. Då dog min bror. De lade honom i en kista och begravde honom och jag gick vidare för att tigga. Jag vandrade från en bonde till en annan. Ibland kunde jag stanna på ett ställe ett par veckor, ibland för kortare tid. Efter lång tid, då jag irrat omkring, kom jag till en kvinna, hos vilken jag fick vakta boskapen".
Flera av de i dag vuxna "vargbarn" som Kibelka har intervjuat uttrycker sin tacksamhet mot de litauer som själva hade många svårigheter men som ändå förbarmade sig över dessa vinddrivna tyska barn.

Tragiskt hög dödlighet
1945 vid Röda arméns "befrielse" av Königsberg fanns där omkring 100 000 tyska civila, som inte kunnat eller velat fly västerut. Enligt den vetenskapliga kommission under ledning av professor Theodor Schieder som under 1950-talet i åtta band på sammanlagt 5000 sidor dokumenterade fördrivningen --i dag säger vi etnisk rensning-- av tyskar från Öst- och Mellaneuropa dog fram till 1948 av Königsbergstyskarna över hälften, någonstans mellan 60 000 och 70 000. Det skulle i så fall på ett par år vara ungefär dubbelt så många än som under ett drygt decennium dog i det beryktade koncentrationslägret Dachau.

I början av sin bok "Wolfskinder" sammanfattar Ruth Kibelka situationen för tyska civila i Östeuropa år 1945:

"Civilbefolkningen öster om Oder-Neisse, men särskilt Ostpreussens, upplevde den sovjetiska arméns inmarsch under förfärliga omständigheter. Mord, röveri, våldtäkter, bortförande och plundring var på dagordningen. Arméledningen hade i flygblad uppmanat till extra hårdhet och grymhet mot tyskarna."

Tyskarna i Ostpreussen tillhör de många nedtystade offren för andra världskriget. Deras öde har inte uppmärksammats av västerländska media, långt mindre planeras någon amerikansk film om dem.

ÅKE SANDIN

torsdag, september 13

BEUNDRAD BEDRAGARE UTNYTTJADE TRENDEN

(För några dagar sedan skrev den finlands-svenska professorn Merete Mazzarella i Sydsvenskan om en finländsk bok som utgavs för att vara en skildring av verkligheten, men som senare avslöjats vara delvis fiktiv. Hon nämnde några andra böcker i samma genre, bland annat om ett bedrägeri som vi i Radio Tuff  /www.tyresoradion.se / berättade om på följande sätt):

Det här är historien om en succébok. På engelska heter den "Fragments", på tyska "Bruchstücke". Den utkom i Schweiz 1995 och fick genast ampla lovord. Den översattes till flera språk och blev en internationell bestseller. Den överhopades med priser, såsom det amerikanska National Jewish Book Award, det franska Prix Memoire de la Shoah, det brittiska Jewish Quaterly Literary Prize med flera utmärkelser. Författaren for på en bejublad föreläsningsturné i USA, organiserad av US Holocaust Museum, som också anordnade en lunch med författaren som hedersgäst i Hotell Carlyle i New York, där priset per tallrik var 800 kr.

"Historikern" på modet, den amerikanske sociologen Daniel Goldhagen, prisade boken i översvallande ordalag. (Goldhagen vann ära och pengar på sin bok "Hitler's Willing Executioners", som framställde alla tyskar som närmast genetiskt betingade antisemiter.) Alla var dock inte lika förtjusta i denna bok. Oberoende historiker av den gamla källkritiska skolan kom med grava anmärkningar, liksom vänster-intellektuella, exempelvis Norman Finkelstein)

Succéboken "Fragments" är en självbiografi. Den handlar om en liten judisk pojke, som berättar om fasorna i koncentrationslägret Majdanek. I Auschwitz är han också, och där ser han sin pappa bli misshandlad till döds. Ja, han utsätts till och med för otäcka medicinska experiment av den beryktade nazistläkaren Josef Mengele.

Den firade författaren hette Binjamin Wilkomirski. Märkligt länge fick han njuta av sitt triumftåg, innan han snöpligt avslöjades som en bedragare. Den förste slaven på hans triumfvagn var illa nog en av dessa av etablissemanget förkättrade revisionister, en ung australiensisk regeringstjänsteman, Michael Mills. Denne upptäckte att Wilkomirskis beskrivning av Majdanek påfallande liknade berättelser från barn som överlevt koncentrationslägret Buchenwald.

Denna skeptiska tråd togs sedan upp av den schweiziske författaren Daniel Ganzfried, vars far var en äkta överlevande från Auschwitz. Ganzfried utförde ett veritabelt detektivarbete genom att undersöka Wilkomirskis förflutna. Han fann då sensationella fakta: Wilkomirski var inte född 1939, som han uppger i sin föregivna självbiografi, utan 1941. Han var inte jude utan föddes av en ensam protestantisk mor och hette egentligen Bruno Grosjean. Men han adopterades av en rik schweizisk familj och fick därför namnet Bruno Dössekker. Som pojke hade han levt i trygghet i Schweiz under andra världskriget. Hela boken var ett skickligt påhitt, ett bedrägeri, men en så klockren spark i tidsandan att den betecknades som ett genialt historiskt dokument.

Inte oväntat försökte Wilkomirski, alias Dösseker, svara med att kalla avslöjandena för en "antisemitisk komplott", i vilken till och med schweiziska regeringstjänstemän påstods vara inblandade. Men nu riskerar han i Schweiz åtal för bedrägeri.

Det återstår att förklara, hur det här bedrägeriet så länge betraktades som äkta och höjdes till skyarna, till och med av fackhistoriker. Är det så, att om en text är tillräckligt trendriktig och politiskt korrekt, anammar vi den alltför okritiskt?

((Källa: Artikel av Tom Gross i Wall Street Journal den 5 feb. 2002. Mera om den här affären behandlas i en bok av Blake Eskin. Den har titeln "A Life in Pieces".)

ÅKE SANDIN

onsdag, september 12

Två nya 11 september: Mord och etnisk rensning

I går (11/9) skrev jag om fyra 11 september som sedan blev fem när Radio Tuffs Hampus Eckerman påpekade att den 11 september 1773 hade självaste Benjamin Franklin uttalat "Det har aldrig funnits något bra krig eller någon dålig fred".

Tyvärr har det nu kommit två till:

För några dagar sedan visade Sveriges Television vad som hände den 1 april 2011 i den nordafghanska staden Mazar-i-Sharif. En knäpp amerikansk pastor Wayne Sapps påstods ha bränt Koranen. Det upprörde afghanska muslimer så att de inledde en stor demonstration. Den riktades mot det amerikanska konsulatet men amerikanska agenter lyckades omdirigera den uppretade mobben mot det helt oskyldiga FN-kontoret. Det stormades av fanatikerna som mördade sju personer, bland andra den 33-årige svenske juristen Joakim Dungel och den kvinnliga norska officeren Siri Skare.

Al Qaida tog senare på sig ansvaret för attacken. Hur de kunde motivera morden på oskyldiga FN-anställda verkar ännu galnare än den amerikanska pastorns tilltag.

1. Morden i Libyen: 11 september 2012

Men i natt (11 september igen!) brändes det amerikanska konsulatet ner och fyra amerikaner, däribland den amerikanske ambassadören, dödades i den libyska staden Benghazi. Folkmassan var rasande efter det att en amerikansk trailer på YouTube hånat Mohammed.

Den antimuslimska filmens upphovsman lär vara Sam Bacile, en israelisk medborgare som är verksam inom fastighetsbranschen i Kalifornien. Bacile skrev manus, producerade och regisserade den två timmar långa filmen. Han sade dessutom att islam är en ”cancer”. Filmen, som ska ha kostat 5 milj dollar att spela in, finansierades genom donationer från mer än hundra amerikanska judar enligt AP. Men en dag senare upptäcks det att nyhetsbyrån AP hade fel. "Sam Bacile", den påstått israeliske medborgaren, finns inte. Filmen gjordes av en koptisk kristen som medvetet ljög om israelisk inblandning för att försäkra sig om större provokation.

Förutom fanatismen och tragiken finns det ett par märkliga ironier i den här händelsen i Benghazi. Staden var ju den första som gjorde uppror mot Gaddafi. I hans propaganda, som avhånades av västliga medier, påstods att det var "terrorister" och Al Qaida som var i farten. Men i går natt skrek demonstranterna: "Vi är alla Osama", detta till och med på årsdagen av 11 september 2001. Det var också hotet mot Benghazi som gjorde att USA och Nato, ja till och med Sverige, ingrep för att stödja rebellerna mot Gadaffi.

Ironiskt är också att den mördade ambassadören Christopher Stevens var känd som en varm vän av rebellerna. I går visades hans döda kropp upp lika barbariskt triumfatoriskt som Gadaffis långt blodigare lik visades upp, när Nato hade gjort grovjobbet.

2. Etnisk rensning beslutas: 11 september 1609

I Fria Tidningen (12/11) skriver professorn i religionshistoria Mattias Gardell att detta datum kungjordes beslutet av den spanske kungens budbärare att morerna, alltså de muslimättade, skulle fördrivas. Deras hus brändes sedan ner, många mördades och hundratusentals tvingades i exil.

(Ibland undrar jag om en del muslimer inte har haft tid på sig, så de upprepar vad de kristna ställt till med förr i världen. Som religiöst obegåvad tror jag dessutom att budet att inte dräpa sina medmänniskor också finns i Koranen. Men det följs tyvärr nästan lika lite som av högerkristna amerikaner, som brukar stödja sitt lands krigiska härjningar)



















tisdag, september 11

5 x 11 september


1. Det mest kända: 11 september 2001 i USA

Vi känner alla väl till det: Två kapade passagerarplan dammade in i World Trade Center och ett kapat plan flögs mot militärhögkvarteret Pentagon I Washington. Uppåt 3000 människor dödades. Det var ett grymt dåd mot oskyldiga människor, alltså ungefär som i krig.

Vi känner också till, att det inledde USA:s "krig mot terrorismen". Men hur många dödsoffer detta har orsakat känner vi inte till. Men hundra gånger det amerikanska dödstalet räcker inte alls. Här gäller inte Gamla testamentets vedergällningsprincip "öga för öga, tand för tand". Det är fråga om hundratals "tänder" för ett enda "öga".

2. Det ganska glömda: 11 september 2003

Sveriges utrikesminister Anna Lindh dog efter ett knivattentat dagen innan. Hon var den andra socialdemokratiska toppolitikern som mördats de senaste tre decennierna. 1986 sköts statsminister Olof Palme på öppen gata i Stockholm. Men det var inte den 11 september utan den 28 februari.

3. Det glömda: 11 september 1973

I Chile tog militären under Augusto Pinochet makten efter en kupp då den demokratiska premiärministern socialisten Salvador Allende dog. USA:s roll i kuppen är omdiskuterad. Kuppen ledde till många avrättningar och många års diktatur.

4. Det värsta men nedtystade: 11 september 1944

Då anfölls den tyska staden Darmstadt av de beundrade "flyghjältarna" från Royal Air Force. 12 600 civila dödades, bland annat genom eldstormar och 66 000 blev hemlösa. Av de dödade var ungefär 2000 barn. Men som någon politiskt korrekt rasist uttryckte det: "Det var ju bara tyska barn!" Praktiskt taget hela staden blev förintad. Den hade alltså nästan bara moderna byggnader när jag besökte den för 30 år sedan. Jag gillade Darmstadt jättemycket, främst av subjektiva skäl: En tjej (inga namn) från Trollbäckens Tennisklubb vann då en internationell tennisturnering där.

5. Det klokaste: 11 september 1773

Benjamin Franklin myntar orden: "Det har aldrig funnits något bra krig eller någon dålig fred"




söndag, september 9

Minnena av krigens offer och "hjältar"

Som pojke indoktrinerades jag genom hänförd läsning av böckerna om Biggles. Han var engelsk flyghjälte som elegant, ja nästan humoristiskt, bekämpade läskiga tyskar och andra ruskiga typer. Alltså var jag vid 13 års ålder barnsoldat och som 22-åtig valp förde jag befäl över 40 man under en vintrig militärmanöver i Norrland.

Sedan dess har jag fått många nya insikter. Bland annat har jag besökt krigens många minnemärken i Europa. I Tyskland blir man imponerad över att det överallt finns minnesplatser (Gedenkstätten) för tyskarnas offer. Skolklasser bussas till de gamla platserna för Buchenwald, Dachau och andra otäcka koncentrationsläger, så att barnen skall lära sig om förfädernas ogärningar. Mindre uppmärksamhet ges åt de egna offren, till exempel Ohlsdorf-kyrkogården i Hamburg, där 43 000 civila dödsoffer för tre nätters brittiska bomningar i juli 1943 finns begravda, många oidentifierade på grund av de kremerades levande av de fruktansvärda eldstormarna.

Annorlunda är det i England och USA, där självkritiken saknas. Där dräller det av monument och minnesplatser över de egna "krigshjältarna", deras tjusiga bedrifter och fiendernas förbrytelser. Var finns i England minnesmärkena över de tiotals miljoner afrikaner och asiater, som dödades, när England lade under sig en fjärdedel av världen? Eller av de brittiska terrorbombningarna?

Om krigsfirandet i USA skrev en gång civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”:

”I USA finns en rad museer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”

Nyligen invigde den engelska drottningen i London ett "Bomber Command Memorial" för att ytterligare hylla engelska flyghjältar. Men i slutet av ett program på Tyresöradion om alla offer 1945 på "Dödens hav", Östersjön 1945, påmindes det om det här:

"Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.

"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig",berättade en brittisk pilot.

Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne."
---------------------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 1323. September 2012. Hörs på www.tyresoradion.se

(Den 2 september lades här på bloggen in en historik över flygkriget under rubriken "Massdödandet från luften en märkligt accepterad krigsförbrytelse")



lördag, september 8

Hampus Eckerman i Nordkorea (del 2)


Nordkoreas nye ledare Kim Jong-Un har talat i vaga ordalag om vikten av "ekonomiska reformer". Det finns ett privat universitet i Pyongyang som lär ut informationsteknologi, det finns särskilda Casino-städer på gränsen mot Kina och Ryssland och särskilda industrialiserade zoner i syd mot Sydkorea.

Nej, detta är inte information från guiderna på gruppresan utan från västerländsk press, dock inte svensk, som föredrar att dela in världen i goda och onda stater. Problemet är den omfattande paranoia som råder i Nordkorea. Delvis är den historisk. Liksom Kina och Japan har Nordkorea alltid varit isolationistiskt, även innan den nuvarande regimen. Det hela blev inte bättre av USA:s inblandning i Korea-kriget där i princip varje nordkoreansk stad bombades sönder till grunden och USA varje vecka gjorde överflygningar med atombomber. Där hittar vi också orsaken till varför Nordkorea själva satsat så hårt på kärnvapen, för att aldrig känna sig utsatta på samma sätt igen.

Nordkorea var fram till slutet på 70-talet mer framgångsrikt än Sydkorea som var en diktatur in på 90-talet. Det talas dessutom tyst om de summariska avrättningar Sydkorea utförde på hundratusentals människor. Eller för all del om att Sydkoreas välstånd byggdes med hjälp av femårsplaner. Men idag är det Nordkorea som står för övergreppen och de som odlar en av världens mest absurda ledarkulter.
Gemensamt för alla oss som åkte till Nordkorea verkade vara att vi överhuvudtaget hade rest mycket. Tillsammans hade vi ganska roligt: Skämtade med guiderna, bjöd soldater och arbetare på cigaretter. Det finns en fördom om att diktaturers befolkning antingen är hjärntvättad och uttryckslös, rädd och kuvad eller beväpnad och aggressiv. I själva verket är folk som de är överallt. Vänliga och tillmötesgående, öppna för ett leende eller ett skämt.

Även soldater poserade villigt, särskilt med vackra flickor. De varvade lite med att le med att bita ihop och se bistra ut som för att motsvara bilden på hur en soldat borde se ut. Annars är det där en känslig sak i Nordkorea. Just att fotografera militärbaser eller militärer är en av de få sakerna man kan få problem för. Nordkorea har tre års militärtjänst för män, frivillig för kvinnor. Ändå ser man gott om kvinnliga militärer. De är i princip alltid obeväpnade och det verkar handla även om civil tjänstgöring som t.ex huskonstruktioner.

Överallt på stan, i byggnader och klassrum sitter bilder på de två döda ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il. Till skillnad från de bistra statyer jag sett i de forna öststaterna porträtteras dessa två alltid som jovialiska och leende.
                                                     * * *
Som vanligt försökte jag hitta några märkvärdigheter att ta med mig hem. En av konstigheterna på min lista är Sankta Lucia: Varför envisades nordkoreanerna på hotellet med att spela en svensk julsång för mig när jag kom in? Och varför just Sankta Lucia? I Augusti?? Att de därefter följde upp med reklammusiken från Pripps Blå ser jag bara som logiskt.

Och ormspriten ja , det är en annan konstighet: Liksom i Vietnam kan man köpa spritflaskor med en orm i. Enligt upplysning från guiden har ormen ofta legat i flaskan i närmare 10 år. Spriten är kring 40% och smakar hemskt, men ska enligt uppgift vara bra för potensen. Därför köpte jag två flaskor. Men min stora miss var att jag inte skaffade mig en uniform.

Hos skräddarna i hotellet kunde man beställa en måttsydd uniform av exakt samma typ som den som bars av Kim Jong-Il. Förslagsvis kombinerades den sedan med en liten knappnål med nordkoreanska flaggan på. En av de andra turisterna kommer alltid att förbli min idol då han köpte två sådana uniformer och sedan bar dem resten av resan.

Nordkoreas mat är i allmänhet väldigt trist samt okryddad. Därför var hundsoppan en glad överraskning, välkryddad och god. Köttet var också utsökt. Hund rekommenderas!

Det finns fantastiska propagandaaffischer att köpa. Nordkoreas propaganda är inte lik någon annan, den har inte utvecklats de senaste 100 åren. Fortfarande de sammanbitna käkarna, viftandet med hammaren och skäran, uttalanden om USA och dess marionetter. Med marionett syftas på Sydkorea vars ledare tituleras "Förrädaren" eller "Fegisen". Propagandan finns både i tidningar, affischer och vykort. Allt på engelska.

Ett av besöken som sticker ut ordentligt gjorde vi till Den Demilitariserade Zonen: Vid en resa på några timmar åkte vid ned till gränsen mot Sydkorea där avtalet om vapenstillestånd undertecknades mellan Nord- och Sydkorea (officiellt råder fortfarande krig). Där kunde vi se de flaggstänger, som länderna satt upp där de försökt konkurrera om höjden. Kring 300 meter höga hann de bli innan länderna sansade sig.
                                                            * * *
Sammanfattningsvis så både bekräftades och motbevisades fördomarna om Nordkorea. Landet var slutet och man fick inte åka hur man ville. Samtidigt bekräftades knappast de västerländska propagandabilderna heller. Jag tror att den dagen Nordkorea väljer att göra som Kina, att införa liknande ekonomiska reformer, kommer det att gå väldigt fort. Men landets paranoia, som troligtvis har fog för sig, då amerikanska kärnvapenbestyckade skepp patrullerar längs kusterna. Men dit får vi i så fall inte åka.
-----------------------------------------
HAMPUS ECKERMAN i Radio Tuff nr 1323 (Sept. 2012)





fredag, september 7

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1323) 9-23 sept -12 till….

….till Tuffs systerorganisation Nässjö Freds- och Skiljedomsförening, som nu säger bestämt nej till en ny miljardrullning till ytterligare JAS-plan. De framhåller: "Denna stora upprustning betyder att Sverige blir fast i en upprustning av krigsmakten och av vapenexport för flera årtionden framöver". Och de påpekar: "Ska dessa nya JAS-Gripenplan anskaffas så betyder det att statens militära utgifter kommer att öka dramatiskt, alternativt att andra delar av militären får stryka på foten. Det kan komma flera stora regementsläggningar som en följd av att gökungen JAS-Gripen kostar alltmer".

….till Birger Schlaug, som (1/9) i Fria tidningen talar om "en idiotisk satsning på JAS". Han skriver: "De rosenblå tänker satsa 90 miljarer på nya JAS-plan i stället för på klimatinvesteringar".

....till Journalisten Jonathan Steele, som skriver (20/8) i den brittiska tidningen The Guardian, och som nu gjort ett andra besök i det krigsdrabbade Syrien. Han anser att stämningen har ändrats dramatiskt på ett halvår. Han skriver bland annat: "Syrier på alla sidor --regimanhängare, oppositionella och civila som vacklar där emellan-- känner alla att Syrien nu har blivit en lekboll i händerna på utlänningar". Steele citerar den syriska konstnären Youssef Abdelke, som konstaterar: "Läget är inte längre i syriernas händer. Vi är brickor i ett större spel." Ja, till och med våra ensidiga medier har nu ibland vågat att berätta om de många utlänningarna bland "rebellerna".

….till den engelska tidningen Sunday Times som (19/8) avslöjar att den brittiska spiontjänsten från Cypern övervakar den syriska regimens truppförflyttningar och hjälper rebellerna med information om det. Och samma dag står det i den tyska tidningen Bild am Sonntag att även ett tyskt spionfartyg kryssar utanför den syriska kusten och samlar information åt rebellerna. Hur länge och mycket har västliga spionorganisationer, typ CIA, varit inblandade i det av medierna märkligt ensidigt skildrade kriget? Det vet vi inte ännu.

….till den kände amerikanske professorn och dissidenten Noam Chomsky som 2009 påpekade: "Under det senaste kvartsseklet har Kina och Frankrike genom sin vetorätt stoppat resolutioner i säkerhetsrådet tre gånger, Ryssland fyra gånger, England tio gånger men USA hela 43 gånger, även sådana resolutioner om att följa internationell rätt". Detta ger ett visst perspektiv på den intensiva västliga kritiken av Kinas och Rysslands användning av sin vetorätt för att stoppa ytterligare utländsk inblandning i det syriska inbördeskriget. Nyligen i tidningen Flamman (23/8) intervjuas Chomsky och drämmer till med: "Världen, det internationella samfundet, fungerar som maffian och Washington är Gudfadern. Om du trampar honom på tårna hamnar du i trubbel". Chomsky är av judisk börd, men vi vågar ändå inte citera hans kritik av Israel, eftersom vi då skulle bli påhoppade av entocentriska och mediestarka tempelväktare.

….till den indiske journalisten Ketan Trivedi som (2/9) mottog det prestigefulla Wash Media Award som Stockholms internationella vatteninstitut delar ut. Han har skrivit artiklar i en mycket känd tidning i västra Indien om avfallshantering och vattenrening i byn Valod, som i många år varit centrum för de omfattande Tuff-projekten i trakten. Han besökte (4/9) Kumla skola (Tyresö), som i 40 år gjort årliga dagsverken för sina indiska systerskolor. Där intervjuade han för sin indiska tidning lärare, elever och Tuff-aktivister. Själv hörs Ketan Trivedi snart på www.tyresoradion.se

….till Trollbäckenborna Miza och Marcus Landström, som framträdde i en fullsatt liten Tuff-lokal den 6 september och berättade om sina beundransvärda hjälpinsatser för många kongolesiska barn. De planerar att bygga en skola mitt ibland 13 fattiga byar i Kongo och Tuff diskuterar om att hjälpa till.



tisdag, september 4

Brittiska flyghjältar slår till


På tal om att den engelska drottningen nyligen i London invigde "Bomber Command Memorial" för att hedra hjältemodiga engelska piloter skall jag på nytt erinra om vad dessa utkommenderade unga "hjältar" ställde till med. (Se min förra krönika "Massmördandet från luften en märkligt accepterad krigsförbrytelse"). Jag skrev för radion (www.tyresoradion.se) en text om alla som omkom i "Dödens hav" dvs i Östersjön 1945. Det var ungefär 30 000 tyska flyktingar och sårade soldater som dödades, mestadels när deras båtar blivit torpederade av sovjetiska ubätar.

Men våra brittiska flyghjältar var också med på ett hörn. Så här löd avslutningen av min text "Östersjöns stora tragedier":

"Den allra märkligaste och mest tragiska katastrofen på Östersjön inträffade dock den 3 maj 1945, tre dagar efter Hitlers död och bara fem dagar före krigsslutet. Det här var under en tid av kriget då de allierade sedan länge hade nästan fullständigt luftherravälde och i lugn och ro kunde bränna bort också militärt betydelselösa kulturstäder som Dresden och Pforzheim.

"Vi hade order att skjuta på allt som rörde sig", berättade en brittisk pilot.

Och de gjorde de också. Den svenska Rödakors-expeditionens lastbilskolonner angreps tre gånger i fullt dagsljus, trots att bilarna var skyltade med svenska flaggor och stora röda kors. Ett tjugotal kvinnor, just räddade från koncentrationslägret Ravensbrück, dödades av dessa attacker liksom en svensk chaufför, Erik Ringman. En ung svensk löjtnant, Gösta Hallquist, skallskadades svårt men överlevde tack vare att läkare i Schwerin trots de mest primitiva och kaotiska förhållanden ännu följde läkaretiken. Hallquist skrev för fem år sen en alltför förbisedd bok om dessa tragedier.

I Lübeckbukten vid staden Neustadt låg den 3 maj i hamnen och på redden fyra fartyg: Atena, Deutschland, Thielbeck och den största och ståtligaste av dem alla, passagerarfartyget Cap Arcona. Bernadotte-expeditionens läkare Hans Arnoldsson hade på morgonen meddelat britterna att 10 000 fångar från koncentrationslägret Neuengamme hade evakuerats till dessa fartyg. Men som britterna sedan förklarade var det "failure in communications" och "the message went astray". Alltså anfölls Neustadt på eftermiddagen av brittiskt flyg. Ombord på Cap Arcona och de andra båtarna försökte man med vita flaggor och lakan markera fartygens karaktär. Det hjälpte föga. Alla utom Atena sänktes. Över 7000 människor av många olika nationaliteter drunknade eller brändes till döds. De hade överlevt lägrens fasor men i samma ögonblick som fred, frihet och ett drägligt liv var snubblande nära blev också de offer för krigets vansinne."

ÅKE SANDIN



söndag, september 2

Massmördandet från luften, en märkligt accepterad krigsförbrytelse

--eller vem vet något om Pforzheim och Swinemünde?

(I DN häromdagen berättas det om ännu ett monument till minne av "hjältemodiga" brittiska krigare. Det är synd att britter och amerikaner är så föga självkritiska att de inte som tyskarna inrättar minnesplatser för sina många offer. Minns en artkel skriven av civilingenjören Folke Hagman, författare av boken ”Media som krigshetsare”. Han skriver bland annat:

”I USA finns en rad muséer, uppskattade turistmål med ’vänliga’ modeller av atombomberna. Var och en med eget smeknamn –’Little Boy’ för Hiroshimabomben, ’Fat Man’ för Nagasakibomben, en hyllning till Churchill har det sagts. I amerikanska museer vittnar inget om att människor förintas, ofta efter ofattbart lidande. Inga uppsamlade persedlar, inget bildmaterial får skapa förstämning genom att antyda bombernas fruktansvärda verkningar. En artikel i den amerikanska tidskriften ”Art in America” (juni 1989) beskriver stämningen: ’I denna karnevalsatmosfär med barn ridande på atombomber får besökarna veta att atombomber är gynnsamma, användarvänliga, ja till och med lustiga’ ”)

1992 protesterade människorna i Dresden mot en högtidlighet i London. Där hade den brittiska änkedrottningen just avtäckt statyn av flygmarskalken sir Arthur Harris.

I motsats till Västtysklands befolkning hade Dresdenborna ännu inte undfått den omskolning (Umerziehung, reeducation) som inpräntat att västmakterna stod för det rätta, sanna och humana och att bara tyskarnas egna många krigsförbrytelser skulle ihågkommas, medan förbrytelser begångna mot tyskar skulle tystas ned. Dresden ligger ju i forna DDR, vars propaganda ingalunda hade varit västvänlig.

Arthur Harris var nämligen under andra världskriget chef för brittiska Bomber Command och delansvarig för så där en 600 000 tyska civilas död. När en Londonpolis under kriget förebrådde flygmarskalken för att han körde sin Bentley så fort och vårdslöst att han riskerade att döda folk svarade Harris bara: "Unge man, jag dödar tusentals människor varje natt". Han fick smeknamnet Bomber Harris men hans underlydande kallade honom kort och gott för Butch, det vill säga Butcher, slaktaren.

Den mest kända --eller ökända-- av Harris' flygoperationer är förintelsen av Dresden den 13-14 februari 1945. Det var då som tusentals allierade bombplan vräkte bland annat 600 000 brandbomber över den militärt betydelselösa stad, som kallades Elbes Florens. Om det var 35 000, 130 000 eller rentav 250 000 civila och flyktingar som då kremerades levande är lite oklart, men som regel vid räkning av lik brukar de lägre siffrorna vara mera tillförlitliga.

Arthur Harris var med redan 1919 och då som ung skvadronchef i Royal Air Force i det tredje afghanska kriget. I sina memoarer skryter han med att det var en fullträff med en brittisk tiokilosbomb mot den afghanske kungens slott som avgjorde kriget. I varje fall var det en sensationell händelse i Kabul när damerna i kungens harem av bombningarna tvangs ut i folkvimlet.

Om hur europeiska kolonialmakter använde flygbombningar mot de människor man då kallade infödingar eller vildar finns att läsa i senaste Ordfront Magasin, nummer 7-8. Där finns ett utdrag från Sven Lindqvists kommande bok "Nu dog du". För vår västerländska självgodhet kan den boken bli lika svår att smälta som Lindqvists omdiskuterade bok från 1992, "Utrota varenda jävel!"

Lindqvist erinrar om de tankar som R. P. Hearne redan 1910 utvecklade i sin bok "Air Ships in Peace and War". Flyget skulle vara utomordentligt användbart vid straffexpeditioner i kolonierna. Luftfarkosterna skulle skrämma vildarna från vettet, som nu kunde straffas mycket snabbare och hårdare och dessutom utan att värdefulla vita soldater gick åt.

Hearne vid sitt skrivbord menade att attacker från luften skulle drabba skurkarna utan att oskyldiga människors blod spilldes. Men liksom senare flygteoretiker överskattade han precisionen i attackerna från luften. När fransmännen redan 1912 använde flygbomber mot de marockaner som inte ville civiliseras av dem siktade piloterna mot stora mål: byar, marknadsplatser, boskapshjordar, annars träffade inte deras bomber. Än i dag målar man i många berberbyar uppe i Atlasbergen inte husen för att de inte skall synas så väl från luften. Och 1913 använde spanjorerna mot marockanerna karteschbomber, den tidens splitterbomber, vilka dödade urskillningslöst.

1915 bombade britterna pathanernas byar vid den indisk-afghanska gränsen. När det inte hjälpte bombade man bevattningsanläggningarna så att matjorden spolades bort. Att även kvinnor och flickor dödades av bomber hade det brittiska högkvarteret en tidstypisk ursäkt för. De hänvisade till kvinnans låga status bland afghanerna, vilka påstods betrakta kvinnor som ett slags lösöre eller i varje fall på samma nivå som boskap och vapen. Deras människovärde kunde därför inte jämställas med europeiska medsystrars.

På 1920-talet var det tyska flygvapnet förbjudet enligt fredsdiktatet i Versailles. Men britter och fransmän var desto flitigare i att använda sitt flygvapen, inte minst i mellanöstern och arabvärlden. Irakerna, som äntligen blivit fria från turkisk överhöghet var inte särskilt förtjusta i sina nya herrar, britterna. Arthur Harris var i farten igen, mycket uppfinningsrik med att göra om transportplan till tunga bombplan och att fälla klasar av små brandbomber mot byarnas halmtak. Triumferande kunde han 1924 rapportera hem till England:

"Nu vet araber och kurder att på 45 minuter kan en stor by bli praktiskt taget utraderad och en tredjedel av invånarna dödade eller skadade av fyra eller fem flygmaskiner"

Inte alla britter var lika glada som Harris över att bränna ned fattiga byar. Stabsofficeren Lionel Charlton hade vid ankomsten till Bagdad 1923 besökt ett sjukhus och till sin överraskning och förskräckelse fått se de lemlästade offren för sina landsmäns luftkrig. I sina memoarer brännmärker han dessa bombningar, som också dödade kvinnor och barn, som rena massakrerna. Så småningom fick han nog och bad om förflyttning hem till England, där han tvångspensionerades 1928.

Medan britterna axlade "den vite mannens börda" genom att bomba Iran, Irak , Transjordanien och Somalia uppfyllde fransmännen sin "civilisatoriska mission" genom att bomba Syrien, ett land som tillfallit dem som mandat efter första världskriget. Flera syriska städer anfölls 1925 från luften. Bara i Damaskus dödades den 18 oktober det året ett tusental muslimer av franska bomber. Och fram till våren året därpå hade de flesta byar runt Damaskus förvandlats till ruinhögar. Den här krigföringen stred förstås mot krigets dittillsvarande lagar, men fransmännen försvarade sig med att folkrätten bara gällde civiliserade folk, inte arabiska banditer.

Bombplanens förmåga att döda var särskilt stor i ökenlandskap, där det var svårt för människorna att gömma sig. Inte samma lycka hade brittiska RAF, när de 1932 angrep byar i Burma. Där gav djungeln människorna på marken en chans att undkomma bomberna.

I mitten av 1930-talet var det dags för Mussolinis Italien att pröva bombkrigets förmåga. Det var när italienarna lade under sig Haile Selassies Abessinien, det vill säga nuvarande Etiopien. Hur bomberna exploderade i abessinska ryttaravdelningar beskrev italienska flygare i närmast poetiska ordalag. De tyckte att det såg ut som en blomma, som plötsligt slog ut när hästar och människor slungades iväg från krevadcentrum. Nyårsaftonen 1935 bombades också svenska Röda korsets ambulanser i Abessinien, varvid flera svenska sjukvårdare dödades. (Min mamma brukade alltid på nyårsaftnarna berätta om detta dystra nyår, när Radiotjänst ,dåvarande Sveriges Radio, spelade sorgemusik hela kvällen.)

Spanska inbördeskriget 1936-39 brukar betecknas som ett förspel till andra världskriget. Här fick också några tyska flygare vara med på Francos sida och bevisa att de också kunde massdöda från luften. Den mest kända flygraiden är angreppet på staden Guernica med 93 dödade, förevigad genom Picassos berömda målning av förödelsen.

Men det var först med andra världskriget som bombflyget skulle visa vad det kunde. Dess militära effektivitet är omtvistad men inte dess förmåga att massdöda, främst civila.

Det var ju tyskarna som var först ute i andra världskriget. 1939 bombades Warszawa av Luftwaffe innan tyskarna erövrade den polska huvudstaden. I maj 1940 utsattes det belägrade Rotterdam för en svår bombraid. Uppåt 1000 holländare miste livet. I både fallen kunde tyskarna hävda att det enligt gällande krigslagar gällde städer som militärt försvarade sig och som man därför hade rätt att bombardera.

Sedan gick utvecklingen snabbt mot det totala bombkriget. Båda sidor började angripa städer långt bakom fronten. Tyskarna inledde hösten 1940 den så kallade Blitzen med upprepade bombanfall mot engelska industristäder i fåfängt hopp om att få England att sluta fred. Natten till den 15 november anfölls Coventry av 449 tyska bombplan. Många industrier slogs ut och 380 människor dödades. Engelsmännen svarade med att bomba Mannheim. Tyskarna förlorade slaget om Storbritannien och Churchills ord om de brittiska jaktpiloterna är berömda: "Aldrig i världshistorien har så många haft så få att tacka för så mycket".

Medan tyskar och fransmän byggt upp sina flygvapen främst för att understödja markstridskrafterna vid fronten hade Royal Air Force efter första världskriget satsat på en annan strategi. Engelsmännen avsåg att från luften förgöra fiendens städer för att på det sättet vinna kriget. För den uppgiften var Sir Arthur Harris som klippt och skuren. Men det skall till hans försvar sägas att denna urskillningslösa så kallade area bombing redan var planerad när han tillträdde som bombchef 1942.

Den kände historikern Peter Englund har skrivit att denna krigets industrialisering alltmer kom att styras av räknenissar och statistiker:
"RAF:s stabschef, sir Charles Portal skrev i början av november 1942 ett förfärligt PM där han på ett torrt byråkratiskt vis lade upp planerna för de kommande två åren. Han ansåg att man kunde klara av att fälla 1,5 miljoner ton bomber över Tyskland, vilket skulle leda till att 6 miljoner hus förstördes, varefter '25 miljoner tyskar skulle bli hemlösa, 900 000 skulle bli dödade och 1 miljon svårt skadade'.

Det inte minst skrämmande med detta aktstycke är --förutom att det faktiskt höll streck rätt bra-- just situationen: en liten grå man sitter tyst på ett litet grått kontor någonstans och räknar och plussar och lyfter papper och går på lunch och svarar i telefon och åker hem till lilla frugan och återvänder lugnt nästa dag och räknar lite till och så vidare, som om siffrorna var en beräkning av en fabriks produktion av kokosbollar och inte en formel för massakrerandet av hundratusentals män, kvinnor och barn"

Enligt Charles Snow i hans bok "Science and Government" var hjärnan bakom den här krigföringen kabinettsmedlemmen, professor Frederick Lindemann. Han menade att bomberna gjorde störst skada, det vill säga nytta, i de tätast befolkade områdena, stadskärnorna. Target: the Cathedral, riktpunkt domkyrkan som man sa. Den gamla hansestaden Lübeck var den första som på allvar drabbades av den här sortens luftkrig. Det var i mars 1942 och hela innerstan förstördes, jodå också domkyrkan. Det var en stor framgång tyckte engelsmännen, trots att Lübeck var av föga militärt värde. Men som Harris belåtet uttryckte det: Stan "var ju byggd mera som en braständare än som en mänsklig boplats". Elden spred sig alltså lätt över de trånga gränderna.

Lübeck var bara början. I över tre år till skulle allierade flygarmador fortsätta med sina nattliga bombmattor över alla större tyska städer. Den unge Stig Dagerman besökte Tyskland ett och ett halvt år efter kriget, en resa han rapporterade om i boken "Tysk höst". Han har svårt att avgöra vilken av alla tyska ruinstäder som är den mest sönderbrända, sönderslagna och igenrasade. Han väljer Hamburg, en provkarta på allt vad en utraderad stad kan bjuda på i ruinväg. Dagerman åker tåg genom Hamburg och ser bara något som verkar vara en jättelik avstjälpningsplats för trasiga husgavlar, ensamstående husväggar och tomma fönsterhål. Under en kvart ser han inte en enda människa, fast han åker genom det som en gång var Hamburgs mest tättbefolkade område. Dagerman besöker också källarna, där bleka människor och tuberkulösa barn, många av dem etniskt rensade flyktingar, bor med vatten upp över fotknölarna.

Det var på Hamburg som de allierade 1943 provade ut att framkalla eldstormar, som skapade en hetta på över tusen grader och ett väldigt luftsug in mot brandcentrum som fick till med brandbilar att rutscha in i elden. Vid sådana temperaturer smälter inte bara asfalt utan också bly och glas -- för att inte tala om trä och människokroppar. Ögonvittnen berättade att små barn låg som stekta ålar på trottoarerna med händerna ännu utsträckta som för att skydda sig mot hettan. Ett nytt ord uppfanns: "Brandbombenschrumpffleisch", brandbombskrympt kött. En hel familj kunde rymmas i en tvättkorg.

Under fyra nätter runt månadsskiftet juli-augusti 1943 vräktes över Hamburg tre miljoner brandbomber, 80 000 fosforbrandbomber, 25 000 sprängbomber och 500 fosforkanistrar. Uppåt 50 000 människor, flera än offren för hela Blizen mot England, dödades, 900 000 blev hemlösa, 277 300 våningar förstördes liksom 24 sjukhus, 277 skolor och 58 kyrkor.

Offren var så många och så förbrända eller lemlästade, att liken dumpades i fyra jättegravar, 130 meter långa. Kyrkogården heter Ohlsdorf, märkligt bortglömd som minnesmärke över andra världskrigets grymhet.

Bittert ironiskt var att det var främst Hamburgs arbetarklass som drabbades. För att uppnå maximalt dödande koncentrerade man bombningarna mot hyreshusområdena, de "röda" eller åtminstone minst Hitlertrogna delarna av staden.
Många andra tyska städer drabbades av eldstormar. En stad, vars öde inte ens många tyskar känner till är Pforzheims i Baden-Würtemberg. Den var känd för sin tillverkning av klockor och smycken, "eine Goldstadt", som den kallades. Men tio dagar efter förintelsen av Dresden angreps Pforzheim av 363 brittiska bombplan som på nitton minuter vräkte bland annat 120 000 brandbomber över staden. Den brann i flera dygn. Till och med kullerstenarna såg ut att brinna på grund av flytande fosfor och kastanjeträden brann som jättestora facklor.
Människor som försökte ta sig ut ur skyddsrummen tvangs tillbaka av hettan. Och som i Hamburg, Dresden, Kassel, Darmstadt och många andra städer blev skyddsrummen ibland en fälla. Människorna kvävdes till döds av brist på syre, som elden gjorde slut på, eller de dödades av lufttrycket. Dagar efteråt hittade räddningsmanskapet i oskadade skyddsrum massor av människor som såg ut som om de sov, men slem under deras näsor tydde på att deras lungor sprängts. Den amerikanske författaren Kurt Vonnegut, som var i Dresden som krigsfånge och fick delta i röjningsarbetet, kallar källarna för likgruvor i sin mycket läsvärda bok, "Slakthus 5".

Med nitton minuters bombfällning lyckades britterna döda var fjärde Pforzheimbo, cirka 17000 barn, kvinnor och åldringar. När amerikanerna fem månader senare tog över stan var den så raserad att de funderade på att köra över ruinerna med bulldozer och låta den växa igen. De kallade Pforzheim en spökstad och "ett helvete på jorden i ordets sannaste betydelse".

Men också vid Östersjön, inte värst långt från Skåne, förekom bombmassakrer på civila och flyktingar. Den 12 mars 1945, en månad efter Dresden, anfölls Swinemünde, i dag det polska Swinoujscie, av 650 allierade plan. Förra året, när jag var på den gamla svenskön Usedom, besökte jag också kullen Golm. Där finns en massgrav med omkring 20 000 bomboffer för anfallet på Swinemünde.

I augusti 1945, när kriget redan var över i Europa, var nästan alla stora och medelstora städer i ruiner också i Japan. Där hade amerikanska B 29-or bränt ned en fjärdedel av alla bostäder, dödat många hundratusen civila och gjort 22 miljoner japaner hemlösa. Bara under en enda bombnatt den 29 mars 1945 hade 83 000 Tokyobor dödats. Vill man jämföra olika helveten var det faktiskt flera dödsoffer på detta enda dygn i Tokyo än sammantaget i koncentrationslägren Buchenwald och Dachau under tio-tolv år.

När Hiroshima utplånades den 6 augusti av den första atombomben, påstod president Truman i ett triumferande tal till nationen, att Hiroshima var en militärbas. Även som krigspropaganda var detta ovanligt missledande, för sanningen var snarast den motsatta. Hiroshima var så militärt betydelselöst att staden dittills i stort sett hade skonats från bombningarna. Men som en praktiskt taget orörd stad var den ett perfekt mål, när amerikanerna ville studera effekterna av sitt nya supervapen.
Ja, om effekterna kan man läsa i John Herseys bok, där han berättar om hur en överlevande upplevde den 6 augusti 1945:

"När han kom in bland buskarna såg han att där låg ett tjugotal människor och alla befann sig i samma mardrömslika tillstånd: ansiktena var totalt sönderbrända, ögonhålorna var tomma, vätskan från de smälta ögonen hade runnit nedför kinderna… Deras munnar var ingenting annat än varfyllda sår"

Tre dagar senare kom turen till Nagasaki. "En dag med tre färger" kallar Peter Englund avsnittet om denna förintelse i sin bok "Brev från nollpunkten": "Himlen var svart, jorden var purpur och mellan himmel och jord steg moln av gul rök". Atombomben fälldes just över Urakamikatedralen, Östasiens största katolska kyrka. Det var alltså Nagasakis fattiga och utstötta katoliker som brändes till stoft allra snabbast i hettan på 3-4000 grader. Men kanske var det ändå ett skonsammare öde än för de många tiotusentals som skulle dö veckorna efteråt av sina plågsamma brännskador eller åren efteråt av cancer från strålningen eller föda grymt missbildade barn.

Den amerikanska propagandan har varit så effektiv, att ännu tror många på det motsägelsefulla påståendet att atombomberna, som ju dödade ett par hundra tusen civila, ändå räddade liv. De sägs ha påskyndat Japans kapitulation. Om det skriver t ex historieprofessorn Göran Rystad:

"Talet om atombombernas berättigande genom räddningen av hundratusentals liv bör förvisas till historiens skräpkammare"

Och det är en händelse som är tankeväckande, att den 8 augusti --två dagar efter förintelsen av Hiroshima och dagen före Nagasakimassakern-- bestämde segermakterna statuterna för de krigsförbrytarrättegångar, där tusentals av förlorarna skulle dömas till galgen. En av de tyngsta anklagelsepunkterna var just massmord på civila.

I sin bok , "The Crazy Ape", frågar nobelpristagaren Albert Szent-Györgyi:

"Varför skulle det direkta skjutandet på nära håll av civila vara värre än en flygattack, som tillhör det rutinmässiga handlandet? Just därför att piloten som släpper bomberna inte ser sina offer?"

Den här boken om den galna apan, det vill säga människan, skrevs 1970, alltså under Vietnamkriget. Skulle de massiva bombmattorna den gången över Indokina ha varit möjliga, om den västliga opinionen varit medveten och upplyst om luftkrigets miljontals civila offer redan under första halvan av vårt sekel. Skulle ens årets Natobombningar av Jugoslavien ha accepterats?
Och de allra mest ängsliga frågorna blir då till sist: Accepterar vi massmord på civila från luften just därför att västmakterna, de som vi lärt oss är de goda och hjältemodiga, har varit de särklassigt värsta utövarna av bombterror? Är vår märkliga tolerans på den här punkten en följd av vår västerländska självgodhet? Eller är vi bara offer för vår okunnighet, vilken i de tusentals kärnvapnens tid kan stå oss dyrt?

ÅKE SANDIN
----------------------------------------------------------------------------------------------
(Sänt på Tyresöradion, 91,4 MHz, 18/7 --8/8 1999)
----------------------------------------------------------------------------------------------
LITTERATUR:
Buske, Norbert: Das Kreuz auf dem Golm (Schwerin 1996)
Dagerman, Stig: Tysk höst (Stockholm 1947)
Englund, Peter: Brev från nollpunkten (Sthlm 1996). Artikel i Populär Historia, nr 2/95
Hersey, John: Hiroshima (1946)
Kurowski, Franz: Das Massaker von Dresden und der anglo-amerikanische Bombenterror 1944/45 (1995)
Lindqvist, Sven: Vildarna bombas (Ordfront magasin nr 7-8/1999)
Olsson, Jan Olof (Jolo): Rivna fanor. Människor och händelser kring 1919 (Sthlm 1975)
Rystad, Göran: Artikel i SSD 6/8 1986
Schmalacker-Wyrich, Esther: Pforzheim 23. Februar. Der Untergang einer Stadt (1995)
Veale, Frederick J.P.: Advance to Barbarism. The Development of Total Warfare (New York 1968)
Vonnegut, Kurt: Slakthus 5 (1969)
Szent-Györgyi, Albert: The Crazy Ape (1990)