torsdag, maj 31

PRIS FÖR LOKALT FREDS- o SOLIDARITETSARBETE


Redan 1992 började många lokalföreningar att få det svårt. Till och med åtskilliga fredsföreningar blev tvungna att lägga ner. Då grundade Tuffs Åke Sandin en fond för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete" för att uppmuntra det lokala frivilliga arbetet. Den har sedan dess vartannat år delat "Åkes pris" till lokalföreningar, enskilda och skolor.

Vid Svenska Freds' 129:e (!) årskongress den 26 maj 2012 delades tre priser ut, vardera på 9 000 kr. Pristagarna kommer från tre olika orter:

ÖREBRO
Vid Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens 129:e årskongress nu den 26-27 maj delas pris ut för "berömvärt freds- och solidaritetsarbete". Det är på 9000 kr och går i år till Bo Wallin, ordförande i Svenska Freds, Örebro. Han har varit aktiv i denna lokalförening alltsedan 70-talet, ofta som ordförande ibland som kassör.

ULRICEHAMN
Vid Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens 129:e årskongress nu den 26-27 maj delas pris ut för "berömvärt freds- och solidaritetsarbete". Det är på 9000 kr och går i år till Börje Andersson, ordförande i Ulricehamns Fredsförening. Han har varit aktiv i denna lokalförening sedan 1981, oftast som ordförande. Det senaste året har han varit drivande i den antikärnvapengrupp som bildats av lokalföreningar. Börje Andersson bor i Tvärred vid Åsunden strax utanför Ulricehamn.

TYRESÖ
Från Sylvia Ljungdahls tal vid överlämnandet av priset:

Det tredje priset för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete" går till en människa jag känner mycket väl. I 30 år har hon varit oavbrutet aktiv i Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Under 80 talet var hon i sju år Tuffs ordförande. (Då var hon också vice ordförande i Svenska Freds men det här är ett pris för lokalt arbete så det räknas liksom inte). I massor av år har hon också varit Tuffs vice ordförande och sedan flera år också föreningens kassör.

Hon har flera gånger besökt Tuffs omfattande projekt bland indiska gandhianer och en gång Hiroshima och rapporterat om detta i Radio Tuff, Nordens enda fredsradio. I Radio Tuff har hon regelbundet medverkat i hela 27 år! Om Tuffs olika projekt i Indien har hon med bilder många gånger berättat i skolor, som därför solidariskt gjort dagsverken för mindre bemedlade jämnåriga bland de fattigaste av de fattiga i Indien.

Hon har en enorm arbets- och organisationsförmåga, ja, hon håller ordning på oss andra i Tuff. Härom månaden stod det i Dagens Nyheter att hon sedan 35 år är Åke Sandins "flickvän", men hon och Åke har skilda ekonomier, så det är absolut inte fråga om någon vänskapskorruption utan en särdeles välförtjänt belöning.

Välkommen att ta emot diplomet, MONICA SCHELIN !

(Bild på de tre pristagarna kan ses i fliken "Åkes pris" på http://www.tuff.fred.se/ )







tisdag, maj 29

Melodifestival, Björn Söder, fjäsk för supermaktsspråket.

Nej, jag lyssnade inte värst mycket på Melodifestivalen i lördags, musikaliskt obegåvad som jag är. Dessutom var det så många blixtrande effekter i detta påkostade spektakel, att sångerna nästan blev bihang. Desto mera lyssnade jag på olika länders poängsättning efteråt. Det var skrattretande hur olika länder gynnade sina grannländer.

Men svenska Loreen vann ju och i kväll var Hötorget fullt av folk som vill höra henne sjunga igen. Tänk vad stjärnstatus är lockande! Men Loreen skall ha all heder för att hon faktiskt vågade gå ut i medierna och berätta om sina kontakter med oppositionen i Aserbajdsjan.

Nu har DN och andra medier givit sig på Björn Söder. Han är Sverigedemokraternas partisekreterare och honom skall man akta sig för att hålla med. Hans parti är inget jag gillar. Men det är demokratiskt framröstat till några platser i vår riksdag. När jag nu på en punkt är av samma uppfattning som han måste jag väl för säkerhets skull förklara följande: Om trendriktiga helgon skulle påstå att två plus två är 22, medan några skumma typer säger att summan är 4 vore jag tvungen att ta de senares parti.

Björn Söder har på facebook på tal om den svenska segern skrivit "Sverige?" Det är det där frågetecknet som fått hans belackare att gå till storms. De har tolkat det som en slags rasistisk attack mot Loreen. Men så här sade han i dag när han blev kritiskt utfrågad i Sveriges Radios Studio Ett:

"Jag har aldrig haft några synpunkter på Loreen, annat än att hon är en fantastisk artist och det hon framförde var lika fint och jag gläds också med henne att hon vann. Men jag tycker det är tråkigt att man inte sjunger på respektive lands språk längre."

Ja, de flesta låtar i Melodifestivalen sjöngs på engelska. Det är likadant under radions populära sommarprogram. Och det dräller av engelska uttryck bland dem som tror att det är finare än svenska. Fjäsket för supermaktsspråket tilltar.

Ibland under mina många intervjuer på http://www.tyresoradion.se/  brukar jag fråga yngre människor vilka som är de två största språken i Europa. Svaret blir alltid engelska och spanska. Då brukar jag uppmuntrande säga att de språken är väldigt stora i Nord- och Sydamerika men att de två största i Europa är ryska, talat av ca 200 miljoner, och tyska, talat av över 100 miljoner. Då ser folk väldigt förvånade ut, trots att Ryssland och Tyskland ligger vid samma Östersjö som Sverige.

Missförstå mig inte! Engelska var samtalsspråket i mitt hem under något år för länge sedan, när vi gav härbärge åt en ung amerikansk Vietnamdesertör. Ryska har jag tyvärr inte lärt mig men tyska klarar jag. Som sportfåne tycker jag det är löjligt att våra journalister ständigt pratar om engelsk fotboll, medan det spelas kanske ännu bättre fotboll i Spanien och Tyskland. Vid ishockey-VM nyligen var det inte den ständigt skildrade nordamerikanska hockeyn som firade triumfer utan de lag som gick till semifinal var Ryssland, Tjeckien, Finland och Slovakien. Kanada, USA och det NHL-späckade svenska laget hade åkt ur.

Bortglömt är orsaken till engelskans dominerande position. Den beror på att England genom krigiskt blodiga erövringar blev herrar över nästan en tredjedel av världens folk. Åtskilliga tiotals miljoner människor dödades. I Indien talas det ännu om "Indian Holocaust" och "Churchills Secret War". Det syftar på massvälten i Bengalen under andra världskriget.

Vad jag råder unga människor till: "Jo, lär er kinesiska! Det har ni snart nytta av."





söndag, maj 27

"Landet där kanonen blommar"

Under Boforsaffärerna på 80-talet skrev Lars Forssell en variant på tysken Erich Kästners dikt "Kennst Du das Land wo die Kanonen blühn?" Forssells två första strofer lyder:

Känner du landet där kanonen blommar
och sprider frömjöl över hela världen?
Befruktar krig så de slår ut i sårskorpor,
blödande kalkar över hela världen,
vallmo som granater?
Känner Du landet? Känner Du det landet?
Känner du landet där kanonen blommar

Det heter Sverige annars, ligger vid en insjö.
och speglar sig i avklätt skick i vattenytan
eller en kameralins. Det skryter gärna
med sin figur, den yppiga
och med sin välfärd
som grundar sig på odlade kanoner
som ympas i Bofors, från vilket sommarvinden
sprider sin ofärd över hela världen...

Det var mutaffärer i Indien som gjorde att svensk vapenexport dit blev en stor skandal. Boforsaffären fick enorm uppmärksamhet i Indien och sägs ha bidragit till att Rajiv Gandhi och hans Kongressparti förlorade det påföljande valet.

2003 var Gunnar Petersen och jag i bil på väg till Svenska Freds årskongress i Morokulien. Med oss hade vi Bhikhy Vyas, Tuffs indiske partner sedan över 30 år. Medan vi svenska besökare i Indien är oerhört frågvisa om det stora landet, brukar indierna inte vara värst intresserade av lilla Sverige. Men när vi passerade Karlskoga väckte vi vår slumrande indiske vän och pekade mot en skylt med texten "Bofors". Bhikhu blev eld och lågor och när han sedan kom hem till Indien berättade han framför allt om Sverige, att han minsann sett självaste Bofors. Företagets namn var ännu bland indierna ett skällsord.

På 80-talet var det främst Henrik Westander och Lars Jederlund, som för Svenska Freds' räkning avslöjade skumrasket kring våra vapenaffärer. Civilingenjören vid Bofors, Ingvar Bratt, avslöjade inifrån modigt att vissa leveranser som formellt gick till Singapore i själva verket exporterades till föga demokratiska gulfstater. Han fick sparken.

I tisdags (22 maj) lyssnade jag vid ett Tuff-möte på Rolf Lindahl från Svenska Freds. Han är mycket kunnig om svensk vapenexport. Han har bidragit till att Svenska Freds kampanj mot vapenexport till diktaturer har blivit en succé. Nu är en stor majoritet av svenskar mot en sådan export. I går (26 maj) hörde jag på Sveriges Radios en "lördagsintervju" med Mikael Damberg, socialdemokraternas gruppledare i riksdagen. Han meddelade att hans parti nu är motståndare till svensk vapenexport till diktaturer. Erkänner att jag blev lite förvånad, hade trott att åtminstone socialdemokraterna för länge sedan var mot denna export.

Rolf Lindahl berättade att bestämmelserna om vår vapenexport är luddiga. Det var ofta inga klara förbud utan det sägs att vi inte "bör" exportera till vissa stater. Alltså "bör" vi inte exportera till stater i krig, en hycklande reservation, eftersom svenska vapen just är bra att använda i krig. Och vi har väl aldrig tvekat att sälja vapen till USA eller England, som alltför ofta startar krig.

För decennier sedan förklarades Tysklands och Japans "ekonomiska under" med att dessa länder på den tiden låg väldigt lågt i sina militära rustningar och därför kunde satsa desto mera på fredliga förnödenheter. Det bekräftades av Inga Thorsson (1916-94, minns ni henne?) som i en utredning fann att Sverige skulle tjäna mera på fredlig produktion än på krigisk.

I min ångermanländska ungdom var Hägglunds i Örnsköldsvik ett beundrat företag. Det gjorde bussar så att vi lantisar kunde åka till Härnösand, Sollefteå och Örnsköldsvik. Nu gör de militära bandvagnar. Det var hos Hägglunds Stefan Lövén började sin karriär som metallare, vilket ledde fram till hans ledarskap för socialdemokratin. En av mina närmaste hade ett bra jobb på ett företag här i Tyresö. För några år sedan började företaget att förse Hägglunds med varor. Då sade hon upp sig i protest. Det var starkt gjort, men jag vet inte om jag kan rekommendera andra att göra något likadant. Den svenska vapenexporten har ju ökat kraftigt under senaste tiden, så det blir allt svårare att hitta företag som inte är inblandade som underleverantörer.

söndag, maj 20

Barnsoldater och demokratins grundbultar


Vi som för länge sen såg dagens ljus uppe i Norrland sägs ha fötts med skidor på fötterna och med gevär på axeln. I varje fall tjavade jag som trettonåring omkring som landsstormpojke, sköt med karbin modell 1884 och hade en spännande och barnsligt lycklig tillvaro. Som 22-årig valp förde jag befäl över 40 man under en vintrig rep-övning. Alltså blir jag inte överraskad att det i dag tyvärr finns barnsoldater lite varstans. Det är väldigt lätt att indoktrinera unga människor. I den amerikanske författaren Kurt Vonneguts ytterst läsvärda bok "Slakthus 5", där han som krigsfånge skildrar förintelsen av Dresden, finns i början anledningen till varför han gav boken undertiteln "Barnkorståget".

Det var hans fru som blev ilsken över hans plan att skiva en bok om kriget. "Ni var ju bara barn under kriget", invände hon och tillade: "Du kommer att låta påskina att ni var män i stället för barn, och ni kommer att spelas på film av Frank Sinatra och John Wayne eller nån av de där andra glamorösa, krigsälskande gamla skitgubbarna. Och kriget kommer att verka underbart helt enkelt så vi får en massa nya! Och de kommer at utkämpas av barn".

Min lovande militär karriär slutade med fängelse "för grovt militärt lydnadsbrott". Jag hade då läst tillräckligt med historia för att inse att krigiska "hjältar" inte minst dödar kvinnor, barn och andra obeväpnade civila. Dessutom ville jag inte vara med i en organisation, som på den tiden agiterade frenetiskt för svenska atomvapen.

Sedan inkallades jag till vapenfri tjänst, bland annat på ett sågverk i Uppsalatrakten. Där fick jag samla ihop skräpved, alltså jobba nederst på bandet. Men snart flyttades jag upp ett snäpp på rangskalan genom att jag blev ersatt av en nykomling. Han hette Gunnar Adler-Karlsson och var vapenvägrande fänrik. För honom gick det sedan mycket bra. Han blev professor, författare och rentav grundare av ett institut ända nere på Capri. I en av sina läsvärda böcker skrev han bland annat:

"Alla dessa proklamationer, varningar och upplysningar 'von oben' tjänar till intet, om de inte följs upp av arbete i de små grupper, på vilka den svenska demokratin är uppbyggd".

Klokt sagt! De lokala föreningarna är grundbultarna i vår demokrati. Men de har inte haft det lätt på sistone. Många tycker att det är fånigt att jobba gratis om det inte är i rent egenintresse. Föreningar tappar medlemmar, inte bara de politiska utan också de tidigare så uppoffrande religiösa samfunden.

För 20 år sedan erfor jag att åtskilliga fredsföreningar hade tvingats lägga ner. Det gällde till exempel Tuffs systerföreningar HUFF (Haninge), BUFF (Botkyrka), NUFF (Norrort), MUFF (Mälaröarna), SNUFF (Saltsjö-Nacka) med flera. Därför grundade jag 1992 en fond som skulle uppmuntra och belöna lokala föreningar. Den delar vartannat år sedan dess ut ett pris för "berömvärt freds- och solidaritetsarbete".

På Svenska Freds' 129:e (!) årskongress nu den 26-27 maj delas tre sådana pris ut. De går till aktiva i tre olika fredsföreningar, belägna i Ulricehamn, Örebro och Tyresö.

På Tuffs T-tröjor står en text vi fått från våra indiska partners och som ursprungligen kommer från en kinesisk fabel:

Many little things
done in many little places
by many little people
will change the face
of the world.


-----------------------------

Åke Sandin i Radio Tuff 1315 maj 2012

lördag, maj 19

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1315) 20 maj 2012 till….

….till Kumla skola, Tyresö, som vid sitt dagsverke den 9 maj för bland annat Tuff-projekten i Indien jobbade in över 73 000 kr och resultatet väntas bli ännu större, när alla pengar hunnit komma in.

….till världens äldsta nu existerande fredsrörelse, Svenska Freds, som den 26-27 maj har sin 129:e (!) årskongress, den här gången i Gamla stan Stockholm.

….till människorättsorganisationen Human Rights Watch, som nu kräver att Nato utreder civila offer vid flygattackerna mot Libyen i fjol. Nato med svensk hjälp företog 9 500 flygattacker över Libyen med den underligt kontraproduktiva förevändningen "att skydda civila". Bland annat deltog Natoflyget i attacken som ledde till infångandet och dödandet av Muammar Gadaffi. Hans död förhindrade att han ställdes inför rätta i Haag, säkert till lättnad för många västliga ledare, vilkas förbindelser med Gaddafi han kunnat berätta om.

….till indiern Nilotpal Basu, som besökt Syrien och en ger annan bild av händelserna där än våra västliga medier. Om dessa skriver han bland annat: "De som är ansvariga för en miljon offer i Irak kräver nu att Syrien måste bli straffat för några tusen, för vilka de inte direkt är ansvariga." Han ironiserar också över stödet till den syriska oppositionen från föga demokratiska Gulf-stater, som nu högljutt klagar över bristande demokrati i Syrien.

....till den kristna biståndsorganisation Diakonia, som protesterar mot att över 60 EU-finansierade projekt på palestinskt territorium nu förstörts av Israel från 2011 och framåt. "För oss som arbetar med bistånd är det oacceptabelt när en stridande part förstör bistånd till civila. Enligt Genèvekonventionen är det jämförbart med krigshandlingar mot civilbefolkning och måste fördömas", säger Diakonias generalsekreterare Bo Forsberg.


….till de ca 8000 judiska akademiker och personligheter, som struntar i den etnocentriska lojaliteten. De anses vara ett hot mot Israel på grund av sina självständiga åsikter och stämplas därför på en "Shit List" som "självhatande judar".

….till amerikansksvensken Al Burke, som i sina många pressklipp nu påminner om Albert Einsteins ord: "I detta sammanhang kan jag inte underlåta att tala om hjordväsendets värsta utväxt, militären, som jag hatar. Den som kan marschera i ordnat led i takt efter musik har mitt förakt. Sin stora hjärna har han fått av misstag, han skulle gott kunna reda sig med ryggmärgen. Denna civilisationens skamfläck borde man snarast möjligt utplåna. Heroism på kommando, meningslösa våldshandlingar, äcklig fosterländskhet, jag hatar dem intensivt."

….till lockande Tuff-arrangemang. Redan tisdag den 22 maj finns i Tuff-lokalen Myggdalsvägen 80 Rolf Lindahl från Svenska Freds, som inleder ett möte om svensk vapenexport och Saudiaffären. Och lördag den 2 juni kl 11-15 kan vi fynda vid Tuffs stora vårloppis mellan Bollmorahallen och entrén till Tyresö centrum.



torsdag, maj 17

Ingen "Norsk kommitté mot antinorskhet"

Erkänner att jag är svag för den "svenska västbanken", det vill säga Norge. Det beror inte bara på att tre av mina närmaste vänner, Gunnar Petersen, Åsne Liedén och Terje Engh, är norrmän. Inte heller på att det är Norges nationaldag i dag eller på min bedrövelse över massakern på unga norska socialister i fjol. Nej, det jag främst uppskattar hos vårt broderfolk är att det är okej att berätta de rysligaste historier om dem. De jämrar sig inte och hänger sig inte åt den nya folksjukdomen: att känna sig kränkta. I stället berättar de massor av historier om töntiga svenskar, lika roliga och "rasistiska" som våra Norgehistorier.

I det ständigt återkommande programmet att "dokumentera folkhumorn" på www.tyresoradion.se vimlar det av Norgehistorier men också av Sverigehistorier och blondinhistorier. Första gången jag hörde blondinhistorier var det en systerson som berättade dem, just hemkommen från ett franskt universitet. Och ibland har vi fått kritik för att vi driver med kvinnor. Men det är lätt att bemöta eftersom vi kan peka på en massa berättelser om de mest korkade karlar.

Med tiden har jag blivit försiktig och börjat censurera elaka historier om muslimer, afrikaner, bögar och andra. Och sedan länge har det varit absolut tabu att berätta judehistorier. Det är synd, eftersom judarna har många självironiska och roliga vitsar om sig själva. Men skulle vi sketna goyims (icke-judar) våga berätta en sådan skulle vi väl närmast anklagas för "hatbrott" av de mediestarka grupper som tillhör dem som låtsas sörja mest när de i verkligheten i sin propagandaverksamhet gläder sig åt att få skuldbelägga omvärlden.

Det är ett friskhetstecken att det inte finns någon "Norsk kommitté mot antinorskhet". Tänk vad mycket en aggressiv och självömkande sådan skulle kunna förebrå oss för. Och väldigt många propagandalögner skulle etnocentriska kommittéer mot tyskhat och russofobi kunna avslöja, men de skulle väl knappast få något utrymme i våra enkelriktade medier.

Våra journalister är ju väldigt västtillvända, så de brukar sällan säga något positivt om Ryssland och Tyskland. Det är närmast löjligt att engelsk fotboll får mycket mera positiv uppmärksamhet i våra medier än central-, öst- och sydeuropeiska lag, trots att dessa spelar lika bra eller bättre fotboll än britterna. Kanske beror det på språket. Knappast någon minns att engelskan blivit ett världsspråk på grund av att England för hundra år sedan med krigiska erövringar aggressivt hade lagt under sig en fjärdedel av världen. Kanske borde vi berätta historier också om engelsk och amerikansk självgodhet och arrogans.

Konstigt nog har vi på Tyresöradion aldrig fått kritik för alla elaka historier om blondiner. Annars är väl hån mot hudfärg och hårfärg typiska inslag i rasistiska miljöer. Men kanske tycker alla liksom jag att blondiner är både söta och intelligenta.

--------------------------

Åke Sandin

måndag, maj 14

Aktuella program på www.tyresoradion.se

Tyresö Ulands- och FredsFörenings RADIO TUFFs 1314:e sändning hörs på 91,4 MHz från söndag 6 majl och sedan 4 ggr per dygn till den 20 maj, när ett nytt Radio Tuff första gången sänds kl 17. Men programmet kan när som helst avlyssnas på http://www.tyresoradion.se/  där man också i fliken ”Arkiv” kan lyssna på tidigare Radio Tuff och andra program samt se många hundra omdömen om radion i fliken ”Sagt om 91,4”.

PÅANNONS av RADIO TUFF NR 1314:
Veckans rosor delas ut till en indisk partner, tuff-aktivister, en förbjuden strof, två debattörer om kärnvapen, Israels vice premiärminister, en mellanösternkännare och till lockande Tuff-möten

Inför ett Tuff-möte den 22 maj berättar Rolf Lindahl, kampanjledare mot vapenexport hos Svenska Freds, om Sveriges stora vapenexport, bl a till diktaturländer såsom Saudiarabien.

Åke Sandins krönika har rubriken "Drevet: Malmö 'hatets hamn'?" och nämner också beskyllningarna mot fredsforskaren Johan Galtung.

Ett mångskiftande kåseri av Åke Sandin om Hampus Eckermans insatser på radion, om ryska "ubåtar", om det känsliga ämnet kvinnokläder och om att gå motvinds.
----------------------------------------------

Snart på 18-e året fortsätter programledaren Åke Sandin att sända fyra eller fem nya halvtimmesprogram i veckan (hörs fyra ggr per dygn i tre veckor) på Succékanalen 91,4 MHz, som också hörs på webben www.tyresoradion.se  Just nu hörs:

29/4-20/5:

20-årige Viktor Bengtsson bor i Gimmersta, är elevassistent och har varit konfirmationsassistent med besök i Assisi, engagerad i miljöfrågor, berättar om en lång vistelse i Singapore med fotografering och dykning ner till 30 m.

Nicklas Manns med bostad på Dyviks udde leder ett larmföretag. Han är ordförande i Trollbäckens Tennisklubb, vars omfattande verksamhet han skildrar med både elitspelare och en så stor bredd och ungdomsverksamhet att nya banor behövs.

Miza och Marcus Landström i Trollbäcken har förbindelser med Kongo, vars krig, fattigdom och andra problem de skildrar. De ger konkret hjälp, inte minst till funktionshindrade barn.

Ebbe Björkman i del 5 om den finlandssvenska poeten Edith Södergrans erotiska dikter, mansförakt, tbc, påverkan från Nietsche och inbördeskrigets elände 1918.

6/5-27/5:

K-G Lindeberg, Göran Stenberg och Holger Svensson är aktiva i Trollbäcken Lions. De berättar om klubbens verksamhet för miljövård och bistånd och inte minst om Trollbäckendagarna 25-27 maj med massor av lockande evenemang.

I Kjell Anderssons diskussionscirkel hörs Sven Lionell, Hans Eriksson och Gunnar Nordh samtala om idrott, politik, jämlikhet och andra aktuella och viktiga ämnen.

Terje Engh i samtal med Trollbäckenbon och fotografen Ulf Holmstedt, som blivit lurad på miljoner kr av en skum typ, nu försvunnen

Tyresö Ulands o FredsFörenings Radio Tuff (1314-15) nu på 27:e året: ”Rosor”, krönikor, intervjuer om fred och internationell solidaritet. Programledare: Åke Sandin. Medarbetare: Monica Schelin och Hampus Eckerman
13/5-3/6:


SeniorNets Gunnel Agrell-Lundgren och Carl-Olof Strand rapporterar om Get-on-line-week och intervjuar bibliotekschefen Lars Andersson med flera.

Trollbäckenbon Lasse Persson växte upp på Brännkyrkagatan, har haft olika jobb och chefat för rörfirman Perlato, diskuterar upphandling och talar entusiastiskt om square dance.

Tyresöborna Klara Kazmi och Marco Deb har båda Indiska fäder. Det blir diskussion om Nyboda skola, yoga och låtskrivande. Vi hör tre av deras låtar.

Stephan Lindstein ger musikaliska och verbala glimtar från Föreningarnas Dag i Tyresö centrum den 21/4. Flera intervjuer görs och från scenen hörs läcker musik och intervjuer av föreningsaktivister


20/5-10/6:

Nina Brogärd, Anders Gullberg, Terje Engh och Åke Sandin glammar till med limerickar och historier, rumsrena och andra.

Åke Frick bor på Björkbacken men växte upp i Hjorthagen, där han spelade fotboll för Värtan. Han har jobbat som elektriker, ägnat sig åt Tyresö FF, varit aktiv i facket och nu i Tyresö PRO. Han är bl a nyfiken på Gunnar Sträng.

Malin Hedström i Trollbäcken har som kontaktperson Emma Agnerling som bor på fädernegården i Brevik. Det blir diskussion om gym, kvinnlig boxning, bakning, verksamheten på Café Ringen mm.

Felicia Alfredsson och Josefine Jalke tar nu studenten på Tyresö gymnasiums medielinje, som de berättar om. De intervjuas om studentfirandet, sina favoritämnen, framtidsplaner och om sin syn på etik och religion.





torsdag, maj 10

Blodbadet i Damaskus i dag (2012-05-10)

Dagens nyhet från Syrien är att över 50 människor dödats och uppåt 400 skadats av två stora bombladdningar i Damaskus. Regimen anklagar oppositionen för dådet. Den svarar med att det är regimen Assad som ligger bakom det.

Oppositionens siffror och rapporter återges snällt av våra medier. När det förefaller vara oppositionsmän som massmördat, skyndar sig medierna alltid att säga att det nog är provokationer från regimen.

I dag exploderade faktiskt bomberna utanför en av regimens säkerhetstjänster, en niovåningsbyggnad, vars fasad raserades. Kan regimen vara så korkad att den rentav förstör ett av sina egna hus och dödar värdefulla säkerhetsmän?

Nog är nyheterna från Syrien i våra medier åtskilligt vinklade och ensidiga. Som vanligt vill de indela parter i konflikter i "onda och goda". Syrien är inte oväntat det "onda", hjälp som det har gett till Hamas och Hizbollah. Dessutom det enda land i Mellanöstern som har någorlunda vänskapliga förbindelser med i väst utmobbade Iran.

Dessutom är Syrien grannland till det västmedierna så populära Israel, som ju för länge sedan lade beslag på de syriska Golanhöjderna. Och av kanske religiösa skäl stöds de oppositionella av de sunnimuslimska länderna Saudiarabien och Qatar, knappast några

I vintras intervjuade jag på www.tyresoradion.se en känd svensk som växte upp som kurd i Syrien. Han tyckte att rapporterna därifrån är vinklade, liksom också kristna syrier med ängslan framhåller.

Massmorden i dag i Damaskus kan gynna regimen, som kan vidta ytterligare hårda åtgärder mot "terroristerna", som den kallar sina motståndare.

Det påminner om de anonyma fegisar, som ofta kontaktar min blogg med sin tjatiga övertygelse om att 11 september 2001 iscensattes av USA själv eller av Israel. Helt riktigt framhåller de att 11/9 gav Bush anledning att starta sitt "krig mot terrorismen" med alla otaliga dödade. Det gynnade också Israel, som Netanyaho själv sagt.

Nu finns det historiska exempel på att liknande konspirationsteorier förekommit och punkterats av den historiska forskningen. Både Hitler och Stalin har använts. Nu kommer en (alltför?) lång text om detta, som jag skrev för många år sedan:

Vilka tände på riksdagshuset i Berlin 1933?

Strax efter kl 21 den 27 februari 1933 är teologistudenten Hans Flöter på väg hem från biblioteket vid Unter den Linden i Berlin. Det är tio grader kallt och isigt utanför riksdagshuset med den stolta devisen "Zum deutschen Volk" ["Till det tyska folket"] ovanför entrén. Plötsligt hör han ljudet av glas som krossas. När han tittar upp mot riksdagshuset ser han en mörk gestalt avteckna sig på andra våningen. Han börjar springa för att larma polis och stöter snart på polisassistent Karl Buwert. "Någon håller på att bryta sig in i riksdagshuset", skriker Flöter. Sedan anser han sig ha gjort sin plikt och skyndar huttrande hem.

En kvart senare står delar av riksdagshuset i ljusan låga. När överintendent Alexander Scranowitz och konstapel Helmut Poeschel då tränger in i husets Bismarckshall möts de av en ung, kraftigt byggd man med naken och svettig överkropp. Med höjd revolver hojtar Poeschel "Hände hoch!". Den unge mannen lyder och sträcker upp händerna. Rasande skriker Scranowitz: "Varför har ni gjort det här?" Med utländsk brytning svarar den unge mannen bara: "Protest, protest!" När Poeschel letar igenom mannens byxfickor hittar han ett holländskt pass med ett foto på inkräktaren. Det är utställt på Marinus van der Lubbe, född 1909 i holländska Leiden.

Van der Lubbe förs genast till polisförhör. Han uppger, att han tände på riksdagshuset som en signal till de tyska massorna att resa sig mot kapitalismen och den nya regeringen, vars majoritet tillhörde det tysknationella partiet men vars rikskansler sedan en månad hette Adolf Hitler. Redan från början avvisar van der Lubbe påståendet, att han haft några medbrottslingar.

Under alla förhör och långvariga rannsaknings- och domstolsförhandlingar skulle han fram till sin död genom halshuggning i januari 1934 envist tillbakavisa alla ivriga försök att beslå honom för att vara en bricka i en stor sammansvärjning. Inte utan stolthet hävdade han att han varit ensam om gärningen -- som i hans ögon var ett nödvändigt offer, en signal till proletariatet att resa sig.

Till det ironiskt tragiska i denna unga mans öde hör, att branden i stället gav nazisterna en signal eller förevändning att krossa vänstern och inleda marschen mot högerdiktatur och världskrig. En annan ironi var att nästan ingen trodde på honom. Både till vänster och höger vägrade man att acceptera att den herostratiska mordbranden verkligen utförts av en ensam terrorist -- eller galning.

Nazisterna: "En kommunistisk sammansvärjning!".

Av de ledande nazisterna var det Hermann Göring som först kom till brandplatsen kvällen den 27 februari 1933. Sedan tillstötte också bland andra Hitler och Goebbels. Hitler skrädde inte orden utan enligt den brittiske reportern Sefton Delmer sade han: "Om denna brand är kommunisternas verk, vilket jag tror, måste vi krossa detta mordiska anhang med järnhand!" Och senare på kvällen skulle han ha skrikit, att det tyska folket var alltför släpphänt, att kommunistiska funktionärer nu måste skjutas och deras riksdagsmän hängas.

Att kommunistiska riksdagsmän misstänktes vara inblandade i branden kunde allmänheten redan dagen därpå läsa i en presskommuniké från Göring. Resonemanget där gick ut på att "den samtidiga antändningen av flera olika bränder i den stora byggnaden måste ha krävt minst tio personers medverkan". Mordbrännarna måste för att kunna arbeta så snabbt och effektivt ha haft en ingående kännedom om lokaliteterna i den stora byggnaden. Det påstods att kommunistiska riksdagsmän på sistone haft sammankomster i huset under alla möjliga förevändningar. Ja, i presskommunikén sägs rentav att två kommunistiska riksdagsmän, gruppledaren Ernst Torgler och ledamoten Wilhelm Koenen, under brandkvällen inte lämnade riksdagshuset förrän kl 22, alltså efter brandens utbrott, och att vittnen sett dem tillsammans med den gripne Marinus van der Lubbe någon timme före branden.
Att van der Lubbe i motsats till de andra blev gripen förklaras av han var den ende som inte var hemmastadd i huset. Det betonas, att han var kommunist, i Holland känd som radikal extremist och att han regelbundet deltagit i möten med en kommunistsik aktionskommitté.

Nästan allt i denna kommuniké skulle sedan visa sig vara lögn: Torgler och Koenen hade lugnt lämnat riksdagshuset en knapp halvtimme före brandens utbrott. Det var inte van der Lubbe de hade setts tillsammans med tidigare under kvällen utan en en partikamrat med ett utseende som aningen påminde om holländarens. Denne hade visserligen varit kommunist men något år tidigare lämnat partiet och tillhörde nu en grupp holländska anarko-kommunister, kritiskt inställda till Moskvakommunismen och ännu mera till nazismen. Några kommittéer för planläggning av branden hade han aldrig deltagit i.

Av de två utpekade kommunisterna lyckades Koenen fly ut ur Tyskland, medan Torgler själv uppsökte polisen för att rentvå sig. Han arresterades och hans upprättelse skulle dröja.

De tre bulgariska kommunisterna

Några dagar efter branden utlovades 20 000 mark --mycket pengar 1933!--till den som kunde tipsa polisen om van der Lubbes sammansvurna.. Hans bild fanns inte bara i alla tidningar utan också överallt på affischer. Tusentals hörde av sig. Det hetaste spåret hade kyparen Johannes Helmer på restaurang Bayernhof som sitt upphov. Han ringde polisen och berättade om tre gäster som då och då besökt restaurangen. De talade ryska, ansåg Helmer, och sänkte rösterna när någon närmade sig deras bord. Han ombads att ringa polisen nästa gång de dök upp. Den 9 mars var det dags för Helmer att ringa, och polisen kom snabbt och grep de tre männen.

De tre gjorde allt för att dölja sin identitet --två av dem hade falska pass--men polisen fick snart fram att de mycket riktigt var kommunister men inte ryssar utan bulgarer. Deras namn var Georgi Dimitrov, Simon Popov och Vassili Tanev. Det kunde också bevisas att Dimitrov hade kommit till Berlin just brandnatten, medan de andra två redan fanns i staden sedan tidigare. Tursamt för Dimitrov var att polisen inte lyckades fastställa hans fulla identitet, nämligen att han var ingenting mindre än chef för Kominterns, den tredje kommunistiska internationalen, Västeuropa-sektion. Sedermera skulle han bli Kominterns generalsekreterare och efter andra världskriget Bulgariens kommunistiske ledare.

Nu kunde vad som fanns kvar av den tyska pressen, sedan kommunistpartiet förbjudits och de socialdemokratiska tidningarna tystats, basunera ut att åtminstone fem hade arresterats för den kommunistiska konspirationen bakom riksdagshusbranden. Förutom de tre bulgarerna var det holländaren van der Lubbe och det tyska kommunistpartiets gruppledare i riksdagen, Ernst Torgler.

Rannsakningsdomstolen

De fem misstänkta blev först hörda av en rannsakningsdomstol, som skulle fastställa om misstankarna var så grava att de skulle ställas inför riksdomstolen, anklagade för mordbrand och genom en nyinstiftad lag därmed också för högförräderi, om mordbrandens avsikt hade varit att inleda en politisk omvälvning. Trots att rannsakningsdomaren Paul Vogt inte var nazist gjorde han sig skyldig till svåra fadäser genom uttalanden, frapperande partiska och präglade av förutfattade meningar. I sin bok "Riksdagshusbranden" (Aldus/Bonniers 1974) anser R. John Pritchard, att Vogt "i exceptionellt hög grad var förblindad av sina ultrakonservativa fördomar". Dessutom beordrade han en behandling av fångarna, som var sträng också för den tidens tuffa fångvård. De belades med handfängsel, van der Lubbe rentav med kedjor runt fötter och midja. Det var inte oväntat att rannsakningsdomstolen så småningom ansåg anklagelserna mot de fem så motiverade, att de skulle dömas i riksdomstolen.

Målets hantering på rannsakningsnivån övertygade många, inte minst i utlandet, att i Tyskland förbereddes en politisk skådeprocess. Säkert var att ledande nazister hoppades på att inhösta en politisk seger genom rättegången, så övertygade tycktes de vara om en kommunistisk konspiration i samband med branden.

Riksdomstolen

Rättegången i riksdomstolen i Leipzig inleddes den 21 september 1933 och skulle vara i tre månader, innan dom avkunnades dagen före julafton. Rättens ordförande var Wilhelm Bünger, som vid sin sida hade fyra andra domare. Bünger hade tidigare varit ministerpresident i Sachsen och tillhört Stresemanns liberala Volkspartei. Den kommunistiske riksdagsmannen Ernst Torglers försvarare var märkligt nog en nazist, Alfons Sack, ett val av advokat som dock skulle visa sig lyckosamt.

För att kunna bevisa att en sammansvärjning hade ägt rum och att van der Lubbe ensam omöjligt hade kunnat få elden att sprida sig så snabbt hade åklagarsidan inkallat tre "brandexperter", däribland en professor. De vittnade om hur svårantändligt det mesta i riksdagshuset hade varit, bland annat att draperierna var brandsäkra. De försökte visa, att det borde ha krävts flera man försedda med kilovis av flytande bränsle. En av dem menade, att mordbrännarna hade använt självantändlig vätska, som var "tidsinställd" för att börja brinna efter en viss tid.
Trots att andra vittnen, bland dem högste chefen för Berlins brandkårer, Walter Gempp, intygade att draperierna var gamla och fulla av damm och att den uttorkade gamla panelen gav elden god näring, varför den spred sig snabbt, lutade domstolen åt att van der Lubbe hade haft medhjälpare. Hans egen, entydiga och av polisen gång på gång prövade redogörelse nonchalerades.

Indicierna mot Ernst Torgler smulades sönder av honom själv och advokaten Sack. Riksdagens nattvakt vittnade mot påståendet, att det hade funnits tändmaterial i kommunisternas lokal, som han inspekterat bara ett par minuter innan Torgler med två partikamrater som de sista lämnat riksdagen, vilket enligt husets portvakt skedde kl 20.38, en halvtimme före brandutbrottet. Fem personer, av vilka minst en var nazist, intygade att de sett Torgler på krogen Aschingers ungefär vid den tidpunkt då branden började. Visserligen vittnade tre personer om att de på eftermiddagen före branden sett Torgler i riksdagen tillsammans de anklagade Van der Lubbe och Popov, men andra vittnen uppbådades av försvaret, som kunde bevisa att Torgler pratat med helt andra personer, låt vara till utseendet ganska lika de båda misstänkta. En av dessa fick hämtas från ett koncentrationsläger för vittna om att han var en av dem som Torgler samtalat med tidigare samma dag som branden.

Ingen framgång hade åklagaren heller med ett par vittnen, som kom med spektakulära historier om hur Torgler hade mutat en av dem med 14000 mark för att bränna ned riksdagen eller provat dynamit med en annan i en skog. Det ena vittnet var en tidigare straffad tjuv och svindlare, vars uppgifter domstolen inte satte "någon som helst tilltro till". Det andra vittnet visade sig vara en före detta kommunist och sexualförbrytare, som utlovats strafflindring av rannsakningsdomare Vogt i utbyte mot vittnesmålet. När han påstod att van der Lubbe 1925, då knappt 16 år gammal, hade diskuterat terrortaktik med kända kommunister i Düsseldorf, där van der Lubbe aldrig varit förrän 1933, var det lätt för domstolen att beteckna vittnet som "en fullständigt opålitlig person".

När domarna föll den 23 december hade Hitler varit vid makten nästan ett år och avskaffat åtskilliga fri- och rättigheter, men domstolen gav prov på sin integritet, ty den frikände Torgler, trots att åklagaren hade yrkat dödsstraff. Torglers nazistiske advokat, Alfons Sack, hade visat sin professionella skicklighet --och sitt mod för i sin slutplädering kritiserade han fränt de undantagslagar nazisterna hade fått den 86-årige presidenten Paul von Hindenburg att underteckna redan dagen efter riksdagshusbranden.

Målet mot bulgarerna

Också mot de tre bulgariska kommunisterna uppbådade åklagaren åtskilliga vittnen. Menflera av dem visade sig vara mycket tvivelaktiga. Så hämtades från ett koncentrationsläger kommunisten Oscar Kämpfer, som vittnade om att han haft Popov boende hos sig vid flera tillfällen redan 1932, att Tanev därvid besökt Popov och att Popov gjort mystiska kemiska experiment, så att det luktat bensin i våningen. Försvaret kunde visa att de båda bulgarerna vid de uppgivna tidpunkterna inte varit i Tyskland, ja Tanev hade aldrig satt sin fot på tysk mark förrän den 24 februari 1933. Det visade sig att Kämpfer var inbrottstjuv och känd som lögnare och vid rättegången dukade han upp historier i hopp om att få strafflindring.

Ett annat vittne som hämtades från fängelset för att vittna mot bulgarerna var den judiske köpmannen Leo Weinberger, dömd för bestickning. Han påstod bland annat att Popov bett honom ringa till Popovs värdinna för att be henne förstöra komprometterande papper. Vittnesmålet punkterades av det faktum, att värdinnan saknade telefon.

Ett närmast komiskt vittnesmål lämnades av en stadig 72-årig dam, fru Hartung, som anklagade Popov att 1928 ha haft hennes väninna, fru Ryschkowski, som sin älskarinna. Men fru Ryschkowski tillbakavisade detta med hetta och påstod att gamla fru Hartung minsann själv prasslade med sin hyresgäst.

Ett par före detta kommunister fabulerade så friskt, att den ene dömdes till tre års fängelse för mened, medan den andre med knapp nöd undgick samma öde.

Rätten blev inte heller imponerad av nazisternas stjärnvittne, Johannes Helmer, den som hade hjälpt polisen att arrestera de tre bulgarerna och som nu skulle bevisa, att bulgarerna och van der Lubbe hade varit sammansvurna och synts tillsammans före branden på hans restaurang. Bara det faktum att Dimitrov inte anlände till Berlin förrän efter branden och att han under brandnatten befann sig på tåget dit gjorde Helmers uppgifter föga trovärda.

Till sist kunde åklagaren inte göra annat än yrka frikännande för de tre bulgarerna, något som domstolen följde. Kvar som skyldig var bara den unge Marinus van der Lubbe, som envist och inte utan stolthet hävdade han var den ende gärningsmannen. Han dömdes till döden.

Kommunisterna: "Branden, en skändlig nazistisk provokation"

Medan tysk press gjorde sitt bästa för att beskriva riksdagshusbranden som en planerad inledning av en kommunistisk revolution och nazisterna snabbt utnyttjade den för att krossa det tyska kommunistpartiet och började rasera Weimarrepublikens demokrati, var kommunisterna utanför Tyskland inte overksamma. I centrum för deras propagandaoffensiv fanns Willi Münzenberg, som hade visade sin skicklighet genom att bygga upp ett nät av tidningar och bokförlag. Han flydde ut ur Tyskland efter riksdagshusbranden och en av hans medarbetare, den kände författaren Arthur Koestler, beskrev honom så här:

"Willi var den internationella antifascistiska rörelsens röde eminens. (...) Han trollade fram internationella kommittéer, kongresser och rörelser som en magiker trollar fram kaniner ur hatten: kommittén för hjälp åt den tyska fascismens offer; kommittén för vaksamhet och demokratisk kontroll; internationella ungdomskongresser osv. Var och en av dessa täckorganisationer hade en styrelse bestående av mycket respektabla personer, från engelska hertiginnor till amerikanska columnister och franska vetenskapsmän, av vilka de flesta aldrig hört namnet Münzenberg och trodde att Komintern var ett spöke som Goebeels hittat på."

Vid sin sida hade Münzenberg en rapp journalist, Otto Katz, med goda kontakter från Hollywood till Paris och ytterst med Moskva och Komintern. Det var främst Katz som skrev "Den bruna boken om Hitlers terror och riksdagshusbranden". Den utgavs att vara skriven av "Världskommittén för den tyska fascismens offer". Det namnet var lika påhittat som dess nominelle ledare, Albert Einstein, vilken hade tagit avstånd från att vara galjonsfigur, så snart han tillfrågades. Får man tro Koestler, som assisterade Katz med boken, var man inte heller värst nogräknad med innehållet. Han menar att det var Komintern som stod för materialet och medger:

"Vi hade helt enkelt inte den blekaste aning om de faktiska omständigheterna, Vi måste lita på våra egna slutsatser, på bluff och på den intuitiva kännedomen om motpartens metoder och tankar i den totalitära konspirationen".

"Bruna boken" hade ett förord av lord Marley, och kom ut i augusti 1933, alltså några veckor före rättegången i Leipzig. Den översattes snabbt till många språk och blev det "antifascistiska korstågets bibel" (Koestler). Dess beskrivning av det politiska läget i Tyskland följde den kommunistiska propagandans: Hitler var storkapitalets fånge, och socialdemokraterna gavs skulden för att en enhetsfront mot högerkrafterna hade misslyckats. Främst Göring och Goebbels var ansvariga för riksdagshusbranden, "den skändligaste provokationshandling som en härskande klass någonsin har använt mot den upproriska arbetarklassen".

I Brunboken, som den kom att kallas, utgår man från samma förutsättningar som den nazistiska propagandan hade trumpetat ut: Marinus van der Lubbe kunde inte ensam ha anlagt branden och hans medhjälpare, kommunister resp. nazister i de olika versionerna, hade använt det underjordiska rörsystemet för att komma ut ur resp. in i riksdagen. Brunboken överträffar Göring, som hade sagt att minst tio man hade behövts för att anlägga branden, genom att hävda att det var Görings egen livvakt på minst trettio SA-män som varit i farten.

I Brunboken blir Marinus van der Lubbe nazisternas "lydiga verktyg" och smutskastas grovt. Han påstås ha varit homosexuell och rentav tillhört den den notoriskt homosexuelle SA-ledarens Ernst Röhms stall av unga pojkar. Hans anarko-kommunistiska kamrater hemma i Holland protesterade mot nidbilden i en "Rödbok" [Roodbock], där de ironiskt påpekar att van der Lubbes födelsedatum var det enda i Brunboken som stämde med verkligheten.

På en viktig punkt föreföll boken helt trovärdig. Den kunde med rätta hävda, att det var nazisterna som hade dragit nytta av branden. De följande politiska händelserna i Tyskland visade ju att de tveklöst hade haft motiv och få trodde då att de så snabbt hade kunnat improvisera utvecklingen till sin egen fördel.

Däremot hade Brunbokens författare helt fel, när han trodde sig i förväg veta besked om hur den tyska rättegången i Leipzig skulle komma att arta sig:

"Van der Lubbe kommer att erkänna allt som hans uppdragsgivare ber honom att säga. Han kommer att beskylla Dimitrov för allt man önskar att han skall beskyllas för. Han kommer att anklaga alla som hans nationalsocialistiska vänner vill krossa"

Moträttegången i London

Nästa drag i Münzenbergs och Katz' av Komintern stödda kampanj mot den tyska fascismen kom en vecka innan riksdomstolen i Leipzig började sina förhandlingar om riksdagshus-branden. Då samlades i London en skara jurister från USA och Västeuropa till en moträttegång, stödd av åtskilliga celebriteter. Svensk ledamot av "domstolen" var riksdagsledamoten och advokaten Georg Branting, socialdemokrat och son till Hjalmar Branting.

Bland de seriösa vittnena fanns de tyska socialdemokraternas ordförande, Rudolf Breitscheid, professorn och chefredaktören Georg Bernhard och Berlins förre polischef, dr Grzesinski. Flera av de tyska vittnena ansåg det uteslutet, att en man med Ernst Torglers resning hade kunnat vara inblandad i ett terroristdåd.

Andra vittnen var inte lika trovärdiga. En föregiven SA-man vittnade med huva för ansiktet, enligt uppgift för att skyddas mot repressalier, enligt andra därför att det var ett helt falskt vittnesmål. Ett dussintal handplockade holländare upprepade Brunbokens nidbild av van der Lubbe.

Efter en vecka var denna domstol klar med sin undersökning. Slutsatserna var sammanfattningsvis:

1. Van der Lubbe var motståndare till kommunismen, och Torgler och de tre bulgarerna hade varken direkt eller indirekt haft något att göra med mordbranden

2. Van der Lubbe kunde inte ensam ha varit gärningsman.

3. Mordbrännarna hade använt sig av den underjordiska gången mellan riksdagen och Görings residens.

4. Branden var till stor fördel för nazisterna.

Vem var Marinus van der Lubbe?

Alla, från höger till vänster, var eniga om att Marinus van der Lubbe var skyldig. Men både nazister, kommunister och andra var lika eniga om att han omöjligt hade kunnat vara ensam. Medan de frenetiskt beskyllde varandra för att ha utnyttjat den unge holländaren i sina brottsliga sammansvärjningar, kom denne i skymundan. På ömse håll gav man uttryck för sitt förakt för honom, ett simpelt verktyg för andras ondsinta planer. Vid rättegången i Leipzig vittnade kemisten Wilhelm Schatz, som stödde nazisterna, om att han ansåg van der Lubbe vara sinnessjuk. Och rättegångens verkliga stjärna, Georgi Dimitrov, drog sig inte för att störta upp och ilsket peka på sin medanklagade holländare och utropa:

"Den mannen är riksdagsbrandens Faust! Men vilka är hans medbrottslingar? Vi, hans oskyldiga medanklagade, kräver att få veta det! Den enda i denna sal som vet sanningen, denna ynkliga Faust, vägrar att tala. Han sitter stum!"

En ynklig Faust! Och nog ser van der Lubbe ynklig ut på bilderna från rättegången. I säckiga fångkläder, som han för övrigt klagade på, nästan alltid med nedsänkt huvud gav han ett lealöst och apatiskt intryck. Oftast verkade han totalt likgiltig för rättegången. Kanske berodde det på att han ju visste att han var skyldig till ett brott han erkände och inte väntade sig andra alternativ än livstids fängelse eller avrättning. Ibland skrattade han till synes omotiverat. När rättens ordförande en gång frågade honom vad han skrattade åt svarade han bara: "Åt rättegången". En del journalister spekulerade i om han var förståndshandikappad eller rentav drogad eller hypnotiserad.

Medicinska och psykiatriska experter, som undersökte van der Lubbe intygade dock, att han var fullt frisk och ingalunda obegåvad. Till och med den svenske kriminologen Harry Söderman, "Revolver-Harry", gav inför domstolen i Leipzig ett utlåtande efter att ha undersökt van der Lubbe:

"Jag fick intrycket att vi skulle ha kunnat samtala med varandra i timmar och att jag hela tiden skulle ha fått intelligenta och logiska svar"

Söderman och andra intygade också att det inte funnits spår av droger eller annan otillbörlig påverkan. Däremot var van der Lubbe mager, för han hade försökt hungerstrejka för att undslippa rättegången och därvid gått ner tolv kilo i vikt. Dessutom var han utmattad av månaderna i häkte, där han behandlades som en ytterst farlig terrorist och till och med belagts med kedjor.

Berlinpolisen, som professionellt och otadligt förhörde van der Lubbe dagarna efter branden, ansåg också att han var långt ifrån obegåvad. I deras rapport står bland annat:

"Trots att hans yttre talar för motsatsen är det en mycket intelligent person. Han har så goda kunskaper i tyska språket att han förstår även fina nyanser i betydelsen, även om han själv talar sluddrigt."


En av förhörsledarna, kriminalkommissarie Walter Zirpins, berättade:
"Han gick igenom hela förhörsprotokollet och gjorde rättelser i det, gick in på formuleringsfrågor och strök en del passager. Han hade kort sagt inga behov av tolk."

Det som också gjorde intryck på förhörsledarna var att han hela tiden höll fast vid samma berättelse om brandnatten. När han vallades där kunde han exakt berätta på vilka ställen han tänt på. Han gjorde heller inga försök att skylla på några andra.

Några gånger under rättegången kunde han också rycka upp sig ur sin liknöjdhet och blixtra till, även mot den som genom sin slagfärdighet snabbt hade blivit centralfiguren, Georgi Dimitrov. När denne uttryckte sin övertygelse om att branden hade varit för omfattande för att ha varit anlagd av en enda, avbröt van der Lubbe honom:

"Men det var ju så enkelt alltihop! Det var fantastiskt lätt att sätta eld på riksdagshuset! Plenarsalen måste ha varit kolossalt eldfängd. Själva branden var mycket enkel. Det man gjorde efteråt är en helt annan historia. Och den är verkligen komplicerad. Hur branden började är alldeles klart, men politikerna har krånglat till frågan vem som var ansvarig för den."

Vid polisundersökningen tog man också noga reda på Marinus van der Lubbes bakgrund. Den var inte särskilt lycklig ens för den tidens fattiga Europa. Han var son till en gatuförsäljare, som kort efter hans födelse övergav modern och blev en alkoholiserad lösdrivare. Modern dog när Marinus var tolv år och han uppfostrades sedan av sin äldre halvsyster. I början av tonåren blev han en hängivet religiös kalvinist, visade missionärsglöd, något som skulle prägla honom också när han så småningom började engagera sig för mera profana gudar. Vid sexton års ålder kom han i murarlära och vande sig vid mycket tungt arbete. Det tycks han ha klarat bra, för hans arbetskamrater gav honom smeknamnet "Dempsey", efter världsmästaren i tungviktsboxning, Jack Dempsey.

Efter att två gånger fått kalk i ögonen blev Marinus trots flera operationer halvblind, tvangs att sluta som murare och fick i stället börja kvittera ut några futtiga gulden per vecka i nödhjälpsbidrag. Han funderade på självmord men sögs i stället upp av ungkommunisterna, bland vilka han redan vid 19 års ålder blev känd som en god talare och aktiv mötesledare. Han hyrde rentav en tom lagerlokal för det ungkommunistiska förbundets möten. Den döptes till "Leninhuset".

Två år före riksdagshusbranden, alltså vid 22 års ålder, bröt han med kommunistpartiet och anslöt sig till en mera anarkistisk grupp, som kallade sig internationella kommunistpartiet. Genom sitt politiska arbete där kom han flera gånger i delo med polisen. Vintern 1933 behandlades han på nytt för sina infekterade ögon. Han skrevs ut den 28 januari, två dagar innan Hitler blev utsedd till Tysklands rikskansler.

Redan fyra dagar senare började Marinus van der Lubbe, synskadad och dessutom astmatisk, sin långa vandring från Holland till Berlin. Han trodde att med Hitler i ledningen skulle de tyska massorna nu resa sig. Han ville vara med och bidra till den revolution som han väntade skulle utbryta och sopa bort de kapitalistiska förtryckarna. När han i Berlin till sin besvikelse upptäckte, att de tyska proletärerna saknade revolutionär beslutsamhet, gjorde han så gott han kunde. Eller som han förklarade i förhören:
"Eftersom arbetarna ingenting kunde göra mäste jag göra någonting själv. Jag ansåg att mordbrand var en lämplig metod".

Utan vapen och så gott som pank lyckades han komma över ett antal braständare. Han slängde in sådana på tre ställen, som han ansåg symbolisera orättvisorna: först i en socialbyrå, sedan på rådhuset och till sist i det kejserliga palatset. På samtliga ställen hann bränderna släckas innan de vållat någon större skada. Men ett par dagar senare, kvällen den 27 februari 1933, skulle han lyckas desto bättre. Det var när han krossade en ruta i riksdaghuset, trängde in och tände eld på ett otal ställen.

Den gången åkte han alltså fast. Knappt ett år senare, den 10 januari 1934, halshöggs med yxa den knappt 25-årige Marinus van der Lubbe av statsbödeln, klädd i jackett, hög hatt och vita handskar. Han mötte döden med fattning enligt de tjugo vittnen som var närvarande.

Historikerna väljer den segrande sidans version

Marinus van der Lubbe var riddaren av den sorgliga skepnaden, ett intryck man också får av fotona på honom. Det var inte nog med att hans dåd fick motsatt effekt mot den han önskade och att han sedan avrättades, utan i flera decennier skulle han också gälla som delaktig i en lömsk nazistisk konspiration, ja som en simpel stjärtgosse åt nazikoryféer. Bara den omständigheten att han under den långa rättegången i Leipzig aldrig gav efter för påtryckningarna att anklaga sina fyra kommunistiska medåtalade, och därmed kanske få en mildare dom, borde ha varnat eftervärlden för att alltför lättvindligt och opportunistiskt acceptera segermakternas version.

Under flera decennier har det i historiska läroböcker, också på universitetsnivå, påståtts som ett faktum att riksdagshusbranden var nazisternas verk. I Princetonprofessorn R.R. Palmers för historiestudenter så välkända bok, "A History of the Modern World" (Knopf, New York 1954) står det på sid 787:
"A week before the election day the Reichstag building caught fire. The Nazis, who had set the fire themselves, blamed it on the communists"

I den svenska översättningen av boken, här kallad "Nya tidens världshistoria" (Scandinavian University Books, Stockholm 1959) är dessa meningar översatta med (del II sid 315):

"En vecka före valdagen råkade riksdagshuset i brand. Nazisterna, som själva anlagt elden, beskyllde kommunisterna för att ha anlagt den"
Men i samma bok (R.R. Palmer, nu tillsammans med J. Colton) av 1973 hade den andra meningen ändrats till:

"Nazisterna beskyllde utan några verkliga bevis kommunisterna för att ha anlagt den"

Något hade alltså inträffat inom forskningen om branden. En av många ironier i samband med den och dess efterspel är att det var en man utanför fackhistorikernas krets som punkterade den allmänt accepterade, kommunistiska versionen av händelsen. Han hette (heter?) Fritz Tobias och var ämbetsman (Ministerialrat) i Hannover. Han var socialdemokrat och hade varit betrodd med att vara medlem i en av de denazifieringskommissioner, som på ockupationsmakternas uppmaning hade inrättats efter kriget.

Tobias hade med stor grundlighet studerat källorna. Först i en serie artiklar 1959-60 i Der Spiegel och sedan i en 700 sidor tjock bok, "Der Reichstagsbrand. Legende und Wirklichkeit" (Rastatt 1962) avvisar han med skärpa både den nazistiska och den kommunistiska propagandans försök att konstruera sammansvärjningar bakom branden. Hans slutsats ger Marinus van der Lubbe en viss upprättelse, för han utpekar den unge holländaren som ensam gärningsman.

Naturligtvis fick Fritz Tobias veta, att hans forskningsresultat var "folkpedagogiskt farligt", ett uttryck som låter som en klyscha från en diktaturstats propaganda men som användes av bland andra den tyske historieprofessorn Golo Mann. Den schweiziske historieprofessorn Walther Hofer gick ännu längre, när han menade att Tobias var "besatt av tanken att frikänna de bruna makthavarna för detta brott". Hofer var bland annat ledamot av Europarådet och gick så långt i sin långt ifrån vetenskapliga ambition att han utnyttjade sina politiska förbindelser till försök att få Tobias' överordnade att tysta honom.

Professor Hofer hade nämligen satt sin yrkesheder som historiker i pant för ett sällskap, som grundades 1968 och hade det ståtliga namnet "Internationella kommittén för undersökning av andra världskrigets orsaker och följder". Den hade sitt centrum i Luxemburg, fick många politiska celebriteter att ställa upp som sina beskyddare och hade en kroatisk journalist, Edouard Calic, som sin mest drivande kraft. Kommittén försökte i flera skrifter och böcker bevisa att Tobias hade fel och att nazisterna hade anlagt branden.

Denna kommitté har trots etablissemangets uppbackning inte haft någon större framgång med sina upprepningar av den kommunistiska versionen från 1930-talet. Dess flitigaste skribent, Edouard Calic, har till och med anklagats för en rad förfalskningar av källorna, vilket bland andra påvisas av Eckhard Jesse i hans uppsats i Karl Corinos bok "Gefälscht! Betrug in Politik, Literatur, Wissenschaft, Kunst und Musik" [Rowohlt 1992]. Och R. John Pritchard är i sin bok om riksdagshusbranden utomordentligt kritisk mot Calic:

"Som prov på dårskaper och pretentiösa anspråk torde Calics bok ha få motsvarigheter i historieskrivningen kring riksdagshusbranden".


Pritchard slutar sin bok med:

"Material som rör viktiga historiska frågor måste underkastas strängaste möjliga granskning --- i synnerhet när de resultat som andra forskare lägger fram stämmer alltför väl med förutfattade meningar av ideologisk natur, det må vara 1933 eller i framtiden".

Historiska ironier

Den mest uppseendeväckande och omtalade episoden från rättegången i riksdomstolen i Leipzig är när Hermann Göring vittnade. Han talade länge och gjorde allt för att det skulle bli ett stort propagandanummer för nationalsocialismen och mot bolsjevismen. Det blev det inte. Tvärtom, den slagfärdige bulgariske kommunisten Georgi Dimitrov fick Göring helt ur balans och gjorde honom till åtlöje, helt i världspressens smak.

Kominternagenten Dimitrov frikändes av riksdomstolen i det nazistiska Tyskland och kunde fortsätta att göra en lysande karriär, bland annat genom att mycket resolutare (läs: brutalare) likvidera sina politiska motståndare i Bulgarien än vad nazisterna 1933-34 trots allt gjorde med sina oppositionella. 1946 skulle Göring dömas till döden i Nürnberg. Men innan han lurade sina fångvaktare genom att ta gift och därmed snuva dem på nöjet att hänga honom hade han --nedbantad och drogfri efter månader i fångenskap-- mästrat sina allierade åklagare på ungefär samma överlägset ironiska sätt som Dimitrov hade gjort med honom 1933.

Det finns en annan likhet mellan de två rättegångarna. Som kommunisten Ernst Torglers nazistiska advokat, Alfons Sack, hade civilkurage nog att påpeka i sin slutplädering dömdes de anklagade i Leipzig efter en lag som instiftats efter det att gärningen begåtts, alltså tvärtemot alla civiliserade rättsregler.

Denna ända från romersk rätt självklara juridiska princip, nulla poena sine lege [inget straff utan lag] åsidosattes också i Nürnberg. Där dömde krigets segrare ett antal ledande män på den förlorande sidan till döden, däribland Göring, på artiklar som utformats av segermakterna den 8 augusti 1945, tre månader efter kriget, alltså ex post facto.

Den ledande tyske kommunisten Ernst Torgler frikändes i Leipzig 1933 och skulle överleva också andra världskriget. Inte lika bra gick det för hans partikamrat Willi Münzenberg, den smarta hjärnan bakom brunböckerna, moträttegången i London 1933 och förtalet av van der Lubbe.. Han tog sig orådet före att kalla Stalin en förrädare för icke-angreppspakten 1939 med Hitlers Tyskland. Liket av honom, med ett rep runt halsen, hittades i en skog i Frankrike 1940. Det har spekulerats i om det var ett rånmord eller ett verk av Gestapo. Men Münzenbergs svägerska , Margarete Buber-Neumann, med smärtsamma erfarenheter både av Gulag och Ravensbrück, är av en helt annan uppfattning:

"Moskva förlät aldrig Münzenbergs 'förräderi'"
Hon menar att tyskarna inte skulle ha mördat honom, så värdefull som han var för dem som informationskälla om Komintern.

1934, samma år som Marinus van der Lubbe avrättades, sköts Leningrads kommunistiske partisekreterare, den populäre Sergej Kirov. Mördaren var en frustrerad partimedlem, Leonid Nikolajev. Officiellt beskrevs det som en sammansvärjning, som ytterst syftade till att störta Stalin. Inte bara gärningsmannen Nikolajev utan också hans "medhjälpare" och hans familj, liksom hans fru och svärmor, avrättades. Mordet på Kirov piskade upp den paranoia som låg till grund för de omfattande utrensningarna av hundratusentals ryssar, inte minst partimedlemmar och höga funktionärer.

Just detta, att Stalin utnyttjade mordet för sina syften, har sedan givit upphov till uppfattningen, att han själv låg bakom dådet: Kirov sägs dessutom ha varit en rival om makten och måste därför undanröjas.

1994 kom så boken "Direktoratet. Stalins spionchef berättar", där den högt uppsatte KGB-veteranen Pavel Sudoplatov berättar, att mördaren Nikolajev hade ett starkt personligt motiv för sitt dåd. Bland Kirovs många älskarinnor fanns också Nikolajevs judiska hustru, Milda Draule, som ville skilja sig från sin man. Sudoplatov med sin insideskännedom är övertygad om att mordet hade rent privata motiv.

1933 tände en ung och revolutionärt passionerad holländare på riksdagshuset i Berlin. Hitler och Göring utnyttjade händelsen till att rasera den tyska demokratin. Året efter mördar en svartsjuk ryss partibossen i Leningrad. Stalin utnyttjade mordet för att iscensätta hundratusentals andra mord.





















söndag, maj 6

Hampus, ubåtar, sommar och kvinnokläder

Normalt brukar ju Hampus Eckermans rappa och annorlunda nedslag i medieflödet höras på Radio Tuff. Han har faktiskt i ca 20 år oavbrutet medverkat här på radion. För några år sedan gjorde han en jordenruntresa och rapporterade från över 20 länder till Radio Tuff. Det var säkert helt unikt för frivillig radio.

1995, 50 år efter det eländiga andra världskrigets slut, bilade Hampus och jag genom Tyskland och Tjeckien. På nätet har jag sett ensidigt hjärntvättade tyckares lögnaktiga beskyllningar om att vi minsann besökte SS-gravar och liknande. Nej, vi besökte platser där många stackars människor plågats och dött. Alltså var vi till minnesplatserna för de nazistiska koncentrationslägren Theresienstadt, Flossenbürg, Dachau, Ravensbrück och Sachsenhausen, där socialister, pacifister, judar, homosexuella och yrkeskriminella hade ett helvete.

Men vi besökte också - gud hjälpe oss! - ställen där många andra tyskar lidit och dött. Vi var i Dresden, som trots sin ringa militära betydelse terrorbombades vintern 1945 och i Pforzheim, där ca 17 000 människor dödades på en halvtimme i ett annat brittiskt luftangrepp. Vi besökte också Rhenstränderna där tyska krigsfångar dog som flugor i eländiga amerikanska friluftsläger i slutet av kriget. Och i Neustadt såg vi ut över Östersjön, där brittiskt flyg fyra dagar efter Hitlers död sänkte två passagerarfartyg, varvid 7000 evakuerade fångar från koncentrationslägren dödades.

Namnet på Hampus' blogg är "Motbilder". Liksom Radio Tuff är han ofta motvinds. I motvinden blåser det kallt. Men utomhus är vindarna nu allt varmare. Folk i min ålder gläds åt att ha överlevt en vinter till.

Ja, sommaren kommer tack och lov. Minns vi ännu de många somrar då det påstods vimla av ryska ubåtar i våra vatten? Då blåste det kallt på oss som vågade sticka ut våra huvuden och tvivla genom att kräva bevis. Vi stämplades som "Moskvalakejer" och annat läskigt. Ubåtshysterin ryckte med också politiker och andra normalt förnuftiga. Tidningarna braskade på med alarmerande ubåtshistorier och ökade sina upplagor. Den svenska marinen fick nya miljarder, så skattebetalarna var förlorarna. Men efterhand blev det allt tydligare att vi hade vilseletts av en massa fantasifulla skrönor.

Så i sommar får vi gubbar i stället nöja oss med att titta på alltmer lättklädda kvinnor. Eller som en jämnårig uttryckte det:

-- Visst vänder man sig ännu om efter unga sexiga tjejer, men jag är så gammal att jag har glömt varför.

Annars har ju kvinnokläder fått allt större politisk och religiös betydelse. Minns från min barndom i Norrland att vissa kristna grupper, t ex pingstvännerna, lät sina kvinnor ha en särskild frisyr, knut i nacken tror jag det var. Inte fick de gå på fotbollsmatcher heller eller på bio, även om filmerna var oskyldiga komedier. Biografer och idrottsplaner ansågs vara syndens nästen, ja, ett Satans påfund.

I dag finns tack och lov bland kristna i Sverige inte liknande förbud, som kanske är fromma men i alla fall väldigt konstiga. Däremot är ju kvinnornas kläder viktiga bland en dryg miljard muslimer. I vissa islamska riktningar räcker det inte med att kvinnor döljer sitt hår med slöja utan hos vissa extrema måste också ansiktena gömmas bakom burkhor och niqabs.

Detta lär grundas på en föreställning om att vi karlslokar blir alltför upphetsade, om vi ser håret på kvinnorna. I fjol besökte jag Turkiet och kvinnorna där var barhuvade eller bar slöja. Av dem som dolde sitt hår var det flera unga kvinnor som gick omkring med svängande höfter i trånga jeans och högklackade skor. Nog var det mera sexigt än om man hade sett deras hår. Religionsgrundaren Muhammed var gift med minst två kvinnor, så hur i hela fridens namn kunde han anse att kvinnornas hår var så förledande?

Min 50-årsdag firade jag i Israel, men jag har också besökt muslimska länder. Och i Indien har jag dessutom flera muslimska vänner. Härom året besökte jag Egypten och gjorde flera halvtimmesprogram för www.tyresoradion.se . Bland annat intervjuade jag en ung kvinna, Sabina. Hon dolde inte sitt hår och i sin hemstad mobbades hon därför av långskäggiga gubbar för att vara "hora". När jag frågade denna modiga tjej om hon inte var troende muslim, så svarade hon.

--Jo, jag besöker moskén och jag ber till min Gud, men jag tror inte att Allah bryr sig om hur man är klädd utan ser till vad man gör och hur man behandlar sina medmänniskor.

Jag blev imponerad av det svaret, men å andra sidan vimlade det vid poolen i Sharm El Sheik av ryska tjejer, som inte hade mycket på sig. Stringtrosor var populära bland dem, när de nu långt efter kommunismens sammanbrott där hemma fick klä sig riktigt "västerländskt". Det påminner om ett av de inslag vi haft i Tyresöradions förskräckliga halvtimmar med historier och limerickar:

"Förr var man tvungen att sära på resårerna i tjejernas trosor för att se deras skinkor. Numera måste man ju sära på skinkorna för att se trosorna!

Nej, det var faktiskt inte någon av oss gubbiga snusketörer som fällde de orden utan en relativt ung kvinna Eva R.
-----------------------------------
Åke Sandin, stor beundrare av kvinnor, hur de än är klädda.



Drevet går: Malmö "hatets hamn"?

I England blåser det på den verkliga toppen. Självaste Rupert Murdoch ifrågasätts och anklagas. Han kontrollerar 175 tidningar och det påstås att inget engelskt parti kan vinna ett val utan stöd från Murdochs medieimperium. Tony Blair ringde honom flera gånger strax före Englands och USA:s angrepp på Irak 2003. Det var ju ett krig som i medierna motiverades med den lögnaktiga propagandan att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen.

I USA mobiliserar nu republikanerna för att vinna presidentvalet till hösten. I sitt skattesänkarprogram finns att försämra sjukvård och annan välfärd men att fortsätta att satsa enorma pengar på militären. USA har redan en militärbudget som faktiskt motsvarar de sammanlagda militärutgifterna för de tio näst mest rustade staterna i världen.

Det blir förstås en hård match för Barack Obama, som verkligen måste ha starka mediegrupper på sin sida. Det var kanske därför han nyligen skickade sitt ombud Hanna Rosenthal för att tala ut med Malmös socialdemokratiska kommunalråd Ilmar Reepalu. Det verkar som en överloppsgärning. Ända sedan Reepalu 2009 vågade kritisera Gazakriget, då ca 1400 palestinier dödades, därav uppåt 400 barn, har han ständigt fått veta att han är en skum typ. För ett drygt år sedan kom representanter för Simon Wiesenthalcentret farande från Los Angeles till Malmö för att ta Reepalu i upptuktelse.

Hur som helst, Obamas utsända har verkligen fått märkligt stor uppmärksamhet i svenska medier. Tre dagar i rad (25-27 april) hade Sveriges Radios normalt hörvärda och balanserade "Studio Ett" inslag från Malmö. Varje gång fick Hanna Rosenthal tala ut om den påstått "antisemitiska" Ilmar Reepalu. På radion fick hon gott om tid med att framföra sina förebråelser, medan Reepalu hördes en enda dag och då fick nöja sig med några få meningar.

När Hanna Rosenthal tredje dagen i rad hördes på Studio Ett med sedvanlig kritik av Ilmar Reepalu, fanns som kommentator också Jonathan Leman, presenterad som journalist i tidningen Expo. Han är aktiv i Svenska kommittén mot antisemitism och bredde på i känd stil.

Det tycks vara ett för medierna lockande koncept att blanda självömkan, aggressivitet och ensidighet. Denna ensidighet i Sveriges Radio spädde sedan Dagens Nyheter på (29/4) genom en helsida med rubriken "Malmö - från hoppets hamn till hatets hamn". Det är politiske redaktören Peter Wolodarski, som bland annat skriver (fetstilat i tidningen): "Staden har fått ett internationellt rykte som en plats där intolerans och flathet mot intoleransen härskar"

Och inte nog med det: Dagen efter (30/4) publicerar DN-Kultur en artikel från ordföranden i Svenska kommittén mot antisemitism, Willy Silberstein. Där hängs nestorn i den europeiska fredsrörelsen ut, den norske professorn Johan Galtung. Han påstås ha levererat "antisemitiska spyor" och att sprida "en av judehatets grundbultar" med mera, med mera.

Har inte hittat och kunnat läsa Galtungs artikel. Men han har kanske stuckit ut sitt gamla huvud igen. Han har aldrig tillhört trendnissarna. I förordet till hans självbiografiska bok "Johan utan land" (2010) skriver professor Håkan Wiberg:

"Den historiska Johan utan land var kung av England, blev bannlyst av påven Innocentius III år 1303 och absolverad först när han tio år senare underkastade sig påvens överhöghet. Johan Galtung har blivit bannlyst på många håll. Norsk, schweizisk och annan säkerhetspolis har spionerat på honom. Han har blivit utburen från en talarstol i f.d. Östtyskland, uppdrag och tjänster har försvunnit i olika länder. Eftersom han inte erkänner någon påvlig överhöghet, får han ingen absolution… Han kommer knappast att sakna det."


Intressant att se om Galtung nu kommer att göra avbön inför dagens mäktiga mediepåvar. Hans barnbarn var en av de unga socialdemokrater som överlevde på Utöja, när Anders Behring Breivik löpte amok där. Denne massmördare har nu fått stort utrymme i våra medier. Organisationer med liknande islamofobiska synpunkter som han har hängts ut enligt den ökända regeln "guilt by association" (skuld genom samröre). Det som våra medier däremot har tystat ner är att Breivik i sitt manifest hyllar sionismen och Israel som ett värn mot den enligt honom hotande islamiska utbredningen. Det är bra det, eftersom Israel verkligen inte hade någon skuld för vad som hände i Norge den 22 juli 2011.
------------------------------------
Åke Sandin i Radio Tuff 1314 (6-20 maj 2012)



lördag, maj 5

ROSOR från RADIO TUFF (nr 1314) 6 maj 2012 till ….


….till Tuffs indiske partner Bhikhu Vyas, som med anledning av Kumla skolas dagsverke den 9 maj för projekten bland "de fattigaste av de fattiga" prisar svenska systerskolor och de mångåriga biståndsinsatserna från Tuff. Han skriver: "Samarbetet med er har inspirerat till och med indier att donera." Han berättar också om att snart blir det på nytt ett massbröllop bland de fattiga i indiska Dharampur och kostnderna betalas av projektet, Bhikhus brev finns på www.tuff.fred.se .

….till de tappra Tuff-aktivister som den 28 april stod vid sitt bokbord i Tyresö centrum och bland annat sålde "den perfekta presenten", alltså Tuffs mangogram.

….till det nyligen firade första maj och den sedan länge tyvärr förbjudna strofen i sången "Upp till kamp":

"Till krigets slaktande vi dragits
vi mejats ner i täta led
För furstars lögner har vi slagits
Nu vill vi skapa evig fred
Om de oss driver dessa kannibaler
mot våra bröder än en gång
vi slopar våra generaler
och sjunger broderskapets sång

….till Rolf Andersson och Lars-Gunnar Liljestrand som i Tidskrift för Folkets Rättigheter skriver om kärnvapnen i världen, bland annat så här: "Det är värt att notera att kärnvapenstaterna USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike samtidigt är de fem stater, som har vetorätt i FN:s säkerhetsråd, något som tenderar till att utlämna icke-kärnvapenstater som Iran till dessa stormakters godtycke." Vidare skriver de om de synnerligen drastiska ekonomiska sanktionerna från framförallt USA:s sida och hotet om krigsåtgärder från USA och Israel. Så här kommenterar de detta: "Många stater går emot denna aggressiva eskalering. Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika, som företräder nästan hälften av världens befolkning, uttalade gemensamt vid det fjärde BRICS mötet den 29 mars 2012 att situationen rörande Iran inte kan tillåtas att eskalera till konflikt utan måste lösas genom politiska och diplomatiska medel och dialog mellan berörda parter. Sveriges utrikesminister Carl Bildt och hans finska kollega har i en artikel den 22 mars 2012 intagit motsvarande ståndpunkt, och även framhållit att ett angrepp mot Iran skulle vara ett uppenbart brott mot FN-stadgan.” Hela artikeln finns på www.tffr.org

….till Israels vice premiärminister Dan Meridor som i en intervju för Al Jazira medgav att Irans president Ahmadinejad aldrig sagt att Iran ville "wipe Israel off the face of the map". Och den amerikanske professorn Juan Cole förklarar att det inte är en exakt översättning och att det inte innebär tanks eller andra militära aktioner.

....till den "svenska Mellanösternnestorn" Ingmar Karlsson som just kommit ut med boken "Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen - en ideologi vid vägs ände". Första meningen i titeln är ett citat från ett telegram till Sionistiska världskongressen 1898. Det syftar på att bruden = Palestina redan var befolkat av araber och alltså inte var något jungfruligt land. I Per Jönssons recension av boken i DN (26/4) nämns den känsliga omständigheten att ingen israelisk politiker någonsin offentligt definierat var landets gränser går.

….till de många intressanta och lärorika Tuff-mötena. Den 23 april inledde Stefan Lindgren på ett mycket kunnigt och hörvärt sätt om vårt förhållande till Ryssland. På tal om USA:s många anfallskrig lite varstans undrade han ironiskt om syftet möjligen var att lära amerikanerna litegrann om världens geografi. Och den 3 maj inledde ett ungt gäng från Globala gymnasiet ett möte om Malawi med bland annat fina bilder. Nästa möte med fika, gemyt och diskussioner blir med Svenska Freds kampanjledare mot vapenexport, Rolf Lindahl, som inte minst kommer att beröra Saudiaffären. Så välkomna till Tuff-lokalen, Myggdalsvägen 80 tisdag den 22 maj kl 19.