DÅ VILLE VI HA
SVENSKA KÄRNVAPEN
1957 hade det gjorts en opinionsundersökning om svenska
folkets inställning till blågula kärnvapen. 40 procent ville ha atombomber, 36
procent var emot och 24 procent hade ingen bestämd åsikt.
Mycket klarare var kärnvapensympatierna bland svenska medier
och politiker. Under det kalla krigets frostigaste decennium, 1950-talet,
agiterade de flesta tidningar för svensk atombeväpning. Dagens Nyheter slog
fast, att i det här sammanhanget var ohygglighet effektivitet. Och dess
färgstarke chefredaktör, Herbert
Tingsten, betecknade konventionellt försvar som pilbågar.
Bland våra militärer ansågs atomvapen som något oumbärligt.
Våra svenska gossar skulle inte behöva vara tekniskt underlägsna när de
bekämpade utländsk soldatesk, var ett huvudtema, fast hur man egentligen
försvarade sig med och mot atombomber lämnades i stort sett därhän. Dåvarande
ÖB, general Swedlund, gemenligen
kallad Stora Bullret, bullrade också till om hur lätt det skulle vara att
förvandla övre Norrland till något slags svenskt Nevada:
"Prov på hög höjd över
Sverige och under lämpliga väderleksförhållanden kan utföras så att
skadegörelse av annan art än att träden fälls inom ett begränsat område inte
uppstår samt att direkta skadeverkningar av radioaktiv strålning inte
befaras."
1959 gjordes en ny opinionsundersökning. Nu ville bara 29
procent av svenskarna ha atombomber, medan hela 51 procent sade nej. Det var en
uppseendeväckande opinionssvängning på bara två år och den fortsatte sedan, så
det blev så småningom politiskt omöjligt att tillföra det svenska försvaret
kärnvapen.
BOKEN " I
STÄLLET FÖR ATOMBOMB"
Vad hade då hänt under dessa två år i slutet av 50-talet?
Jo, försvarsfrågan, som i borgfredens tecken brukade behandlas på
partiledarnivå högt ovanför väljarnas huvuden, hade utsatts för en debatt, som
i intensitet bara överträffades av diskussionen om pansarbåtar eller sociala
reformer på Karl Staaffs och Hjalmar Brantings tid åren före första
världskriget. Nu fokuserades debatten på två händelser: Utgivningen av en liten
bok och grundandet av AMSA, Aktionsgruppen mot svensk atombomb. I båda fallen
var Per Anders Fogelström (signaturen PAF) centralfigur.
Boken hette "I stället för atombomb" och skrevs av
PAF och Roland Morell, den
sistnämnde studentpolitiker och reservofficer. Den här lilla boken föreslog den
mest radikala omrustning. Den byggde på uppfattningen att militärt försvar i
kärnvapenåldern inte kunde skydda och försvara oss människor och inte heller de
värden vi finner omistliga: demokrati, humanism och annat. Militärmiljarderna
skulle i stället användas till att minska fattigdom, svält och förtryck i
u-länderna. Vid den här tiden var
förslaget ännu radikalare än det kan synas i dag, för det här var mitt under
det kallaste av krig väst-öst --människorna i syd räknade man liksom inte med--
och dessutom långt före SIDAs tillkomst. I slutet av 50-talet satsade svenska
skattebetalares valda ombud mer än hundra gånger så mycket på militären än på
internationellt bistånd. Eller med PAFs egna ord:
"Vi samlar rostande högar av
vapen till vårt eget skydd men ger allmosor i kampen mot nöd, sjukdomar och
hunger. Vi driver affärer med och gynnar förtryckare"
Men om vi då skrotade alla våra vapen, hur skulle vi då
försvara oss mot Stalins
efterträdare? Författarna menade att det här positiva alternativet till den
hejdlösa kapprustningen skulle göra det väldigt svårt att angripa oss, om vi
inte hade vapen att hota någon med utan i stället var någon slags
"ambulansen Sverige". Den politiska kostnaden att angripa denna Röda
kors-stat skulle bättre avhålla från angrepp än en stark, kärnvapenförsedd och
därmed kanske provocerande krigsmakt. Man talade om ett goodwill-försvar.
"I stället för atombomb" slutar med följande ord:
"Låt inte hänsyn till gamla
fastlåsta utgångspunkter förhindra en förutsättningslös diskussion om
möjligheter att finna en ny väg. Låt oss tillfredsställa en naturlig önskan
till försvar på ett sätt som låter sig förenas med vår humanistiska livssyn --
i en tid då vårt konventionella försvar icke längre mäktar fylla sin funktion
att skapa trygghet
Vi måste våga se framåt och knyta
an till visionen, det ideala. Vi lever och dör bara en gång --varför skulle vi
då inte göra det med ansiktet mot hoppet och i tron på en framtid för våra barn
och vår värld."
Boken blev en inspiration för många som tvivlade på militära
förintelsemetoder och var medvetna om den fattiga världens elände. Flera
ulands- och fredsföreningar grundades, bland andra TUFF, Tyresö Ulands- och
Fredsförening, som ännu är en mycket aktiv förening, som har finansierat många
utomordentliga projekt inte minst i Indien. Radio Tuff har hörts på www.tyresoradion.se varenda vecka sedan 1985.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar